Där det inte finns någon privatsfär berövas människorna i praktiken också sin frihet.
På en pendeltågresa mellan Uppsala och Stockholm kan man på 40 minuter höra fler personliga hemligheter än de som biktas inför en präst under en hel fastetid. Många människors benägenhet att offentligt breda ut sina innersta tankar och pinsammaste övertramp känns ibland förbryllande. Exhibitionistiskt lagda kändisar har alltid haft möjlighet att genom kvälls- och skvallertidningarna göra sitt privatliv tillgängligt för den intresserade allmänheten. Men genom internet har nu alla tillgång till ett medium där man kan offentliggöra allt om sig själv till en i praktiken obegränsat stor publik.
Men finns det någon som överhuvudtaget bryr sig om vad Kalle Svensson hade för sig i fredags kväll? Jo, det finns många som helst vill veta allt om honom. ICA-affären runt hörnet är intresserad av hans matvanor. Hans arbetsgivare är intresserad av hans åsikter om sitt jobb som han sprider via Facebook, inbrottstjuven vill veta när han är på semester och när hans lägenhet står tom. Och kanske har hans elaka granne ett stort intresse av att få reda på alla hans personliga svagheter för att kunna sprida dem till andra elaka grannar. För att inte tala om Försvarets radioanstalt som oroar sig över att han handlar en Kalasjnikov på nätet.
Hur mycket privatsfär behöver en människa? Det har hävdats att det bara är personer som har något att dölja som behöver vara rädda för ett samhälle där alla har koll på varandra. Det har också påpekats att personer som hänger ut sitt privatliv själva måste betala priset för sin öppenhet och att man därför inte behöver tycka synd om dem. Finns det överhuvudtaget anledning att värna om det privata? Och är inte indiskretionen i cyberspace bara den senaste uttrycksformen för ett fenomen som alltid har funnits, nämligen att människor av någon anledning är omåttligt intresserade av sina medmänniskors hemligheter?
Man kan undra hur specifikt modernt egentligen fenomenet är att vi kan skaffa oss en så omfattande kunskap om våra medmänni-skor. Har inte människor alltid varit nyfikna av sig? Har de inte alltid skvallrat? Tillför den moderna tekniken verkligen något principiellt nytt? Jo, det gör den utan tvivel. Möjligheten att kontrollera i princip vartenda steg som en person tar, att logga alla telefonsamtal han eller hon har ringt och att in i minsta detalj kartlägga allt från hennes resor till köpvanor lämnar allt mindre utrymme för att kunna göra något som förblir oregistrerat. Men man kan fortfarande undra om den som inte har något att dölja har anledning att frukta att det allmänna håller ett vakande öga på en. Den som inte begår några fel klarar sig väl utan privatsfär, skulle man kunna tänka. Men vid närmare eftertanke visar det sig att så knappast är fallet.
Där det inte finns någon privatsfär berövas människorna i praktiken också sin frihet. Frihet skapar inte bara möjligheten att göra det klandervärda eller otillåtna utan framför allt att göra något utan att lämna spår efter sig. En offentlig handling är en handling som lämnar spår efter sig, den är en akt som kan – och ibland ska – väcka reaktioner. Men när man gör något privat vill man inte lämna några offentliga spår hur oskyldigt det man håller på med än är. Att byta vanor (till exempel genom att köpa ett annat kaffemärke), att förverkliga en spontan idé (t.ex. genom att åka till London över helgen för att shoppa) eller bara att känna sin frihet genom att göra något som man aldrig har gjort förut är helt oskyldiga privata angelägenheter. De är privata eftersom man inte vill få höra andras åsikter om dem. Det är inte minst på detta område utan insyn från det offentliga som mänsklig utveckling sker. Det är där människan växer som person. Ungdomssynder går gudskelov fortfarande någorlunda oförmärkt förbi det offentliga intresset. När man är ung kan man pröva sina vingar, göra misstag och dumheter, vara spontan och ibland ansvarslös utan att detta förhoppningsvis leder till bestående negativa följder. ”Offentlighetens ointresse” för människors privatliv är alltså något att värna om. Det hänger ihop med människans integritet och värdighet som person.
Personbegreppet innebär att människan inte bara kan betraktas och värderas utifrån det som hon gör eller åstadkommer. Personer gör saker och ting som inte tjänar något uppenbart nyttigt och tydligt syfte, men som ändå är uttryck för deras övertygelser eller självförståelse. Hur mycket av detta hon vill meddela till en större offentlighet borde hon kunna bestämma själv. I det personliga umgänget med människor respekteras denna integritet mer eller mindre spontant. Men så är inte längre fallet genom den anonymisering som har kommit i internets kölvatten. Utan privatsfär finns heller ingen integritet. Och utan integritet finns det ingen frihet och därmed ingen verklig personlig utveckling.
Själva orsaken till en alltmer försvinnande privatsfär ligger trots mycket klagande inte så mycket i statligt kontrollbehov (så länge det finns en medial granskning av statliga myndigheter) och inte ens i allt fler människors benägenhet att sudda ut sitt eget privatliv (de får väl ändå till en viss grad skylla sig själva). Den största boven är snarare att människor kränker sina medmänniskors integritet genom att baktala dem. Skvaller är ett av de mest obehagliga hoten mot männi-skans integritet, eftersom de drabbade inte kan försvara sig. Den moderna tekniken har skapat en enorm potential för att baktala, mobba och förnedra männi-skor. Nätets anonymitet, begränsade granskningsmekanismer och det faktum att bilder eller information som en gång ligger ute på nätet aldrig kan återkallas, förvandlar internet till ett lättillgängligt, effektivt och brutalt vapen mot före detta älskare, hatade chefer eller impopulära politiker. Här visar det sig att det åttonde budordet i dekalogen äger sin giltighet även i vår tid.
Man kan hoppas att internets fascinerande möjligheter i allt större utsträckning också leder till ett växande ansvarstagande hos dess användare. Men chansen är förmodligen liten så länge traditionella medier som dags- och kvällstidningar inte ligger steget före med att ta ansvar för vad de skriver genom att visa att de värderar människors integritet högre än säljande rubriker.
Philip Geister
Publicerad 2009 i nummer 5