Det var en europeisk kulturhändelse av första rangen för 150 år sedan då Giuseppe Verdis Requiem uruppfördes den 22 maj 1874 i San Marcokyrkan i Milano, under kompositörens ledning. Åhörare från både Italien och utlandet hade mött upp. Den då 60-årige Verdi var en internationellt berömd stjärna. Två och ett halvt år dessförinnan, i samband med öppnandet av Suezkanalen, uruppfördes i Kairo, på den egyptiske khedivens inbjudan, hans opera Aïda.
I Milano firar nu hundratalet gäster minnet av den italienske författaren Alessandro Manzoni, som avled 1873. Han gällde som nationalskald i det unga italienska italienska kungadömet. Verdi, som var en glödande anhängare av Italiens enande, komponerade sitt Requiem till Manzonis minne.
När mästaren trädde fram inför 120 korister och 100 orkestermusiker var det dödstyst i kyrkan. Om man inte såg att violoncellisterna redan trakterade sina sordinerade instrument visste man knappt att musiken hade börjat. Det märktes först när viola- och violinstämmorna anslöt sig, fortfarande i pianissimo, som en nedstigning i graven.
Lågmält intonerar kören requiemmässans första ord: ”Requiem aeternam – ”Giv dem, Herre, den eviga vilan och låt det eviga ljuset lysa för dem.” Texten i den latinska dödsmässan erbjöd tonsättaren ett libretto till ”en opera i liturgisk dräkt” såsom han ville ha det – ”Sparsmakat och upphöjt, utan ett enda onödigt ord”, som Verdi en gång uttryckte det.
Redan i sina operor skildrade Verdi hur människor konfronterades med sina öden. I Requiem står ännu en gång hela livet på spel. Det gäller allt eller inget – himmel eller helvete, liv eller död. Som många italienska landsmän var Verdi visserligen antiklerikal – påven hade ju motsatt sig Italiens enande – men ändå troende. I kompositörens skapande är, enligt musikskribenten Max Nyffeler, ”döden allestädes närvarande liksom dess motpol, kärleken som livets högsta uttryck”. Verdi hade tidigt fått erfara det.
Efter bara två år avled, en efter en, hans dotter, hans son och hans maka. Som 27-åring stod han där 1840 utan familj. Smärta och medlidande följd honom genom hela livet, liksom tvivlet och hoppet på livet efter detta. Motsvarande klangpalett med känslor och tankar har Verdi vävt in i sitt Requiem – med viskningar i pizzcato, även pukor och trumpeter.
Efter introitus och de av kören och solisterna lågmält bönfallande texterna Kyrie eleison, sedan Dies irae, vredens dag ”då världen upplöses i aska”, brakar in i ett våldsamt fortissimo. Eldflammor, stormvindar, jordbävningar, oväder förenar Verdi i ett tutti till en musikalisk scenbild av Slutet. Man får höra en akustisk vision av Michelangelos målning i Sixtinska kapellet., enskilda bilder av naken dödsångest, men även det tveksamma och bräckliga hoppet om frälsning. Fruktan för hotet från ”våldets konung” kommer till uttryck i bleckblåsarnas fortissimo och bassolist, en iscensättning av sångstämmornas infogade insatser då och då av bönen ”rädda mig, godhetens källa”.
Verdi var, enligt hans levnadstecknare, en troende människa, men kände också tvivel. Denna inställning klingar igenom i Requiem, enligt Nyffeler. Verdi dristar sig ”att blicka ned i den moderna Intighetens avgrund utan att ha en religiös säkerhetslina”. Ändå följer åter och åter en vändning till det kristna budskapet.
Denna dramatik av död och sorg, skräck för vedergällningen och hoppet om frälsning bärs upp av solisterna som uttryck för de avlidnas själar. Kören uttrycker det för de avlidna och hela mänskligheten. Medan det är en dödsmässa för Italiens nationalskald Manzoni kan hans landsmän känna sig personligen tilltalade. Kompositören själv har blivit en nationell ikon. När han dog i Milano år 1901 följdes hans begravning av 300 000 sörjande.
Verket väckte stor beundran och kort efter uruppförandet uppfördes det flera gånger på La Scala i Milano, senare i Paris och Wien. Det var omstritt i början, då det var halvannan timme långt och inte lämpat för mässan, utan blev ett verk för konsertsalar.
”En tonmålning med de mest intensiva färger utan en enda vit fläck”, som teologen Mariele Wulf skrev. ”Mot dödens intighet sätter Verdi ”hela paletten av mänskliga känslor och den gudomliga frälsningen. Mindre än alltet är i ljuset av denna musik inte möjlig”.
Kathpress 2024-05-20
Detta är en nyhetstext.