Här sägs huru Jungfru Maria födde sin son i Betlehem

Av Den heliga Birgitta

Heliga Birgittas uppenbarelser VII. 21.

Sancta Birgitta säger: När jag var vid vår Herres krubba i Betlehem, såg jag den fagraste jungfru havande med barn, iförd en vit mantel och en tunn kjortel, genom vilken jag kunde skönja hennes jungfruliga lekamen … Med henne var en hövisk gammal man, och de hade med sig en oxe och en åsna. Och när de voro inne i detta rum, band den gamle mannen oxen och åsnan vid krubban. Sedan gick han ut och bar till jungfrun ett tänt bloss och gick sedan ut, att han skulle ej närvara, medan jungfrun födde barnet. Drog jungfrun då sina skor av sina fötter och lade av sin vita mantel och sitt huvudkläde och lade dem bredvid sig och blev klädd i bara kjorteln med sitt allrafagraste hår utslaget över skuldrorna. Och hon hade med sig tvenne de allrarenaste linnekläden och två yllekläden, vilka hon då tog fram viljande i dem svepa barnet, som födas skulle. Och två andra små linnekläden att svepa och binda om barnets huvud lade hon när sig, att hon skulle nyttja dem i den stund de tarvades. När alla dessa ting voro så tillredda, då böjde jungfrun sina knän till gudelig bön med mycken vördnad och vände ryggen mot krubban och anletet mot öster upp till himlen, och då hon stod så i gudeliga böner och tankar, såg jag barnet röra sig i hennes kved och strax i samma ögonblick födde hon sin son, av vilken så mycket ljus och outsägligt sken framgick, att solen var ej detta skenet lik. Och ej gav det bloss, som den gamle mannen satte i väggen, nu något ljus eller sken ifrån sig. Ity att gudomliga ljuset gjorde dess lekamliga ljussken alldeles till intet. Och så brådeliga föddes barnet i ett enda ögonblick, att jag förmådde ej att vakta eller begripa och skåda, huru jungfrun födde. Då såg jag genast det ärofulla barnet ligga på jorden naket och skinande, vilkets kött och lekamen var allrarenast och hade det ingahanda smitta eller orenlighet. Då hörde jag de ljuvaste änglasånger underbart tona … Och när jungfrun kände, att hon hade fött barnet, vände hon sig till barnet med böjt huvud och sammanknäppta händer med mycken höviskhet och vördnad, och sade: ”Var välkommen, min Gud och min Herre och min Son!”

Då vände sig barnet om på hårda golvet, där det låg gråtande och skälvande för kölds skull och det hårda golvets vasshet och sträckte sina lemmar letande efter att finna moderlig hjälp och god vilja, och då tog hon det i sin famn och lade det tätt till sitt bröst och värmde det mot kinden och bröstet med mycken glädje och moderlig varkunsamhet. Och hon satt på golvet och lade sin son i sitt knä … och genast måste hon svepa det granneliga först i linnekläden och sedan i yllekläden. Och hon band kroppen och benen och dess armar med en linda, som var fastbunden i det översta ylleklädet. Sedan svepte hon barnets huvud och band över det två linnekläden, som hon därför hade tillrett. Därefter kom den åldrige mannen in och föll på sina knän ned på jorden och bad till barnet och grät för glädjes skull … Sedan stod hon upp havande småsvennen i sin famn och båda, hon och Josef, lade honom i krubban och bådo till honom med böjda knän och med mycken glädje.