”Irrgångar till ljuset.”

Av A. M-r.

Sommaridyll och försök till tydning av ett fornhistoriskt problem

Det är någonstans vid Mälarens västligaste vik. Solen har just gått upp. Jag ämnar begagna den tidiga morgonens svalka och stillhet för att se mig omkring i denna vackra trakt av Sverige, som för mig är fullständigt terra incognita, innan denna undantagssommars dagshetta gör vandringen för besvärlig. Jag listar mig ut genom den ännu sovande köpingens pittoreskt och trevligt planlösa gator; instinktivt söker jag mig ut mot Mälaren, jag spejar efter en höjd för att vinna en utsiktspunkt. Där synes ett högt näs erbjuda, vad jag söker, landsvägen för sakta uppåt. Jag kommer till en stor gård med väldiga, väl 2 à 300 år gamla ladugårdslängor, så ståtligt tilltagna och så vackert timrade att jag aldrig förr sett något liknande. Ingen av gårdsfolket är ännu vaken, blott tvenne tuppar vid den mest morgonfriska röst tävla om att sätta liv i den sovande gården. En avtagsväg för från gården något brantare in i skogen. Nu märker jag, att tupparna icke äro ensamma om sin morgonsång: det flöjtar och kvittrar, det sjunger och drillar från alla trädtoppar och skogsgläntor, så att man icke kan låta bli att instämma i skapelsens lovsång till Skaparens ära: Benedicite omnes yolucres coeli Domino, benedicite omnia opera Domini Domino!

Redan lyser det fram genom den glesnande skogen en och annan glimt från det nu under mig liggande vattenbäckenet: jag närmar mig alltså krönet. Vad det dock är något säreget, ja heligt, över den nyvaknade morgonen med solen just över synranden, när man möter den, ensam, innan människorna börjat med sina fabrikspipors visslingar och sina andra larmande förehavanden, innan dagen ännu blivit förorenad av röken och kvalmet – fysiskt eller moraliskt – från hyttor och verkstäder, innan man själv har kunnat hinna fläcka själ och tanke med det, som icke är rent och ljust!

Där ligger Mälaren framför mig, omgiver mig på tre sidor. Den ännu lågt stående solen har kastat en flammande ljusglans över vattnet, en börjande solrök dämpar glansen på sina ställen, en daggfrisk morgonfläkt krusar vattenytan. Det är en glans och ett glitter, en strålande härlighet och en lekfullt skiftande brytning i reflexer och färger under en klarblå himmel, så att ögonen knappt förmå uthärda det. Jag njuter i fulla drag både morgonvindens friska kraft och all den oberörda skönhet, som Guds Ande här strött ut med givmild hand. Jag tager breviariet i min hand och vill just börja dagens kyrkliga tidegärd, härifrån förenande min ensamma röst med Kyrkans alla präster och ordensfolk, vilka i detta nu uppstämma »Invitatorium», den liturgiska dagens gryningssång. »Venite, exsultemus Domino, jubileumus Deo Salutari nostro», jag tager ut de sista stegen för att nå fram till den lilla öppna platsen allra längst ut, då – ja, en obetydlighet, och dock blev den i detta ögonblick till en själslig upplevelse av egendomligt gripande art: jag stod inför en s. k. »trojenborg». Ett intetsägande namn för en gåtfull sak. På en cirkelrund yta av en 6 à 10 meters diameter har av medelstora stenar utlagts en fotsbred stig, som fyller hela ytan med underliga snirklar, vilka i skenbart meningslösa men i själva verket noga beräknade banor, efter mycket irrande fram och åter slutligen föra till medelpunkten.

Irrkretsen vill jag kalla företeelsen. Bronsålder-människorna, d. v. s. det folk, som bodde i mälartrakten för c:a 2,500–3,000 år sedan, har lagt ut dessa irrkretsar. Det var vid ungefär samma tid, som Homeros diktade sina odödliga hjältesånger för det ännu ungdomsstarka Hellas, och Salomo byggde Herrens heliga tempel på Moria berg. Mälarens vatten stod då sina 17 m. högre än nu, och det mesta av åkerlandet jag just vandrat igenom var då ännu täckt av Mälarens vågor. Men så mycket land hade redan höjt sig över vattnet, att åkerbruk i rätt stor utsträckning kunde bedrivas. Ett stormannastånd hade utvecklats, fylkningar hade bildats, en samhällsordning, med hövdingar eller småkonungar i spetsen, hade uppstått. Bronsgjutare med en förbluffande yrkesskicklighet och formsäkerhet förfärdigade husgeråd och arbetsredskap såväl som krigarnas hängsmycken. Bronsålderns folk har lagt dessa irrkretsar. Vad åsyftade de med dem, vilken mening inlade de i dem? Ingen skriftlig urkund icke ens den kortaste anteckning, ger oss någon upplysning. Vi äro hänvisade till gissningar eller, rättare sagt, till intuition och kombination.

