Kommunismen alltjämt kännbar i Ungern

Ännu 30 år efter kommunismens fall lider den katolska kyrkan i Ungern av fyra årtionden av en ideologisk tvångströja. Det tryck som partiet i de svåraste faserna av stalinismen byggde upp var enormt. För exakt 70 år sedan upplevde kyrkan en särskilt svart period.

Denna kurs hade kommunistpartiets generalsekreterare Matyas Rakosi redan i oktober 1948 förutsagt: ”Vi kommer att göra slut på taktiken att behandla förrädare med eftergivenhet, även om de är inhöljda i präst- eller kardinalsdräkter.” Efter dessa ord följde snart handgripligheter. Den 30 augusti 1950 nådde staliniseringen av Ungern sin höjdpunkt. Med påtvingade överenskommelser mellan katolska biskopar och den kommunistiska regeringen tvingades kyrkan i Ungern underkasta sig decennier av fullständig statlig kontroll.

Förstöringen av den kyrkliga självständigheten satte in omedelbart efter Röda arméns inmarsch hösten 1944. Genom en jordreform av sovjetisk förebild förlorade kyrkan i mars 1945 allt sitt jordinnehav – fem procent av Ungerns totala åkermark. I författningen av augusti 1949 befästes den strikta åtskillnaden mellan kyrka och stat.

Den hemliga polisen AVO lyckades vinna präster för sig och nästla sig in i kyrkliga ämbeten. Genom det gradvisa fullkomnandet av detta spionsystem uppstod en atmosfär av ständig misstro. Den inre splittringen fördjupades av den tvångsvisa anslutningen till den så kallade ”Fredspräströrelsen” i augusti 1950. Den skulle garantera ”kyrkans aktuella medverkan i uppbyggnaden av socialismen” och genomsyrade efter hand samtliga kyrkliga strukturer.

Den som gjorde motstånd fick umgälla detta dyrt. Bland massarresteringarna av präster, ordensfolk och lekmän märks särskilt skådeprocesserna mot kardinal Jozsef Mindszenty och ärkebiskop Joszef Grösz. Symbolgestalten i motståndet mot såväl nazism som kommunism, kardinalprimas Mindszenty, som efter flera föredragsresor i väst 1948, häktades och underkastades tortyr. I februari 1949 dömdes han av kommunisterna till livstids fängelse för högförräderi, spionage och brott mot valutabestämmelserna.

I själva verket ville den totalitära regimen bringa sina kritiker till fullständig tystnad, varav en sade: ”avsaknaden av sanning har blivit ett system”. Efter den 1949 införda ”tvångseden” till ”folkdemokratin” satte sig framför allt ärkebiskop Kalocsa och biskopskonferensens ordförande Grösz i motvärn. Sedan kyrkans överhuvud Mindszenty fängslats var han huvudet för den ungerska kyrkan. Sedan Grösz 1951 dömts till fängelse avlade alla de övriga biskoparna sin ed till staten. […]

Var och en som åtlydde överenskommelsen profiterade. Med en starkt begränsad verksamhet inom gudstjänst och religionsundervisning lades man under statlig kontroll. Under 1950-talet drogs den strypta kyrkan under fullständig statlig kontroll. Kollektiviseringen av jordbrukspolitiken och femårsplanerna främjades i biskoparnas herdabrev – som skrivits av de kyrkliga, statligt styrda myndigheterna. Med jämna mellanrum kallades biskopar och generalvikarier till förhör där de blev förnedrade. I radio och press blev de, Vatikanen och påven Pius XII attackerade och beskyllda för ”imperialism”.

Efter kommunismens fall kom 1990 en ny religionsfrihetslag till stånd som reglerade relationerna mellan stat och kyrka. Kardinalprimas Laszlo Paskai och ministerpresident Miklos Nemeth annullerade lagen från den 30 augusti 1950.

Det oaktat, lider kyrkan i Ungern fortfarande av fyra decenniers kommunistiskt förtryck, enligt kyrkohistorikern Gabriel Adrianyi.

Kathpress 2020-08-25

Detta är en nyhetstext.