”Hos påven Franciskus står synodaliteten i missionens tjänst och inte omvänt”. Det säger ledaren för Dikasteriet för främjandet av de kristnas enhet, kardinal Kurt Koch, i intervju med communio.de med anledning av att världssynoden i Vatikanen inleds på tisdagen. Han blir alltid lika förvånad över att ordet mission uppenbarligen har en bättre klang utanför kyrkan än inom kyrkan. Mission är trons kärnuppdrag: ”En kyrka som inte längre missionerar, borde avgå”, enligt Koch.
Samtidigt visar sig Koch vara övertygad om att den rådgivande processen, som officiellt kommer att avslutas i slutet av oktober, inte får innebära slutpunkten för kyrkans arbete med synodalitetsfrågan. Synodaliteten måste översättas med ”en fräsch iver” i fullföljandet av den kyrkliga sändningen. Målet får inte bli något navelskådande: ”Efter denna längre process kommer det att bli nödvändigt för kyrkan att inte arbeta så ingående med sig själv”. Synodalitet är slutligen ”inte målet utan en viktig väg mot målet med förkunnelsen.
Koch identifierar utvecklingspotential bland annat i frågan om representationen av Guds folk på den universella kyrkliga nivån: Här är inhämtandet av råd från röstberättigade lekmän och präster ett viktigt ”första försök” att få till en större representativitet. Det kommer dock att visa sig ”om det är möjligt att hålla fast vid den nuvarande formen eller om det är, eller borde vara, möjligt att inrätta exempelvis en ytterligare synodal instans vid sidan av biskopssynoden”
Enligt Koch är det en öppen fråga huruvida de nationella biskopskonferenserna – som Instrumentum laboris föreslår – borde förses med en egen läroauktoritet. Det innebär en ”spänning som inte är lätt att balansera” mellan den enskilde biskopen och biskopskollegiet, som han tillhör: ”Om de nationella biskopskonferenserna är den adekvata platsen, eller om det inte snarare skulle vara möjligt att tänka sig större, nationsöverskridande instanser, på exempelvis kontinental nivå, tycks mig vara en öppen fråga.”
Frågan om prästvigning av kvinnor är vilket fall som helst inte något som lämpar sig för ett nationellt eller ens kontinentalt beslut. Här ska Franciskus ha bekräftat sina företrädares ”nej”: ”Att det just i frågan om kyrkliga ämbeten, som på ett särskilt sätt står den kyrkliga enhetens tjänst, skulle vara möjligt för de enskilda biskoparna eller biskopskonferenserna att fatta beslut, tycks mig i ljuset av den katolska förståelsen av kyrkan inte vara någon realistisk möjlighet.”
Koch kritiserade också den tyska synodala vägen med tanke på biskopsämbetets och den yttersta biskopliga auktoritetens ”oantastlighet” som anges i Instrumentum laboris. Idén från det synodala utskottet om ett frivilligt åtagande från biskoparna att binda sin styrande auktoritet till majoritetsbeslut fattat vid ett synodalt råd representerar ”en problematisk tankefigur som är oförenlig med den katolska förståelsen av kyrkan.” En biskop kan inte ”dispensera sig själv” från den skyldighet som han iklätt sig i samband med sin vigning. I stället måste han tillvarata sitt ämbete ”i enlighet med evangeliet”: ”Och till det hör även transparens och ansvarighet.”
Kathpress 2024-10-01
Detta är en nyhetstext.