Sedan mitten av 1960-talet har den katolska kyrkan bemödat sig om att föra en respektfull dialog med de andra världsreligionerna. Tidigare betraktades de i bästa fall som varande av ”främmande trosbekännelse”, som man ville omvända till den sanna tron. Först i samband med Andra Vatikankonciliet (1962–1965) kom det till stånd en perspektivförändring, som framför allt gällde judendomen och islam.
Särskilt beträffande judendomen sökte katolska kyrkan efter katastrofen med Förintelsen, i vilken många katoliker medverkade som gärningsmän, uppkom då grundläggande nya relationer. Dessa fastslogs i konciliedokumentet Nostra aetate från 1965. Sedan dess gäller beträffande världsreligionerna regeln ”Katolska kyrkan tar inte avstånd från allt som för dessa religioner är sant och heligt.”
Men vad angår enbart judendomen och islam ägnas ett helt kapitel. I den utförliga texten om judendomen fastslås, att det med den religion från vilken Jesus härstammade råder mycket mera gemensamt än med de andra religionerna. Sedan nämner man två åtaganden för vilka det ännu idag gäller vissa förpliktelser.
Det ena gäller ett avståndstagande från den antisemitism som rådde i kyrkan under århundraden. Det andra åtagandet lyder: ”enär kristna och judar har ett gemensamt andligt arv som är så rikt, vill konciliet främja ömsesidig kunskap och aktning”.
Sedan dröjde det nästan tio år tills påven Paul VI inrättade ”Kommissionen för religiösa förbindelser med judarna”. Denna kommission medverkade till att förbereda flera grundläggande texter och var delaktig i möten av historisk betydelse. Bland dem finns texten ”We remember” om de kristna som var medskyldiga till förföljelserna av judarna, samt mötet om ”Shoah” 1998 och det första besöket av en påve i en romersk synagoga 1986, ävensom påvebesöket i Auschwitz. Därtill medverkar kommissionen ofta i bakgrunden, exempelvis när det råder irritation i de judisk-vatikanska relationerna.
Sådana uppkom när i Vatikanen vissa kretsar krävde en saligförklaring av påven Pius XII (1939–1958), om vars skuld respektive förtjänster under Nazieran det ännu råder stridigheter. Även i nutiden, på grund av det pågående kriget i Mellanöstern, då påven vägrat ta parti för Israel, har det uppstått spänningar. Därav framgår att det i judendomen inte går att klart urskilja gränserna mellan det politiska och det religiösa.
Och så lider dialogen mellan båda religionerna under vad som händer i det Heliga landet. Även här gäller de krigförandes logik: den som inte är för oss är emot oss. Dock har hittills betonats av kommissionens sekreterare, den tyske salesianpatern Norbert Hofmann, att så snart kriget är över kommer dialogen att återupptas.
Det behövdes lång andhämtning innan den andra kommissionen uppstod efter Nostra aetate för 50 år sedan och man skulle ta itu med de religiösa relationerna med islam. Den har – i motsats till vad som var fallet med judendomen – förts över till Dikasteriet för interreligiös dialog.
Som den andra stora världsreligionen råder andra och egna utgångspunkter, vilket har flera grunder. Den ena är att islam efter kristendomen är den största religiösa gemenskapen. Till detta kommer några gemensamma drag. Med ingen annan religion måste kyrkan umgås med islam i så många andra länder. I Nordafrika befinner sig kyrkan som en minoritet i en stor muslimsk omgivning. Liksom beträffande judendomen överlagrar sig det politiska och det religiösa på vartannat. Kommissionen som sysslar med islam måste ständigt konfronteras med geopolitiska konflikter mellan ”islam” och ”västern”.
Kommissionens betydelse har bara skenbart avtagit sedan påve Franciskus och Storimamen vid Al-Azharuniversitetet i Kairo, Ahmed Al-Tayyeb inlett en speciell relation. Vid den formulering som båda parter underskrev i dokumentet rörande broderligt närmande mellan kristna och muslimer, verkade kommissionen i bakgrunden.
Kathpress 2024-10-14
Detta är en nyhetstext.