Henrik Schück: Messenius. Några blad ur Vasatidens kulturhistoria

Av Peder Galle

Recension: Messenius. Några blad ur Vasatidens kulturhistoria av Henrik Schück. P. A. Norstedt och Söners Förlag.

Professor Schück är en kulturradikal man, som står fullständigt utanför de gamla striderna mellan de kristna konfessionerna. Just därigenom blir hans på den renaste objektivitet grundade framställning av Messenius’ av religiösa strider uppfyllda samtid särskilt värdefull för oss svenska katoliker, som äro vana att i historiska arbeten se vår Kyrka behandlad med ohöljd partiskhet. Kritiken har prisat denna vår litteraturhistorikers sista bok som ett verkligt framsteg i hans skildringskonst. Säkert är, att den ständigt vill vara sann och rättvis och även av den mest ömtålige katolik kan läsas både med förtjusning och behållning. Intressant är till en början den ypperliga miljöskildringen. Tablån över det religiösa läget i Sverige vid tiden för Uppsala möte (1593) avviker starkt från den traditionella uppfattningen av denna period såsom starkt protestantisk. Fullkomligt oemotsägligt synes författarens anmärkning på sid 313: ”Sigismunds anhängare voro ett besegrat legitimistiskt parti, som betraktade sina motståndare, Karl IX:s och Gustaf Adolfs män, såsom ett revolutionsparti, som för tillfället ryckt till sig makten.” Vi kunna här blott tillägga, att de gjorde detta med rätta, ty konung Sigismund hade den klaraste juridiska rätt till Sveriges krona (enligt arvföreningen av år 1544) och hans motståndare hade endast genom en fullkomligt laglös revolution lyckats få honom bort från fosterlandet. Men framförallt är det Messenius egen utveckling, som fängslar vårt intresse. Vilket rikt och skiftande öde. Den vetgirige östgötapojken i Vadstena skola, jesuitfädernas lärjunge i Braunsberg, den orolige lärde vagabonden, den stridslystna uppsalaprofessorn, som i sin nya omgivning fegt förnekade sin katolska tro, den rastlöst verksamme riksarkivarien. Och så kommer med ens den stora vändpunkten. Messenius har oförsiktigt trätt i förbindelse med landsflyktiga svenska katoliker i Polen. Allt upptäcks. Den lysande vetenskapsmannen blir en förföljd och marterad fånge på Kajaneborg. Och nu mjuknar hans hjärta. Nu vaknar åter hans barndoms tro med förnyad styrka. ”Av sin oändliga barmhärtighet har Gud fört mig likt det förtappade fåret åter till sin kyrkas fålla, under det att de nio och nittio lämnats i öknen”, heter det i företalet till hans under fängelsetiden skrivna ”Historia Sanctorum”. Med glödande hänförelse besjunger han nu Nordens helgon och särskilt de män, som under 1500-talet i Sverige stredo för sina fäders tro. För en katolsk skandinav har det också sitt intresse att studera Messenius’ historiska uppfattning. På befallning från högre ort kunde han väl författa kraftiga pamfletter mot danskarna liksom han av samma anledning gick till storms mot jesuiterna. Samtiden var ju inskränkt, avsöndrad, politiskt lika väl som religiöst. Men i hans stora, på fri hand författade historiska arbeten märker man aldrig något dylikt. I ”Scondia illustrata” skildras alla de tre nordiska rikenas historia, mellanhavandena mellan Sverige och Danmark bedömas lugnt och opartiskt och med känsla för Nordens samhörighet. På tal härom skriver Schück (sid. 295): ”Under medeltiden hava de tre rikena därför obestridligen en gemensam historia och denna gemenskap bröts först genom Stockholms blodbad, genom vilket en svensk nationalitet fullkomligt medvetet och bestämt bröt sig ut ur medeltidens nordiska. Från denna tid gå svenskar samt danskar och norrmän skilda vägar. Och så har Messenius även i stort sett uppfattat nordens historia”. Sålunda talar den upphöjda objektiviteten. Att denna också ger sin prägel åt hela vår katolska livsåskådning se vi i denna innehållsrika bok särskilt av den unge Arnold Messenius’ svar till sina lutherska domare: ”Om någon kunde certis rationibus (med säkra skäl) tyga honom något som vore rättare än den papistiska läran, ville han sig gärna undervisa låta, varom icke så ville han i den påviska religionen perservera” (sid. 257).