Som jag står där, i första ögonblicket liksom trollbunden, ser jag upp till solen, och då slår det mig genast, att irrkrets-anläggningen är orienterad mot soluppgången, mot öster. Något praktiskt ändamål kan anläggningen icke hava tjänat; att tänka sig den som rent meningslös leksak förbjuder läget och »orienteringen». Något samband med en religiös idé, med en religiös offerhandling och ritual, är tydligt skönjbar. Är icke solens bild, den för hela den ariska stammen gemensamma »svastikan», ett på bronsålderns hällristningar ofta återkommande tecken? I den uppgående solen dyrkade de Gud. Kunde något vara naturligare för människor, som under Nordens långa och mörka vintrar hade torrvedstickan som enda belysningsmedel, jämte brasan på härden, för de långa mörka nätterna? Måste icke vårdagjämningen och midsommardagen rent ovillkorligen bli till fest för dem? I den uppgående solen dyrkade de Gud. När de skulle bringa sin Gud offer och lovsång, var den uppgående solen deras altarljus. Huru ofullkomlig eller huru utvecklad var deras idé om Gud? Vi kunna icke veta något därom. Eller kunna vi ändå ana något? Inför irrkretsen på det i Mälaren framspringande näset ser jag med intuitiv klarhet meningen: människans liv fram till Gud är en mödosam vandring genom irrgångar fram och åter tills målet har uppnåtts; men om vägen är aldrig så besvärlig, om vi än aldrig så ofta taga miste om riktningen, få vi aldrig giva tappt förrän vi bragt vårt offer, vårt hjärta, fram inför Gud. Sådana eller liknande tankar, kanske dunkla och hopblandade med trolska föreställningar, hava säkert rört sig i mångas hjärtan, där de stodo i krets omkring offerplatsen, skygga och tysta, medan åldringen med det långa vita skägget eller offerjungfrun i den vita linnedräkten högtidligen skredo fram med offergåvorna, fot för fot mätande irrgångarnas längd till dess mittpunkten hade nåtts och den just över horisonten uppstigande solen göt sin gyllene glans över den frambärandes ansikte och händer med det kostbara, eller måhända mycket enkla och fattiga offret. Om än genom irrgångar, dock fram till ljusets Gud!

Solen göt sitt skimmer över detta barnsligt enkla och därför så djupt mänskliga ceremoniel. Måste icke Gud hava skådat ned från sin himmel till detta stapplande försök att frambära offer och lovprisning? Ja, det är sant, vi hava en enkel och rak väg till Guds hjärta: »Genom Kristus, vår Herre». Men bröto vi den vägen själva? Blir det icke vår skuld, att vi, trots den utstakade vägen, icke nå längre in till Guds hjärta? Skola vi förhäva oss över dem, som gingo villsamt slingrande irrgångar, men ändå längtade till ljuset? – Så kan jag då icke annat: med blottat huvud går jag ödmjukt och mycket liten i släktets kedja den för 3000 år sedan utlagda irrgången, till dess jag står i mitten med ansiktet mot solen: »O Herre, låt mig trots allt bliva ett ljusets barn, då ju din enfödde Sons klarhet har gått upp för mig.» –

Därborta under solen, mycket längre bort än jag kan se, står Ansgarskorset på Björkös klippa, där något till höger höjer sig det mäktiga tornet på Strängnäs domkyrka, där S:t Eskil ljöt martyrdöden, då han lämnade sin trygga, redan kristnade Rekarne-bygd, för att träda Blot-Sven till mötes och så blev den återuppväckta hedendomens blodiga offer. Där till vänster ligger S:t Davids biskopsdöme, han som genom sin kärleksfulla nitälskan vann folkets genkärlek, så att eko därav ännu ljuder i saga och legend.

S:t Ansgar, S:t Eskil, S:t David, Björkö, Strängnäs, Västerås, huru mycket tala icke dessa stora namn om sol, som gick upp över mälarbygden, om ljusets banérförare, om vägbrytare. Men huru mycket även om återvändsvägar, om ondskans förvillande trolldomsmakt, om huru lätt människor föras bort från ljus och medelpunkt, blott en hård hand bestämt stakar ut irrvägen för dem! – Men vår väg är rak och den ligger i solens fulla glans »Genom Kristus, vår Herre».

Jag tager på allvar mitt breviarium: i anden har jag dem alla med i Guds barmhärtighets outgrundliga makt, dem som en gång lagt irrkretsarna här och dem, som i fordomtid hava gått dem, alla, som hört på Ansgar, Eskil och David, och alla, som hava byggt vidare på deras verk och bett i deras kyrkor, alla som strävat fram mot ljusets Gud, om de än tvingats att gå irrgångar, och jag börjar: »Domine labia mea aperies, et os meum annuntiabit laudem tuam …»