av ANDERS PILTZ
Brexit är en katastrof, det mest meningslösa och nervpåfrestande försök som någonsin gjorts att skapa något som redan finns, fast bättre, och ett enormt slöseri med mänskligt kapital. Ett tilltag som har drivit Storbritannien in i en ohjälplig delning av befolkningen, en klyfta som kommer att bestå, vare sig brexit blir av eller ej. Detta nationella nervösa sammanbrott har nu nått en punkt ”where dispair meets laughter”, eller med Woody Allens ord ”tragedy plus time equals comedy”.
Detta sades av Ian McEwan, som på söndagen (27/10) framträdde på Malmö stadsbibliotek i en författarintervju, där han berättade framför allt om sin senaste roman ”Maskiner som jag”, ett försök att gestalta de moraliska obesvarade frågor som ställs av att artificiell intelligens kommer att ta över kommandot i människans värld mer och mer. Kan man bli kär i en maskin som är till förväxling lik en människa? Kan man bli svartsjuk på den? Kan man ställa moraliska krav på den, om det nu är sant att kvantumdatorer kan fatta beslut på några sekunder som det tar vanliga datorer tio tusen år att klara av, om de kopplas samman, och lösa en mängd problem bättre än alla kommittéer av etiker, biskopar och humanister som slår sina kloka huvuden ihop?
Svaren är aldrig givna, och det är romanförfattarens uppgift att ställa frågorna utan förpliktelse att leverera lösningarna. Bara diktningen är (i sina bästa stunder) ett fullkomligt uttryck för människans situation. Skönlitterär prosa däremot är ofullkomlig och ska så vara, precis som allt annat mänskligt. För övrigt var McEwan ”besviken” på artificiell intelligens så här långt och uttalade tvivel på att AI någonsin skulle kunna imitera det mänskliga tillräckligt övertygande. Apparaterna måste trots allt vara anslutna till ett eluttag, och människan kan fortfarande dra ur sladden, om saker och ting börjar bli alltför spöklika.
När man skriver en roman börjar man med att skapa en karaktär, och den karaktären genererar sedan ett händelseförlopp som i sin tur formar karaktären. Folket på boksidorna börjar tänka och tala, och det är som när ormen biter sig i svansen. Denna skrivprocess är motsatsen till Henry James, som i förväg gjorde upp en minutiös plan för sina berättelser. Jag gör raka motsatsen, planens formas under resans gång, säger McEwan, som blivit känd och läst som få andra samtidsskildrare, och som få andra håller han sig à jour med teknologins utveckling och de ständigt nya frågor som denna genererar och kommer att alstra i en nu icke anad utsträckning.
Men en sak är bestående: ordets mysterium, att man med pennan kan materialisera en tanke på ett papper och därefter digitalisera denna tanke, som sedan gör att du kan förstå vad jag har sagt. Ett annat mirakel är datorn, som har ett ofelbart minne och talar om för författaren vad hen redan har tänkt. I växelspelet mellan anteckningshäftena (alltid med grönt omslag!) och tangentbordet stiger berättelsen fram.
Anders Piltz 2019-10-29