I den sociala spegelsalen

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av EVA LEONTE

Silvia Avallone: Un’amicizia. Rizzoli 2020, 444 s.

Un’amicizia (En vänskap) är den omtalade italienska författaren Silvia Avallones fjärde roman (2020), där hon återbesöker platser och teman från sina tidigare böcker. Liksom i debutromanen Stål (2012) riktar Avallone sin uppmärksamhet mot livets mest formativa tid, tonåren, mot bakgrund av den toskanska kuststaden Piombino, här förklädd till staden T.

Boken anknyter även till en större kvinnlig romantradition som än så länge är föga teoretiserad men för den delen inte mindre kraftig: bildningsromanen med två huvudpersoner vars öden är tätt sammanflätade. Genom titeln och andra detaljer kopplar Avallone till genrens mest kända nutida representant, Elena Ferrantes Neapelkvartett, som gav oss den oförglömliga vänskapen mellan Lila och Lenù.

Un’amicizia inleds mot slutet av 2019, då berättaren, den trettiotreåriga litteraturforskaren Elisa Cerruti, plötsligt börjar på den roman hon alltid drömt om att skriva. Hennes ämne är Beatrice Rossetti, bästisen från tonåren, numera influencer av världsmått. Det går dock inte att förstå den andra utan att förstå sig själv, vilket gör att romanen till slut handlar lika mycket om Elisa som om Beatrice.

De två har inte haft någon kontakt på tretton år, men Elisa fortsätter att hemsökas av Beatrice, inte minst på grund av dennes ständiga närvaro i medierna. Det som händer i december 2019 är att Beatrice för ovanlighetens skull skapar rubriker genom sitt mystiska försvinnande från alla sociala medier, vilket gör det möjligt för Elisa att erinra sig henne såsom hon var innan hon blev ett ogenomträngligt ansikte med ett stelnat leende.

Det förflutna vaknar till liv tack vare Elisas bortglömda tonårsdagböcker, men de år som gått får vissa personer och händelser att framstå i ett nytt ljus. Berättelsen fortskrider kronologiskt, med en hel del intressanta vändningar på vägen. Vi får veta att Elisa bodde i norra Italien med sin mamma och bror fram till att hon var tretton, då de flyttade till T. för att återförenas med barnens pappa. Det var här som Elisa och Beatrice blev klasskamrater och fick upp ögonen för varandra, möjligen för att de var varandras motsatser eller för att de delade samma outsiderstatus. Tillsammans trotsade de småstadstristessen och blev varandras familj när deras riktiga familjer fallit ihop. Vänskapen kunde tidvis kännas kvävande, men den överskuggade allt annat. Det till synes oförstörbara bandet bröts dock våldsamt efter första universitetsåret, av skäl som visar sig vara mer komplexa än Elisa länge trott.

När en vuxen Elisa grubblar tillbaka är det inte bara denna brytning som svider. Det gör också frågan om vilken av dem som har gjort rätt val i livet. Elisa har alltid tagit sin tillflykt till litteraturen för att undgå såväl andra människor som verkligheten, medan Beatrice njutit av att dra till sig uppmärksamhet och så småningom förstått att hon kan göra karriär på det. Mätt i antal Facebookföljare är det bara Beatrice som har ett liv. Det behövs flera nätter av febrilt skrivande för att Elisa ska inse det självklara: det finns en skillnad mellan hur man uppfattas av andra och hur man verkligen mår.

I Perceptionens fenomenologi (1945) framhöll den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty, som Elisa hänvisar till, den egna kroppens framträdande roll i hur vi upplever världen och oss själva. Denna tanke hade hunnit bli mainstream när sociala medier kom till och fick oss att upphäva våra perceptioner till fördel för de andras. Om vi tar Elisas exempel så lever hon på många sätt precis som hon alltid velat, ändå tror hon att hon är olycklig eftersom alla andra uppfattar henne som olycklig. Samtidigt är hon övertygad om att Beatrice är lycklig eftersom hela världen uppfattar henne som lycklig.

Att iscensätta och lägga ut den perfekta selfien och sedan värdesätta sitt liv utifrån antalet likes som trillat in är ett välbekant beteende hos de flesta som är på sociala medier. Man förstår att det handlar om inget mindre än ett ontologiskt hot, men det går inte att hejda sig. För mig tog det flera år att inse att den enda räddningen var att radera alla mina konton.

Men hur går det för Elisa och Beatrice? Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att de till slut också ställer sig frågan om de andras uppfattning väger tyngre än den egna. Och inte nog med det, de återvänder även till den fråga vi ofta blir besatta av som unga, för att sedan glömma bort att besvara: ”Med du, vad vill du få av livet?”

Un’amicizia rymmer väldigt mycket: kloka insikter om den ”förlust” som kommer med att växa upp, om nödvändigheten av att gå igenom ”misslyckade” vänskaper och om relationen mellan föräldrar och barn. Som alltid med Avallone finns det även en hel del spännande hänvisningar till andra italienska författare, framför allt till Elsa Morante. Men det som är alldeles speciellt med denna roman är att den målar en mycket levande fresk av de senaste tjugo åren, med allt som uppkomsten av sociala medier har inneburit.

Elisa säger det bäst då hon beskriver sin kärlek till litteraturen som raka motsatsen till Beatrices fotoblogg och till sociala medier i allmänhet. Det handlar om litteraturens dynamik kontra bildens stillhet, om djupet kontra ytan, om livet kontra döden. Mer än allt annat är Elisas arbete som litteraturlärare ett ihärdigt försök att påminna unga människor om att livet inte är picture perfect och att det inte heller ska vara det.

Eva Leonte är litteraturvetare och lärare.

Ur Signum nr 8/2021.

Boken har nu utkommit i svensk översättning på Natur & Kultur.

