Av J. Armfelt
Så lyder titeln på en samling legender om Jungfru Maria, vilka den polske författaren Maryan Gawalewicz lät utkomma för ett tjugotal år sedan, i anslutning till en serie bilder av den polske artisten Piotr Stachiewicz.
Det är karaktäristiskt att detta arbete sett dagen just i Polen, ty i få länder har – vågar man säga – andakten till Guds Moder vunnit en sådan spridning som just i detta land.
I sitt episka verk ”Pan Tadeusz” vänder sig sålunda Polens store nationalskald, Adam Mickiewicz till Jungfru Maria med en den mest högstämda invokation för att bedja henne återföra hans ”längtande själ – till hans barndomshem och fädernesland och skänka honom inspirationens heliga eld”.
För hela det polska folket står Maria som en skyddande genius. Redan på 1600-talet utropades hon till ”Polens ständiga drottning och Litauens storfurstinna”. Hennes bilder i Czestochowa och Ostrobrama kröntes under högtidliga ceremonier, och samla än i dag kring sig en aldrig sinande ström av pilgrimer. Andakten till Maria sådan den utvecklat sig i Polen, betecknar vördnaden och kärleken för det högsta tänkbara kvinnoidealet: den rena, skära Jungfrun, och den hängivna smärtorika modern.
Bland folket lever tanken på Jungfru Maria så innerligt och intimt att man ofta känner sig häpen däröver. Maria står ju människorna så nära, hon är den enda som Frälsaren har på jorden ägnat en för oss fullt fattbar känsla. Hur ljuv och god och skön måtte hon ej ha varit, hon som Kristus kallade Moder? Därför väva de polska legenderna sina skäraste dikter kring Maria; därför väljer det polska folket sina mjukaste, mest smeksamma vändningar för att tala om den ”heliga lilla Jungfrun” den ”ljuva lilla Modern”. Hon är sagans lilla späda prinsessa som envar ville skydda och aldrig bedröva, hon är den sörjande, otröstliga modern vars hjärta genomborrats av sju svärd.
För att skapa henne svävar också folkets fantasi långt ut över världens gränser. Djärvt träder den in i paradisets hemligheter och frambringar av blomdoft som berörts av Guds ande den enda skapade varelse som skall vara värdig att kalla Kristus sin Son!
Blommornas Jungfru
När Gud hade skapat himmel och jord, skapade han ävenledes sköna änglar, så sköna, att de till slut glömde sin skapare och trodde sig vara gudar själva. Då störtades de till straff ned i avgrunden och föllo däri i fyrtio dagar och fyrtio nätter med ett fruktansvärt rytande av vrede och förtvivlan.
Men efter änglarnas fall skapade Gud den första människan: Adam! Han var, berättar folksägnen, en jätte så stor, att han som ett intet kunde rycka upp det största träd med rötterna likt ett grässtrå.
Till och med de allra största djuren närmade sig honom blott med rädsla och vågade endast i smyg betrakta honom, ty han var starkare än de, och hans hud var så hård, att varken tänder eller klor kunde genomtränga den.
Men ej ens i Paradiset är det gott för människan att vara allena.
Då beslöt Gud giva Adam en följeslagerska, och till det ändamålet andades han på Paradisets blommor. Och se, då höjde sig därur ren och vit som en lilja, ljuv och lätt som blomsterdoft den första kvinnans underbara gestalt, skapad av det, som Paradiset hade ljuvast, renast och skärast.
Denna ur blommorna framandade jungfru förde Gud till Adam.
Och var hon gick fram i Paradiset, där blev det ljusare än förr, ty fastän det var full dager, hade dock alla stjärnor sprungit fram på himlavalvet för att skåda henne, och luften blev mera balsamisk, ty jorden sände ut all sin doft för att möta henne. Och allt som hade röst och anda, både insekter och fåglar, stämde upp en hymn till Guds och hans skapelses ära.
Adam ensam stod likgiltig och okänslig, ty hon var för bräcklig för honom, för skär. Vad kunde denna jungfru väl vara för honom? Han var ju mejslad ur klippan, – hon framsprungen ur blommornas doft.
Skaparen såg, att denna kvinna ej passade för Adams grova natur, att han ännu ej var henne värdig. Därför tog han denna blommornas jungfru till sig och skapade åt Adam en annan kvinna, en, som var honom mera lik.
Men blommornas jungfru tog Gud till sig i all hennes skönhet och renhet och bestämde henne till ett annat mål: hon skulle bli hans Sons Moder. – Hon ensam skulle underskön och änglaren förbliva i Paradiset, till dess att människosläktet, hemfallet åt möda, lidande och död genom den första människans synd, skulle behöva frälsning och Guds Son genom henne skulle nedstiga på jorden för att med korsets träd stödja den sviktande mänskligheten.