”Med välstånd kommer nya problem”, säger Georg Sporschill. Den österrikiske jesuiten lever sedan 35 år i Rumänien och vårdar sig om fattiga och hemlösa. I en intervju i veckotidningen Die Zeit gör han en jämförelse: Levnadsstandarden i Rumänien har undergått en enorm förbättring efter EU-inträdet. ”Idag hungrar ingen längre ihjäl i Rumänien”, säger han, helt annorlunda mot hur det var vid hans ankomst till detta östeuropeiska land. Det finns heller inte längre några gatubarn. ”Men det saknas människor som gör sociala insatser”, säger Sporschill.
Han fyller ut bilden och upplever att med pengarna hamnar religionen i bakgrunden. ”När människor har flotta bilar – och flotta bilar är något heligt – då är Gud inte längre så viktig.”
Många människor, som plötsligt fått pengar, tenderar att i första hand bli mera asociala, enligt Sporschill. ”Även de som fått det bättre har ännu kvar känslan av hunger. Hungern försvinner inte bara för att man fått det bättre ställt materiellt. Hungerkänslan har man i blodet”. Folk har svårt att inse att de redan fått allt. Känslan av att dela med sig av sitt eget inställer sig först efter en längre process och inte automatiskt sedan de egna behoven är tillfredsställda.
Sporschill hänvisar till en överlägsenhetskänsla hos den som hjälper. ”I världsligt sinne är man som hjälpare alltid vinnaren. När man hjälper någon känner man sig stark, framför allt starkare än den andre.” Faran i det sociala hjälparbetet att den andre fås att känna sig liten, ”en stackars hund som måste ta emot hjälp”.
För att möta den andre gäller tumregeln: ”Alla måste göra något.” Det gäller också för de tillfälligt hemlösa, som han sammanlever med i den centralrumänska orten Marpod. ”De flesta är eller har varit alkoholister och har bara lärt sig att stjäla. Om de kunde arbeta vore problemet löst”. Men de befinner sig långt från ett borgerligt arbetsliv. ”Trots detta behöver också dessa människor uppgifter, annars bara förstör de vad de fått till skänks, och deras själar ännu mer”. Sporschill försöker finna något för alla att göra.
”Vad fattiga människor behöver är värdighet”, betonar han. Därför skapar han för sina medboenden ”en utpräglad bordskultur med ljus och servetter och allt som därtill hör”. Och han tillägger ”hos oss grälar vi alltid vem som skall få servera. Slutligen blir det den som står för maten.”
Kathpress 2026-08-28
Detta är en nyhetstext.