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av EVA LEONTE

Silvia Avallone: Un’amicizia. Rizzoli 2020, 444 s.

Un’amicizia (En vänskap) är den omtalade italienska författaren Silvia Avallones fjärde roman (2020), där hon återbesöker platser och teman från sina tidigare böcker. Liksom i debutromanen Stål (2012) riktar Avallone sin uppmärksamhet mot livets mest formativa tid, tonåren, mot bakgrund av den toskanska kuststaden Piombino, här förklädd till staden T.

Boken anknyter även till en större kvinnlig romantradition som än så länge är föga teoretiserad men för den delen inte mindre kraftig: bildningsromanen med två huvudpersoner vars öden är tätt sammanflätade. Genom titeln och andra detaljer kopplar Avallone till genrens mest kända nutida representant, Elena Ferrantes Neapelkvartett, som gav oss den oförglömliga vänskapen mellan Lila och Lenù.

Un’amicizia inleds mot slutet av 2019, då berättaren, den trettiotreåriga litteraturforskaren Elisa Cerruti, plötsligt börjar på den roman hon alltid drömt om att skriva. Hennes ämne är Beatrice Rossetti, bästisen från tonåren, numera influencer av världsmått. Det går dock inte att förstå den andra utan att förstå sig själv, vilket gör att romanen till slut handlar lika mycket om Elisa som om Beatrice.

De två har inte haft någon kontakt på tretton år, men Elisa fortsätter att hemsökas av Beatrice, inte minst på grund av dennes ständiga närvaro i medierna. Det som händer i december 2019 är att Beatrice för ovanlighetens skull skapar rubriker genom sitt mystiska försvinnande från alla sociala medier, vilket gör det möjligt för Elisa att erinra sig henne såsom hon var innan hon blev ett ogenomträngligt ansikte med ett stelnat leende.

Det förflutna vaknar till liv tack vare Elisas bortglömda tonårsdagböcker, men de år som gått får vissa personer och händelser att framstå i ett nytt ljus. Berättelsen fortskrider kronologiskt, med en hel del intressanta vändningar på vägen. Vi får veta att Elisa bodde i norra Italien med sin mamma och bror fram till att hon var tretton, då de flyttade till T. för att återförenas med barnens pappa. Det var här som Elisa och Beatrice blev klasskamrater och fick upp ögonen för varandra, möjligen för att de var varandras motsatser eller för att de delade samma outsiderstatus. Tillsammans trotsade de småstadstristessen och blev varandras familj när deras riktiga familjer fallit ihop. Vänskapen kunde tidvis kännas kvävande, men den överskuggade allt annat. Det till synes oförstörbara bandet bröts dock våldsamt efter första universitetsåret, av skäl som visar sig vara mer komplexa än Elisa länge trott.

När en vuxen Elisa grubblar tillbaka är det inte bara denna brytning som svider. Det gör också frågan om vilken av dem som har gjort rätt val i livet. Elisa har alltid tagit sin tillflykt till litteraturen för att undgå såväl andra människor som verkligheten, medan Beatrice njutit av att dra till sig uppmärksamhet och så småningom förstått att hon kan göra karriär på det. Mätt i antal Facebookföljare är det bara Beatrice som har ett liv. Det behövs flera nätter av febrilt skrivande för att Elisa ska inse det självklara: det finns en skillnad mellan hur man uppfattas av andra och hur man verkligen mår.

I Perceptionens fenomenologi (1945) framhöll den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty, som Elisa hänvisar till, den egna kroppens framträdande roll i hur vi upplever världen och oss själva. Denna tanke hade hunnit bli mainstream när sociala medier kom till och fick oss att upphäva våra perceptioner till fördel för de andras. Om vi tar Elisas exempel så lever hon på många sätt precis som hon alltid velat, ändå tror hon att hon är olycklig eftersom alla andra uppfattar henne som olycklig. Samtidigt är hon övertygad om att Beatrice är lycklig eftersom hela världen uppfattar henne som lycklig.

Att iscensätta och lägga ut den perfekta selfien och sedan värdesätta sitt liv utifrån antalet likes som trillat in är ett välbekant beteende hos de flesta som är på sociala medier. Man förstår att det handlar om inget mindre än ett ontologiskt hot, men det går inte att hejda sig. För mig tog det flera år att inse att den enda räddningen var att radera alla mina konton.

Men hur går det för Elisa och Beatrice? Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att de till slut också ställer sig frågan om de andras uppfattning väger tyngre än den egna. Och inte nog med det, de återvänder även till den fråga vi ofta blir besatta av som unga, för att sedan glömma bort att besvara: ”Med du, vad vill du få av livet?”

Un’amicizia rymmer väldigt mycket: kloka insikter om den ”förlust” som kommer med att växa upp, om nödvändigheten av att gå igenom ”misslyckade” vänskaper och om relationen mellan föräldrar och barn. Som alltid med Avallone finns det även en hel del spännande hänvisningar till andra italienska författare, framför allt till Elsa Morante. Men det som är alldeles speciellt med denna roman är att den målar en mycket levande fresk av de senaste tjugo åren, med allt som uppkomsten av sociala medier har inneburit.

Elisa säger det bäst då hon beskriver sin kärlek till litteraturen som raka motsatsen till Beatrices fotoblogg och till sociala medier i allmänhet. Det handlar om litteraturens dynamik kontra bildens stillhet, om djupet kontra ytan, om livet kontra döden. Mer än allt annat är Elisas arbete som litteraturlärare ett ihärdigt försök att påminna unga människor om att livet inte är picture perfect och att det inte heller ska vara det.

Eva Leonte är litteraturvetare och lärare.

Ur Signum nr 8/2021.

Boken har nu utkommit i svensk översättning på Natur & Kultur.