av HELENA BODIN
I år går det inte att skicka något julkort till Gunnel Vallquist – det är snart ett år sedan hon lämnade oss, på sitt nittioåttonde år. Men under veckan som gått, just nu före jul, har hon stigit fram i minnet vid flera tillfällen: Först genom en tidigare opublicerad artikel i tidskriften Pilgrim (nr 4, 2016), avsedd att publiceras postumt, och så genom Sara Stridsbergs inträdestal i Svenska Akademien, där författaren till Drömfakulteten, Darling River och Medealand gav sin företrädare på stol nummer 13 något som nog bara kan beskrivas som en kärleksförklaring, ett tal av respekt och tacksamhet.
Sara Stridsberg [bilden] gör Gunnel Vallquists tro och katolicism, liksom hennes radikalt ekumeniska hållning, till talets huvudsak. Hon ser det som att kärleken, konsten och tron lyder under en och samma uppochnervända tyngdlag – som gör att man faller uppåt, mot gravitationen. Här framträder Vallquists raka gestalt, ”tidlös som en blomma eller ett utropstecken”, som en intellektuell och andlig auktoritet med kraft att skapa sin egen läsekrets även i det sekulariserade 1960-talet.
I fråga om all den nya litteratur, oftast fransk, som Vallquist introducerade genom översättningar till svenska betonar Stridsberg att även det arbetet alltid skedde ”ur trons och miraklets och korsets perspektiv”. Så kommer det sig att Isak Syriern här nämns sida vid sida med Yourcenar, Camus och Sartre! Sara Stridsberg väver till och med samman sitt eget verk med företrädarens liv genom att föreslå att det var Vallquists lilla katolska krets under studieåren i Uppsala som blev hennes verkliga fakultet, ”hennes egen katolska drömfakultet”, åren före konversionen. Översättandet framställs som ett kärleksfullt, hängivet, uthålligt arbete, som ett uttryck för livshållningen ”att förstå när man inte förstår”.
Om det franska språket var en av Gunnel Vallquists kärlekar, så var den bysantinska liturgin en annan. I sin artikel i Pilgrim beskriver hon själv början till sin ”ortodoxa inriktning”, hur hon njöt av den ”härliga östkyrkliga sången” i Sant Andreas della Valle i Rom och allra mest kom att uppskatta först den armeniska, senare den georgiska sången. På resor i Ryssland fick hon tidigt möjlighet att delta i kommunionen, allt enligt en överenskommelse mellan Rom och Moskva om ömsesidig gästfrihet. Men vad som senare inte har fått bli känt, berättar hon, var att hon alltsedan år 2000 fått lov att ta emot nattvarden så som en ortodox kristen, utan att lämna den katolska kyrkan. ”Efter att i så många år ha skrivit och talat för att enhetsarbetet borde börja vid nattvardsbordet, istället för tvärtom”, skriver Vallquist, ”så befinner jag mig plötsligt för egen del i en situation där murarna är rivna”. Den katolska kyrkan förblev hennes familj och naturliga hemort, ortodoxin hennes källa att dricka ur.
Sara Stridsberg säger i sitt tal, att hon tror att Gunnel Vallquists orubbliga punkt och inre fäste var nattvarden, och hon föreställer sig att det från en sådan fast, arkimedisk punkt går att rubba världen. Gunnel Vallquists egen berättelse i Pilgrim visar att det verkligen var så.
Helena Bodin 2016-12-23
Läs också Katrin Åmells artikel ”Den otåliga ekumeniken” i Signum, nr 7, 2016.