Förebråelsen ”politisk blåögdhet” som riktats mot påvlig fredspolitik började inte med kritiken mot påven Franciskus på grund av hans återhållsamhet inför det ryska angreppskriget mot Ukraina. När påven Johannes XXIII (1959–1963) den 11 april 1963 offentliggjorde sin läroencyklika Pacem in terris (Fred på jorden) om fredspolitik, måste till och med Heliga stolens officiella organ L’Osservatore Romano inskrida till hans försvar.
Få månader efter den hotande kärnvapenavgrunden i samband med Kubakrisen, då öst-västkonflikten hotade att eskalera, uttalade sig påven emot kapprustningen, tog skarpt avstånd från kärnvapen – och tog ställning för Förenta nationerna och dess förklaring om mänskliga rättigheter.
Den pacifistiska linjen inom ramen för läran hade redan förberetts. Den annars som den konservative Graalsväktaren i den ”romerska skolan” ansedde kardinalen Alfredo Ottaviani, hade ända sedan slutet på andra världskriget allmänt tagit avstånd från krig i kyrkans namn. Ända fram till Kubakrisen hade dock en dialog med Sovjetunionen ansetts som otänkbar.
Först den erfarne diplomaten Johannes XXIII övervann föregångarnas förbehåll på världsdiplomatins arena med Pacem in terris. Följdriktigt riktade sig en encyklika för första gången inte enbart till katolikerna, utan till ”alla människor av god vilja”. Det omkring 30-sidor långa dokumentet av den redan dödsmärkte påven kan anses som hans viktigaste politiska budskap till mänskligheten.
Påvliga försoningsappeller och fredsinitiativ har förekommit tidigare: Benedictus XV bemödade sig förgäves under första världskriget, liksom Pius XII under andra världskriget, om att få stopp på det meningslösa dödandet. Johannes XIII ville gå längre: Krig skulle inte bara i enskilda konkreta fall förhindras, utan i kärnvapenåldern göras strukturellt omöjliga. Krisprevention kallas det i dag.
För första gången skisserade en encyklika en rättvis politisk och social världsordning från katolsk synpunkt. Dittills hade man sedan länge tagit avstånd från frågan om mänskliga rättigheter som framsprungna ur franska revolutionen och frimureriet, eller åtminstone med stora förbehåll.
Hur revolutionärt detta steg var visas av att påven själv ansåg det nödvändigt att rättfärdiga sig. Han erkände att ”inför vissa kapitel kommer med rätta många invändningar att resas”, som det står i encyklikan.
Icke desto mindre skall denna förklaring betraktas ”på samma gång som ett steg och en väg till skapandet av rättslig och politisk ordning för alla folk”. Encyklikans höjdpunkt är slutligen kraven på en världsomfattande auktoritet. ”Härav följer att en moralisk ordning måste bli obligatorisk och en världsvid politisk maktfaktor skapas.” Ett år efter det att encyklikan offentliggjorts fick Heliga stolen en ständig delegat vid Förenta nationerna.
Den traditionella katolska läran om ”det rättfärdiga kriget” ansåg Johannes XXIII som överspelad, eller åtminstone som inskränkt giltig. ”Därför är det motbjudande att i vår tidsålder, som berömmer sig av att vara atomåldern, fortfarande betrakta krig som ett lämpligt medel att återställa en rättighet som kränkts”, heter det i encyklikan.
Kritikerna ansåg emellertid att påven själv hade för mycket god vilja och för lite verklighetssinne. Tio dagar efter offentliggörandet av encyklikan ansåg sig L’Osservatore Romano föranlåten att försvara påven mot anklagelsen om ”blåögdhet”.
60 år efter offentliggörandet har encyklikan inte förlorat sin aktualitet. Efter dess principer har påvarna orienterat sig, oavsett om det passar den västliga offentligheten eller ej. Fördömandet av Irakkriget eller interventionen i Syrien stötte på motstånd i neokonservativa kretsar på båda sidor av Atlanten.
Huruvida återhållsamheten och de diplomatiska aktiviteterna från Vatikanens sida till slut kommer att bära frukt är omöjligt att förutspå. Ändå kan den romerske påven spela en särskild roll som fredsmedlare – som Johannes XXIII vid Kubakrisen och i dag Franciskus inför det ryska angreppskriget i Ukraina.
Kathpress 2023-04-03
Detta är en nyhetstext.