Franska biskopar: total sekularisering fel väg

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

De franska biskoparna varnar för en fullständig sekularisering av samhället. ”Några skulle gärna vilja att de troende medborgarna begränsade sin tro till det privata området och gömde den där.” Så står det i en deklaration från den franska biskopskonferensen inför 110-års dagen av den lag, som skilde kyrka och stat åt. Lagen gjorde Frankrike 1905 till en konfessionsfri stat (laïcité).

MV 6101

Biskoparna betonar att de inte vill angripa lagen, de respekterar den. Det finns emellertid en tendens att man rör sig bort från den ursprungliga andan i den. Ingen får ignorera den roll kyrkan har intagit i livets centrala områden i Frankrike och i historien. Fortfarande utövar kyrkan ett inflytande inom områden som bildning, hälsovård, kultur, socialt engagemang och understöd till familjen. ”Den kristna tron främjar dialogen i det franska samhället”, enligt biskoparna. [Målningen: Upplysningsfilosofen Voltaire, som fick sin utbildning vid Jesuitordens skola Collège Louis-le-Grand i Paris.]

De fordrar att samhället skall visa respekt för medborgare med en avvikande övertygelse. Ingen får stigmatiseras på grund av sin trosförståelse. Det är ett misstag att tro, att det skulle främja den sociala freden, om tron blev strikt begränsad till det privata.

”Loi Combes”

Lagen att skilja kyrka och stat (Loi relative à la séparation des Eglises et de l’Etat; även kallad Loi Combes efter Émile Combes, som var ministerpresident, när lagen antogs) införde konfessionsfrihet i Frankrike den 9 december 1905. Sedan dess är det till exempel förbjudet för staten att ge bidrag till kyrkor eller religionsgemenskaper. Präster betalas inte av staten.

Församlingar blir gång på gång dömda för att ha brutit mot subventionsförbudet – det kan gälla restaureringen av en kyrkoorgel eller för att man använder sig av kommunala tjänster, när man ställer i ordning ett område inför en gudstjänst vid ett påvligt besök. Helt konsekvent motsätter sig Frankrike förslagen att omnämna Gud i EU:s författning. Och euro mynten med en avbildning av påven kunde präglas trots starkt motstånd från Paris.

Även om lagen 1905 utgör en höjdpunkt, så inleddes separationen mellan kyrka och stat redan på 1880-talet. Det började med skolorna, som då fråntogs ordensgemenskaperna och förstatligades.

Debatten blev hetsig, när fler än tusen godkända ordensskolor stängdes vid början av 1900-talet. Ordensgemenskaper tilldelades inga fler tillstånd att bedriva skolverksamhet. Spänningen mellan Frankrike och Vatikanen ledde till att de diplomatiska relationerna bröts i maj 1904.

Lagen från 1905 visade sig vara en kompromiss, om man ser till den stämning av kulturkamp som rådde i landet. Bland annat föreskrev den att religionsgemenskaperna kostnadsfritt skulle kunna nyttja de byggnader som förstatligats redan under Franska Revolutionen. Landet råkade än en gång in i ett tillstånd på randen till ett inbördeskrig, när man under de följande åren enligt direktiven genomförde en inventering av kyrkobeståndet. ”Det finns tillstånd att öppna tabernaklet”, löd den kortfattade anvisningen i en rundskrivelse. Framför allt i katolska kyrkor på landbygden uppfattades denna order som en skändning av det Allraheligaste.

Efter slutet på första världskriget kom dialog

Regeringen gav efter: där det hotade att bli protester, inställdes inventeringen. Första Världskriget gjorde slut på debatten. Efter kriget återupptogs de diplomatiska förbindelserna med Heliga stolen och biskoparna erkändes som samtalspartner till staten.

Men debatten om kyrka och stat flammade åter upp: som när den socialistiska regeringen under president Francois Mitterrand på1980-talet ville dra in subventionerna till det katolska skolväsendet, vilket fick miljoner fransmän att ge sig ut på gatorna i protest. Även år 2003 blev det en häftig diskussion, när en ny lag infördes, enligt vilken man förbjöd ”iögonfallande religiösa symboler i skolorna, såsom den muslimska huvudduken, den judiska kippan och stora avbildningar av korset.

Hur separationen mellan kyrka och stat kommer att utvecklas i framtiden, är en öppen fråga. President Sarkozys regering och några röster under president Hollande pläderar för att godkänna statliga bidrag till religiösa inriktningar. Bakgrunden är engagemanget för ett L’Islam à la française, vars utländska finansieringskällor ses som en av orsakerna till radikaliseringen. De katolska biskoparna å sin sida fruktar snarare, att det skulle kunna öppna Pandoras ask, om lagreformer nu sätts i verket.

