Livet för människor i fängelse är långt ifrån livet utanför. Med en konstutställning i ett fängelse på biennalen vill Vatikanen överbrygga denna gräns.
Det är ingen vanlig dag för internerna på det venetianska kvinnofängelset Giudecca. I mer än ett halvår har 80 kvinnliga fångar förberett sig för att öppna dörren till omvärlden. Den här veckan är det dags. Fyra av dem kommer att ge de första guidade turerna på konstrundan i samband med årets biennal, en av de största konst- och kulturfestivalerna i världen, som äger rum vartannat år i Venedig och officiellt börjar lördagen den 20 april.
”Med mina ögon” är titeln på föreställningen i Vatikanens paviljong mitt i kvinnofängelset på den lilla ön Giudecca i den italienska lagunstaden. Paviljongen är namnet på de nationella utställningslokalerna på den internationella konstfestivalen. Det faktum att Vatikanen använder lokalerna i ett kvinnofängelse för detta ändamål är ett budskap i påven Franciskus anda. Han blir den första påven någonsin att besöka biennalen. Kvinnorna väntar påven Franciskus den 28 april. Med valet av den ovanliga platsen vill Vatikanen främja en möteskultur och rikta uppmärksamheten mot de utestängdas bekymmer – en av Franciskus centrala angelägenheter.
Utställningsbesök med säkerhetskontroll
Byggnaden är märkligt pittoreskt belägen vid en av Venedigs otaliga kanaler. Framför huvudfasaden står en stor byggnadsställning, bakom vilken döljer sig en enorm väggmålning som ännu inte har avslöjats. Den är av en av de mest kända samtida konstnärerna, Maurizio Cattelan, som också tidigare har uppmärksammats för sina provokativa verk om religion. I svartvitt skildrar verket smutsiga fötter som tycks uttrycka fattigdom och en hård väg. Enligt Cattelan är det en modern tolkning av Kristi begravning.
Turen är planerad att pågå i 45 minuter. Under ledning av curatorerna Chiara Parisi och Bruno Racine förberedde åtta konstnärer den tillsammans med de intagna. Det är inte ett utställningsbesök som alla andra: vid en säkerhetskontroll vid entrén måste besökarna lämna in legitimation och mobiltelefon. ”När gör vi ens det längre, bara genom att titta på något sådant, utan mobiltelefoner i händerna, bara med våra ögon och våra hjärtan?” konstaterar en kuratorsassistent.
Grupper på cirka 20 besökare kommer in i den separerade världen genom en oansenlig grön dörr i tegelväggarna. Gruppen väntar spänt, eskorterade av flera stränga vakter i blå uniformer. Deras walkie-talkies fortsätter att skrika ut höga signaler. Sedan kliver fyra kvinnor ut ur byggnaden. De verkar lite blyga och bär identiska, egensydda bomullsrockar. En av dem har stora solglasögon på sig.
Tidigare benediktinerkloster
Fången Silvia beskriver platsens historia: Det före detta benediktinerklostret omvandlades till fängelse först i mitten av 1800-talet. De flesta av konstnärerna besökte byggnaden i förväg för att välja lämpliga rum för sina verk eller för att utveckla sin konst i dialog med de intagna. Så är också fallet för den syriska konstnären Simone Fattal. Hon hade bett kvinnorna att uttrycka sig i dikter, och sedan avbildat orden på lavastensplattor, som nu hänger till vänster och höger på stenväggarna i den långa korridoren utanför byggnaden.
Gruppen stannar upp och blir plötsligt helt tyst när fången Giulia vecklar ut ett tätt nedklottrat papper och börjar läsa. Dikten om kvinnan med den allvarliga blicken tatuerad på halsen och dekolletaget handlar om hur mycket hon saknar sin älskade; den olika tidsuppfattningen de här inne och flickvännen utanför har; och om känslan av att vara fängslad.
När man kommer in på själva fängelseområdet bakom taggtrådsmuren befinner man sig i en stor, frodig trädgård. Här arbetar utvalda interner två timmar vardera på förmiddagen och eftermiddagen. De odlar blommor och grödor som säljs i ett stånd en gång i veckan. Kvinnorna tillverkar också kosmetika, syr kläder och tvättar tvätten ”åt halva Venedig”.
”Vi är med dig om natten”
På häktets stora, centrala innergård står orden ”Siamo con voi nella notte” (som betyder ”Vi är med dig om natten”) på en vägg med blå bokstäver. Installationen av den franska konceptkonstnären Claire Fontaine lyser i mörkret och är inspirerad av graffiti från 1970-talet. Orden skrevs på väggar i olika italienska städer och var avsedda att uttrycka solidaritet med de politiska fångarna vid den tiden. Straffet får henne att känna sig skyddad och ledsen, säger fången Paola.
Om och om igen finns det känslosamma stunder. Till exempel i fängelsets besöksrum, som Paola kallar ”Frihetens rum”. Det är hennes favoritrum, där hon alltid är lycklig eftersom det är där hon ser sitt barn och sin familj igen. Giulia håller inte med och säger att för henne och vissa kvinnor är det tvärtom. Till exempel för dem som ingen besöker eller som lider av avskeden.
Konstnärer och intagna
En del av rundturen utgörs av en kortfilm av den italienske regissören Marco Perego. Han har utvecklat filmen tillsammans med de intagna och där de spelar med i filmen. Filmen handlar om de intagnas belägenhet och deras solidaritet med varandra, och klarar sig nästan utan ord. Huvudrollen har spelats av Peregos fru, den framstående amerikanska skådespelerskan Zoe Saldana. Hon spelar en kvinna som släpps ut ur fängelset medan en annan anländer. De stämningsfulla bilderna, ackompanjerade av musik, sätter också scenen för de delar av fängelset som inte visas på rundturen.
Samarbetet mellan konstnärer och fångar är särskilt tydligt i det sista rummet: det höga fängelsekapellet i marmor, från vars tak långa färgglada tygsnören hänger. När hon vill prata om installationen bryts den brasilianska konstnären Sonia Gomes röst efter bara några ord. De fängslade kvinnorna torkar också bort några tårar. Konstnären kommenterar: För henne ”är detta anledningen till att konsten överhuvudtaget existerar”.
Kathpress 2024-04-18
Detta är en nyhetstext.