Jag kallar det kristen etik

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ALF SVENSSON

Vad menar du egentligen med uttrycket ”kristen etik”? Den frågan, formulerad på ett eller annat sätt, har följt mig i mer än 50 år. Det har ofta verkat som om man nära nog fordrat en matematisk formel för att vilja orda om etik. Som om naturlagarna uppfunnit verkligheten. Som om människan är alltings mått.

År 1938 föddes jag i ett enkelt, mycket enkelt, brädfodrat kapell i Tidan, i nuvarande Skövde kommun. Pappa var, som det hette, ”pingstpredikant”. Bostaden var inrymd ovanpå möteslokalen.

Ungefär vart fjärde år – under min barndom och uppväxt – flyttade vi till någon ny ort och nytt kapell. Men från alla dessa estrader var förkunnelsen i stort sett densamma.

Långt innan jag visste att Mona Lisa log hörde jag om Saras leende och om ”troshjälten” Abraham. Den förlorade sonens elände, han ”som åstundade att äta de fröskidor som svinen åto” kunde vi på svenska landsbygden lätt tänka oss in i. Den barmhärtige samaritens beundransvärda och generösa insats imponerade och manade till efterföljd.

”Den som är utan synd kaste första stenen” blev i det närmaste ett ordstäv, ett eftersträvansvärt beteende men svårt att leva upp till.

Det är ingen överdrift, om jag påstår att jag från 4–5 års ålder suttit på eller suttit av tusentals möten. Numera heter det förstås gudstjänster. Gudstjänster eller möten var inte något unikt för några enstaka eller några få individer. Ovanstående bibelberättelser och bibeltexter var välkända i de allra, allra flesta svenska familjer. De tillhörde vår kultur! I kyrkor och kapell, i varenda svensk socken, i små samhällen såväl som i stora städer, lästes och förkunnades det från samma bok, Bibeln. Och fröken i småskolan trampade den lilla klassrumsorgeln och vi sjöng psalmverser varenda morgon.

I vårt språk, i vår föreställningsvärld fastnade ord och bilder. Det är självklart att våra sinnen påverkades och att vår livsstil såväl som vår lagstiftning fick rötter ner i kristendom och kristna traditioner.

Och så finns det de som undrar och till och med ifrågasätter om det finns en kristen etik. Skulle inte förkunnelse från kyrkor och kapell i decennium efter decennium ha satt sina spår? Den har självfallet påverkat. Ordet har makt! Att somt föll på hälleberget och somt bland tistlar och törnen är uppenbart, men visst har bibelberättelser givit oss etisk vägledning.

Själv är jag ofantligt tacksam för min uppväxtmiljö. Nej, jag tackar inte för kapellens enkelhet eller för det bigotteri och den trångsynthet som fanns. Ej heller för den fyrkantighet och tvärsäkerhet som ofta exponerades. Men för kvintessensen i bibeltexterna är jag ödmjukt tacksam! För att jag fick någorlunda klart för mig att den förlorade sonens bror också betedde sig galet, för att jag fick höra om kvinnan vid Sykars brunn som erbjöds levande vatten, för att jag fick läsa profeten Jeremias berättelse om hur krukmakaren börjar om, när kärlet gått i kras. Allt detta gav en etisk ballast för hela livsresan, och har gjort livet lättare att leva. Jag kallar det ”kristen etik”. Något annat skulle kännas som verklighetsflykt.

 

Alf Svensson är tidigare partiledare för Kristdemokraterna.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ALF SVENSSON

Vad menar du egentligen med uttrycket ”kristen etik”? Den frågan, formulerad på ett eller annat sätt, har följt mig i mer än 50 år. Det har ofta verkat som om man nära nog fordrat en matematisk formel för att vilja orda om etik. Som om naturlagarna uppfunnit verkligheten. Som om människan är alltings mått.

År 1938 föddes jag i ett enkelt, mycket enkelt, brädfodrat kapell i Tidan, i nuvarande Skövde kommun. Pappa var, som det hette, ”pingstpredikant”. Bostaden var inrymd ovanpå möteslokalen.

Ungefär vart fjärde år – under min barndom och uppväxt – flyttade vi till någon ny ort och nytt kapell. Men från alla dessa estrader var förkunnelsen i stort sett densamma.

Långt innan jag visste att Mona Lisa log hörde jag om Saras leende och om ”troshjälten” Abraham. Den förlorade sonens elände, han ”som åstundade att äta de fröskidor som svinen åto” kunde vi på svenska landsbygden lätt tänka oss in i. Den barmhärtige samaritens beundransvärda och generösa insats imponerade och manade till efterföljd.

”Den som är utan synd kaste första stenen” blev i det närmaste ett ordstäv, ett eftersträvansvärt beteende men svårt att leva upp till.

Det är ingen överdrift, om jag påstår att jag från 4–5 års ålder suttit på eller suttit av tusentals möten. Numera heter det förstås gudstjänster. Gudstjänster eller möten var inte något unikt för några enstaka eller några få individer. Ovanstående bibelberättelser och bibeltexter var välkända i de allra, allra flesta svenska familjer. De tillhörde vår kultur! I kyrkor och kapell, i varenda svensk socken, i små samhällen såväl som i stora städer, lästes och förkunnades det från samma bok, Bibeln. Och fröken i småskolan trampade den lilla klassrumsorgeln och vi sjöng psalmverser varenda morgon.

I vårt språk, i vår föreställningsvärld fastnade ord och bilder. Det är självklart att våra sinnen påverkades och att vår livsstil såväl som vår lagstiftning fick rötter ner i kristendom och kristna traditioner.

Och så finns det de som undrar och till och med ifrågasätter om det finns en kristen etik. Skulle inte förkunnelse från kyrkor och kapell i decennium efter decennium ha satt sina spår? Den har självfallet påverkat. Ordet har makt! Att somt föll på hälleberget och somt bland tistlar och törnen är uppenbart, men visst har bibelberättelser givit oss etisk vägledning.

Själv är jag ofantligt tacksam för min uppväxtmiljö. Nej, jag tackar inte för kapellens enkelhet eller för det bigotteri och den trångsynthet som fanns. Ej heller för den fyrkantighet och tvärsäkerhet som ofta exponerades. Men för kvintessensen i bibeltexterna är jag ödmjukt tacksam! För att jag fick någorlunda klart för mig att den förlorade sonens bror också betedde sig galet, för att jag fick höra om kvinnan vid Sykars brunn som erbjöds levande vatten, för att jag fick läsa profeten Jeremias berättelse om hur krukmakaren börjar om, när kärlet gått i kras. Allt detta gav en etisk ballast för hela livsresan, och har gjort livet lättare att leva. Jag kallar det ”kristen etik”. Något annat skulle kännas som verklighetsflykt.

 

Alf Svensson är tidigare partiledare för Kristdemokraterna.