Kathpress 2015-12-04

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

De franska biskoparna varnar för en fullständig sekularisering av samhället. ”Några skulle gärna vilja att de troende medborgarna begränsade sin tro till det privata området och gömde den där.” Så står det i en deklaration från den franska biskopskonferensen inför 110-års dagen av den lag, som skilde kyrka och stat åt. Lagen gjorde Frankrike 1905 till en konfessionsfri stat (laïcité).

MV 6101

Biskoparna betonar att de inte vill angripa lagen, de respekterar den. Det finns emellertid en tendens att man rör sig bort från den ursprungliga andan i den. Ingen får ignorera den roll kyrkan har intagit i livets centrala områden i Frankrike och i historien. Fortfarande utövar kyrkan ett inflytande inom områden som bildning, hälsovård, kultur, socialt engagemang och understöd till familjen. ”Den kristna tron främjar dialogen i det franska samhället”, enligt biskoparna. [Målningen: Upplysningsfilosofen Voltaire, som fick sin utbildning vid Jesuitordens skola Collège Louis-le-Grand i Paris.]

De fordrar att samhället skall visa respekt för medborgare med en avvikande övertygelse. Ingen får stigmatiseras på grund av sin trosförståelse. Det är ett misstag att tro, att det skulle främja den sociala freden, om tron blev strikt begränsad till det privata.

”Loi Combes”

Lagen att skilja kyrka och stat (Loi relative à la séparation des Eglises et de l’Etat; även kallad Loi Combes efter Émile Combes, som var ministerpresident, när lagen antogs) införde konfessionsfrihet i Frankrike den 9 december 1905. Sedan dess är det till exempel förbjudet för staten att ge bidrag till kyrkor eller religionsgemenskaper. Präster betalas inte av staten.

Församlingar blir gång på gång dömda för att ha brutit mot subventionsförbudet – det kan gälla restaureringen av en kyrkoorgel eller för att man använder sig av kommunala tjänster, när man ställer i ordning ett område inför en gudstjänst vid ett påvligt besök. Helt konsekvent motsätter sig Frankrike förslagen att omnämna Gud i EU:s författning. Och euro mynten med en avbildning av påven kunde präglas trots starkt motstånd från Paris.

Även om lagen 1905 utgör en höjdpunkt, så inleddes separationen mellan kyrka och stat redan på 1880-talet. Det började med skolorna, som då fråntogs ordensgemenskaperna och förstatligades.

Debatten blev hetsig, när fler än tusen godkända ordensskolor stängdes vid början av 1900-talet. Ordensgemenskaper tilldelades inga fler tillstånd att bedriva skolverksamhet. Spänningen mellan Frankrike och Vatikanen ledde till att de diplomatiska relationerna bröts i maj 1904.

Lagen från 1905 visade sig vara en kompromiss, om man ser till den stämning av kulturkamp som rådde i landet. Bland annat föreskrev den att religionsgemenskaperna kostnadsfritt skulle kunna nyttja de byggnader som förstatligats redan under Franska Revolutionen. Landet råkade än en gång in i ett tillstånd på randen till ett inbördeskrig, när man under de följande åren enligt direktiven genomförde en inventering av kyrkobeståndet. ”Det finns tillstånd att öppna tabernaklet”, löd den kortfattade anvisningen i en rundskrivelse. Framför allt i katolska kyrkor på landbygden uppfattades denna order som en skändning av det Allraheligaste.

Efter slutet på första världskriget kom dialog

Regeringen gav efter: där det hotade att bli protester, inställdes inventeringen. Första Världskriget gjorde slut på debatten. Efter kriget återupptogs de diplomatiska förbindelserna med Heliga stolen och biskoparna erkändes som samtalspartner till staten.

Men debatten om kyrka och stat flammade åter upp: som när den socialistiska regeringen under president Francois Mitterrand på1980-talet ville dra in subventionerna till det katolska skolväsendet, vilket fick miljoner fransmän att ge sig ut på gatorna i protest. Även år 2003 blev det en häftig diskussion, när en ny lag infördes, enligt vilken man förbjöd ”iögonfallande religiösa symboler i skolorna, såsom den muslimska huvudduken, den judiska kippan och stora avbildningar av korset.

Hur separationen mellan kyrka och stat kommer att utvecklas i framtiden, är en öppen fråga. President Sarkozys regering och några röster under president Hollande pläderar för att godkänna statliga bidrag till religiösa inriktningar. Bakgrunden är engagemanget för ett L’Islam à la française, vars utländska finansieringskällor ses som en av orsakerna till radikaliseringen. De katolska biskoparna å sin sida fruktar snarare, att det skulle kunna öppna Pandoras ask, om lagreformer nu sätts i verket.

Kathpress 2015-12-04