Kontraktsprosten Neander tackar för senast

Av B. D. Assarsson

Kontraktsprosten Neander ansågs allmänt som den stora diplomatiska förmågan i ärkebiskop Söderbloms ekumeniska rörelse. Genom hans resor och samtal med ledarna för Orientens, från Rom skilda kyrkor förbereddes marken, så att också från detta håll representanter kommo till den bekanta kongressen i Stockholm. Detta kan kanske anses som det verkligt nya och uppseendeväckande i denna demonstration, ty protestanter av olika konfession hade redan förut mer än en gång samlats till konferenser och även bildat stora internationella organisationer. Men Byzans hade aldrig förut haft något möte med Wittenberg och Génève. Här kunde alltså den söderblomska kyrkopolitiken registrera en verklig framgång. Österns förut så exklusiva kyrkliga ledare lyssnade med förtroende till den broderliga inbjudningen till Stockholm. Här skulle de finna de pålitligaste, uppriktigaste vänner, som också ville hjälpa dem i nödens stund, en ny international i work and life. Vi veta icke vilka ord ärkebiskop Söderbloms sändebud begagnade i Bukarest och Sofia, i Antiokia och Belgrad, men säkert ha de varit mycket hjärtligare och mera övertygande än de flesta människors – åtminstone av verkan att döma. Säkert fick också kontraktsprosten Neander ett gästfritt och förtroendefullt mottagande hos de nya vännerna och bundsförvanterna.

Allt detta kan man också sluta sig till av den rörande tacksamhetsskrivelse, som den diplomatiske kontraktsprosten nyligen sänt till sina gamla värdar i Östern, då bolsjevikerna sprängt Rysslands nationalhelgedom, Återlösarekatedralen i Moskwa, i luften. Den är genomträngd av en så vänskaplig och broderlig anda, att den förtjänar att översättas både till grekiska, ryska, rumänska, bulgariska, serbiska och andra språk och att införlivas bland den ekumeniska rörelsens heliga urkunder.

Samtidigt ger den ypperliga skrivelse varmed ärkebiskop Söderbloms minister för Orienten tackar för senast en ovärderlig handledning i högre diplomati. Kontraktsprosten börjar med att förkunna, att »den ryska statskyrkan ej kunde annat än krossas då den utgjorde ett hån mot allt vad religion heter» (Dagens Nyheter, 8 december 1931). Den citerade diplomaten citerar själv Strindbergs bekanta ord: »Här rivs för att få luft och ljus – är inte det tillräckligt?» En sådan uppfattning har gått lutheranerna i blodet. Om det finns några mänskliga detaljfel i ett hus, som Gud själv har byggt, så bör hela huset rivas. Detta är mycket enklare och effektivare än att söka reparera detaljfelen. Neander talar också om »en ärlig och berättigad förtrytelse över den humbug i kombinationen av religion och nationalism och mycket annat som florerat i de europeiska kyrkornas skydd».

Här kan man inte underlåta att fråga sig om icke vår ekumeniske diplomat blivit i någon mån vilseledd av sina tacksamhets- och vänskapskänslor gentemot den kristna Orienten, som visat honom så mycken vänlighet eller med andra ord att gentlemannen för en gångs skull sprungit i väg med diplomaten. Var verkligen tillståndet i den ryska kyrkan före bolsjevismen sådant, att det kan sättas under rubrikerna: »humbug» och »hån mot allt vad religion heter»? Man hade lust att fråga några ryska biskopar och präster från den gamla regimens tid. Men ack, de flesta av dem äro ju stumma och döda, skjutna, dränkta, ihjälpinade, levande begravna. Andra finnas kanske ännu kvar i Sovjets ljusa och luftiga fängelser, men dit når troligen icke ens kontraktsprosten Neander. Och förresten vore de alltför oskickliga diplomater för att ifrågakomma i detta högdiplomatiska sammanhang. De visade ju en så otrolig brist på smidighet, att de hellre gingo i döden än de förnekade sin tro. Tyvärr måste man väl säga i de söderblomska kretsarna, att också deras slut var humbug och ett hån mot allt vad religion heter.

Men de goda makterna triumfera, ty nu härska bolsjevikerna enväldigt i Ryssland, och bolsjevismen har enligt vår diplomatiske dokumentförfattare »själv blivit ett slags religion». Här följer Neander troget skolans traditioner att använda gamla ord i fullkomligt ny betydelse. Härigenom skapas också en förvirring och osäkerhet i ordutbytet, som är utomordentligt klargörande och praktisk. För oss, som stå på den efterblivna och odiplomatiska ståndpunkten har det alltid verkat som om bolsjevikerna hatade och förföljde icke blott all kristendom utan också all religion i sitt väldiga rike. Därför ha ju också kristna av alla konfessioner och färger protesterat mot de våldsamma religionsförföljelserna i Ryssland. I sanningens namn måste vi erkänna, att också i denna fråga den orientaliska kristenhetens specielle vän och beskyddare prosten Neander intager en intressant särställning, då han i sin här behandlade skrivelse avråder från »några protester».

Den banala uppfattningen är, att de gudlösa rörelserna i Ryssland lätt förklaras av det kommunistiska partiets grundåskådning, som icke är någon annan än 1850-talets materialistiska filosofi (Büchner, Molleschott o. s. v.), som av fackmän närmast betraktas som en idéhistorisk kuriositet, men som nu genom omständigheternas makt blivit en slags mäktig partifilosofi i den bolsjevikiska världen, som alla människor skola tvingas att antaga. Man måste ha nått en ovanlig grad av diplomatisk skolning för att kalla denna världsåskådning, som varken har rum för Gud, för själen eller viljans frihet för »ett slags religion».

Nog av! Denna »religion» råder nu i Ryssland, och dess nye sympatisör uppmanar oss glatt och ivrigt att studera den. Han tycks mest av allt vara ängslig för att »det religiösa Europa slår igen dörren till Sovjets rike». Han är full av oro för att vi skola se »alltför snävt kyrkopolitiskt och nationellt på vad som sker i Ryssland». Kontraktsprosten kan vara fullständigt lugn för att det icke skall hända något så hemskt. Kommunisterna göra ju en kraftig propaganda i alla länder, och ha på flera håll framgång. Nyss hade både Oslo och Stockholm besök av den apostoliske mannen Lunatjarskij. – I Sverige har man förbjudit katolska klosterceller men visst icke kommunistiska particeller. Sovjetunionens Vänner finnas litet varstans och måste mer och mer betraktas som en faktor att räkna med. Vore det inte snart på tiden att indraga också dem i den ekumeniska rörelsen? Neander har ju redan tagit ett betydelsefullt diplomatiskt första steg.

Den av ärkebiskop Söderblom inspirerade pressen framhöll på sin tid ofta, att många katoliker beklagade »Roms avvisande hållning» mot hans ekumeniska strävanden. Om vi icke missminna oss, var det ingen mindre än vår mönsterdiplomat Neander, som på sin tid bjöd själve påven till »kristenhetens möte i Stockholm». Vilka de missnöjda katolikerna voro fick man aldrig reda på. Men om de verkligen finnas, så måste man väl nu säga, att de fått vatten på sin kvarn. Vilken oförliknelig kondoleansskrivelse skulle vi icke få från ärkebiskop Söderbloms envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire den dag då Peterskyrkan i Rom spränges i luften för att bereda rum för en kommunistisk kongressbyggnad åt Europas Förenade Stater, framtidens hägrande »religiösa» Babelstorn!