Som en avslutning på de uppgifter som Credo innehållit angående de gudstjänster som hållits för de österrikiska barn, som under förliden sommar i Sverige funnit kärleksfull omvårdnad vill jag meddela följande små notiser.
För första gång sedan de kyrkliga omvälvningarna på 1500-talet, hölls åter katolsk mässa i det lilla samhället Gamleby i det vackra Tjust. Den 4 juni läste Pater Benelius därstädes den h. mässan för Wienerbarnen. Många icke-katoliker, varibland alla kvinnliga eleverna vid Gamleby folkhögskola begagnade tillfället att bevista en katolsk gudstjänst. – Samma tillfälle hade den outtröttlige gamle patern berett våra trosförvanter på godset Kulla i Småland, dit genom Baron G. Armfelts vänlighet en del österrikiska barn inbjudits. Det blev en särskild högtidsdag emedan just Kristi Lekamens dag inträffade samtidigt (3 juni).
Vid midsommartid läste kyrkoherde W. Meijerink från Malmö för de små katolska främlingarna den heliga mässan på ”folkets hus” (!) i Engelholm. Pastor Overschie från Malmö har i samma syfte besökt flera platser i Skåne. – Pastor D. Assarsson besökte den 3 juli Tranås, där han i den lutherska gudstjänstlokalen firade det heliga mässoffret tillsammans med därvarande katolska barn, som genom sång och violinspel förhöjde andakten.
Som en sagostad dyker det gamla Visby upp ur havet när man nalkas Gottland. Men det är ej sagor som den har att förtälja för fastlandsbarn; det är verklighet, historia och katolsk historia som talar från alla dessa tinnar och torn, kyrkor och kloster. På denna urgamla katolska mark hade jag lyckan att tack vare landshövdingskans i Visby, fru Roos tillmötesgående och stora gästfrihet, kunna läsa den h. mässan för Visbytraktens katolska barn. Turisttrafiken omöjliggjorde vår älskvärda värdinnas försök att få någon av de ärevördiga kyrkoruinerna upplåten för vårt ändamål. Gudstjänsterna ägde därför rum under livligt deltagande av barnen och även av intresserade utomstående på rådhuset den 6 och 7 samt den 22 juli. Härliga Visbyrosor smyckade vårt altare. Tillsammans med barnen besökte jag de heliga, oss kära platserna, de vackra ruinerna St. Karin. Nikolaus m. fl. I den underbart vackra domkyrkan (S:a Maria) hälsade vi gemensamt (till kyrkovaktarens stora undran) vår moder Maria med ”ängelns hälsning”. – Även det lilla fiskläget på öns östsida Ljugarn kunde glädja sig åt katolsk gudstjänst. Under de dagar jag här tillbragte hos vår gästfria katolska familj Adams-Ray fingo även därvarande österr. barn tillfälle att bevista den hel. mässan. Den härliga naturen med havets mäktiga brus ersatte missionärens enkla altarutrustning och gav åt dessa gudstjänster en sällspord andakt. Hela Gottland stämmer med sina gamla katolska kyrkor till andakt och frid och när vigda klockor alltjämt kallade till bön höllo vi vid våra utflykter rast och lyfte våra sinnen till Gud, väl i samma önskan och bön för vårt land.
Den 1 aug. läste jag för några katolska vänner i det på fornminnen så rika AIvastra den h. mässan i ett trångt, litet hotellrum, men dock ej utan stämning.
Tack vare den oss så hjärtligt tillmötesgående fru Hahnström f. Behrend i Vadstena blev gudstjänsten i Birgittas stad ett oförgätligt minne, vars intryck jag skildrat i Birgitta artikeln i Credos föreg. nummer.
Den 2 sept. samlades Stockholms Wienerbarn före sin hemresa till en sista gemensam gudstjänst i S:a Eugenia kyrka. Även många fosterföräldrar deltogo däri. En barnens egen landsman, den för deras bästa outtröttlige professor Bong fr. Wien talade till barnens hjärtan. Kollekt för de nödlidande i Wien upptogs av professorn efter mässans slut.
