av SYSTER INGRID OSB
Gå in i din cell, bli kvar i den och den skall lära dig allt.
Ett karantänsråd i coronatider? Nja, ett tänkespråk från de tidiga ökenfäderna som plötsligt fått förnyad aktualitet. Vad händer med den som lyder rådet? Kanske är det till en början lite skönt, jag slipper alla de där andra och en hel del måsten och krav. Men sedan, efter en tid? Sannolikheten att rastlösheten slår till är oroväckande stor.
Kanske borde jag gå ut och se om det kommit någon tidning. Hur var det nu, borde jag inte ha gjort det ena eller det andra? Borde jag inte höra av mig till den eller den? Kanske finns det något att sysselsätta sig med. Listan på saker jag kommer på att jag borde göra kan bli hur lång som helst. Vad som helst, bara jag slipper stanna i min cell! Sannolikt är detta en mycket allmänmänsklig erfarenhet, de som försökt tentaplugga eller arbeta hemma kan säkert känna igen sig.
Benedikt talar i Regeln varnande om gyrovagerna. De är munkar som ständigt drar omkring, slavar under de egna önskningarna, aldrig nöjda utan ständigt på jakt efter något bättre. De är med andra ord ständigt på flykt undan långtråkigheten som oundvikligen uppstår i vardagslivet. Denna flykt behöver inte enbart få yttre uttryck, det går ofta bra att fly i tanken eller genom distraktioner utan att röra sig en meter. Sanningen att säga bor det nog en gyrovag i oss alla, åtminstone då och då. Jag minns att jag under något av mina första år i klostret klagade för min novismästarinna att ett eller annat var tråkigt, varpå hon svarade: ”Ja, men är det så farligt?” Det var en helt ny tanke för mig, mycket nyttig och något som man kan behöva stava på hela livet.
Varför är det så svårt att göra ingenting? Rastlöshetens syskon är ledan. Min erfarenhet är att rastlösheten kan föra med sig något positivt. I bästa fall kan den göra att jag aktiverar mig för något gott, den kan vara en drivkraft som leder till engagemang och kreativitet. Ledan däremot kan, om den får härja fritt, dränera all kraft och initiativförmåga.
Ett aktivt liv med fulltecknad kalender för såväl arbete som fritid ger inte så stort utrymme för reflektion, och om det plötsligt inte finns lika många aktiviteter som pockar på uppmärksamhet kan det lika plötsligt dyka upp saker inombords som kräver bearbetning. Det behöver inte vara självupptaget (även om det kan bli det) utan kan göra mig mer uppmärksam på verkliga behov på djupet.
Utan att ha gjort någon undersökning bland klosterfolk är det säkert så att tystnaden i klostret för många är både en kraftkälla och en utmaning. En relativt stor yttre tystnad hjälper oss i vår strävan att leva i Guds närvaro och ett samlat liv, något som skulle vara ännu svårare ute i världen. Men tystnaden utmanar också genom att den konfronterar oss med de djupare skikten inombords.
Kanske är det också så att många av oss är bättre på att göra än att vara. Det är skönt att göra saker, det bekräftar att jag är nyttig, ja till och med viktig. Även om det är stressande med för mycket att göra är det samtidigt ofta lite skönt att kunna säga ”åh, jag vet inte om jag hinner, jag har så mycket annat den dagen.” Att gå in i sin cell, en klostercell eller en isolerad miljö på grund av virus, gör att jag ställs inför frågan var jag har mitt värde. Är jag värdefull, ja till och med viktig, även när jag inte producerar, syns, tycker något eller gör mig hörd?
Nutidsmänniskan är nog sämre rustad än tidigare generationer att hantera både leda och rastlöshet. Hela den digitala världen bygger på att man ska klicka vidare, tycka något och helst få sitt behov av bekräftelse tillfredsställt. Nej, jag är inte alls emot den digitala utvecklingen, mycket är väldigt bra men jag tror att den kan leda till att vi blir splittrade inombords. Det händer mig här och nu när jag sitter och skriver detta. I stället för att försöka tänka färdigt hotar genast den frestande tanken: ”Jag kanske skulle googla och se vad någon annan skrivit om detta.” Att jag helst avvisar denna lockelse beror inte på att det just jag tänker eller skriver skulle vara särskilt märkvärdigt, utan på det faktum att om jag hela tiden matar mig själv med andras tankar, åsikter och insikter blir jag inte varse vad som verkligen rör sig inom mig själv. Ärligt talat är ju en hel del av det som rör sig inombords rena struntsaker och ofärdiga tankekedjor som kan vara obekväma att kännas vid. Men även omogen frukt bör få chansen att synas.
När vi frivilligt eller ofrivilligt skalar av i tillvaron och rastlösheten riskerar att slå klorna i oss – då öppnas samtidigt möjligheten till en större kreativitet. För att kunna leva ett lyckligt (kloster)liv tror jag det är helt nödvändigt att kunna glädjas, göra sig själv och andra en glädje med de begränsade möjligheter man har. När de yttre möjligheterna begränsas kan rastlösheten bli ett hot eller en möjlighet, och det är i hög grad jag själv som väljer vilket.
Syster Ingrid, Heliga hjärtas kloster, 2020-03-22
Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.