Måtte alla de goda lärdomar som barnen vid dessa gudstjänster fått i deras hjärtan bära frukt, då äro våra prästers mödor rikligen belönade. Många rörande brev till präster och systrar från dessa kära små, vittnar om att så är fallet.
P. Stephan N–k.
Ej långt från Ekerö gamla vördnadsvärda kyrka ligger i Björkfjärden av Mälaren en enslig liten holme. Mellan björkar och alar tittar ett litet torn med ett kors fram. Ett litet katolskt kapell och därinvid ett gravkor. Sedan 1907 vilar här stoftet av den ädla friherrinnan Maria Emilia Klinkowström. Hon tillhörde en förnäm polsk släkt som dotter till ryska envoyén vid hovet i Hessen-Darmstadt verkliga geheimerådet de Labensky. I sina unga år var hon hovfröken först hos änkekejsarinnan Alexandra Feodorowna och senare hos kejsarinnan Maria Elexandrowna. År 1863 ingick hon äktenskap med friherren och översten R. M. Klinkowström. Hon var en varm och god katolik och hennes fromhet och kärlek tog sig uttryck i de donationer hon vid sin död gjorde till den katolska missionen i Sverge. Hon fann sin sista vilostad därute i Mälaren ej långt från de platser som genom familjelivet varit henne kära. Därute på den lilla ”Mariaön” förväntar nu hennes stoft uppståndelsens dag. I kapellet på det närbelägna Marielund, som av henne stiftats till den svenska missionens fromma ihågkommes den ädla stiftarinnan helt visst ofta i bönen av de präster som under sommarens lopp läsa mässan för systrarna, som sköta egendomen. Dit ut till ön komma de dock sällan. Blott väktarens besök eller nyfikna söndagsseglare störa tystnaden, på denna sällsamma begravningsplats, som ännu prydes av en vacker liten grotta med den heliga jungfruns bild. Dock – varje år läses enligt den dödas testamente en helig mässa även därute på holmen. Söndagen den 12 Sept. i år (Maria födelses högtid) läste pastor Nordmark den hel. mässan därute. När prästen, korgossarna och systrarna i roddbåten nalkas ringer den lilla klockan i tornet och kallar några minnesgoda vänner av lantbefolkningen, som ännu minnas den hjärtegoda friherrinnan, till denna årliga minnesgudstjänst. Sent eller aldrig skola vi, som hade tillfälle att närvara därvid glömma denna mässa därute i sensommarens fägring, andakten vid den hel. mässan och Communionen, till vilken vindens sus i träden och böljornas skvalp mot stenarne gåvo sitt ackompanjemang. Vid den dödas kista i själva gravvalvet läste därefter prästen och ministranterna omväxlande psalmerna ”De profundis” och ”Miserere” och några svenska böner. Klockan ringde sin avskedshälsning, och järndörren slöt sig åter om den dödas stoft. I högtidlig stämning vände vi åter från denna säregna gudstjänst på mormässodag anno Domini 1920.
Br. Johannes
Återigen hava vi genom döden mist en av våra äldsta och trognaste församlingsmedlemmar i Stockholm f. d. bryggeridisponenten Georg Sellman, som efter en långvarig sjukdom avled den 16 okt. Han lämnar efter sig minnet av en redbar plikttrogen man, som i livets alla skiften bevarat sitt barnasinne och sin barnatro. För hjälpbehövande ägde han en givmild hand och i behov av råd fann man alltid hos honom en ärlig vilja att hjälpa. I församlingslivet deltog han med iver och intresse, bl. a. som mångårig ledamot i styrelsen för Josefinahemmet och som hedersledamot i Katolska hantverkareföreningen. Hans jordfästning i S:a Eugenia kyrka, som förrättades av vår högv. Biskop själv, fick därför en storslagen prägel. De talrikt närvarande sörjande av våra församlingar visade huru högt aktad han var. Gud give honom den eviga lönen. R. I. P.
S. N–k.