Kyndelsmässa

Av P. Stephan Obl. S. Birg.

”Ett ljus till hedningarnas upplysning” Luc. 2: 32.

Med den ceremoni som Kyrkan på Kyndelsmässodagen föranstaltar, i det vid mässans början vaxljusen högtidligen vigas och på många platser även en ljusprocession hålles, påminner oss Kyrkan om Honom, som vi i festdagens evangelium finna i den åldrige Simeons armar och som denne med glädje hälsar som ”ett ljus till hedningarnas upplysning och till ditt folk Israels förhärligande.” – ”Jesus Kristus, det sanna ljuset, som upplyser varje människa som kommer i världen”. (Joh. 1: 9.)

I.
Ljuset undantränger mörkret. När på morgonen solen sänder sitt vänliga ljus över berg och dal, då måste skuggorna fly; blott i avlägsna klyftor och längst in i den tätaste skogen finna de ännu en tillflykt. I solens klara ljus kan man skönja föremålen i deras verkliga och rätta gestalt, bedöma riktningen och målet, som man vandrar emot, urskilja avvägarna som leda därifrån och avgrunderna, som hota med fördärvet.

Kristus är vårt andliga ljus, vår nådesol. Då han förkunnade sin himmelska lära uppfylldes profetens Isaias ord ”Folket som sitter i mörkret, ser ett stort ljus och för dem, som sitta i dödsskuggans land, uppgår ett ljus.” (Matt. 4:16.) Hedendomens skuggor svunno, de vanvettiga föreställningarna om de gamla falska gudarna och deras tillbedjan. I Jesu Kristi ljus lärde världen känna den sanne Guden och hans oändliga fullkomlighet. I trons ljus lära vi känna världen, livet och människorna och de skapade tingen i deras verkliga värde och i deras rätta förhållande till Gud och till människorna. I detta övernaturliga ljus urskilja vi det mål, för vilket vi äro skapade, och de medel, som vi måste använda för att nå det, och kunna undgå de faror, som kunde hindra oss därvid. I trons klara ljus ligger allt öppet och tydligt framför vår själs öga. Vilken stor nåd är det icke för den efter ljuset och sanningen sökande människosjälen. Ett skolbarn som lärt sin katekes vet bättre besked i livets viktigaste frågor än forntidens vise och nutidens hedniska filosofer. – Vilken välgärning är icke trons ljus för hela det mänskliga samhället. Överallt där Kristi sanna lära förkunnas och troget efterleves, finna vi verklig bildning och civilisation, ordning och förnöjsamhet. Där, varest hans lära föraktas, hans ljus ej mer lyser, utbreda sig åter hedendomens mörka skuggor och det sedliga förfallet tilltager. Historien visar oss detta tydligt nog, de sista årens händelser och de omvälvningar vi själva dagligen höra omtalas, bekräftar detta. Det öde, som så många av de avkristnade staterna gå till mötes, och som även så många familjer, från vilka den kristliga andan vikit, måste dela, säger oss att där Kristus och hans ljus ej lyser, endast skuggor och mörker finnas.

II.
Ljuset, det naturliga solljuset alstrar liv och växtlighet på jorden. – När om våren solens strålar falla, värmande över jorden, börjar ett underbart liv att åter väckas efter vinterns långa vila. – Åkrar och änglar smycka sig i fagraste blomsterskrud, allt andas liv och glädje. I skogarnas mörka gömma höras fåglarnas muntra låt och även människan känner livet friskare pulsera i sina ådror.

På liknande sätt har också i sedligt och religiöst avseende den andliga nådesolen, Jesus Kristus, frambragt ett rikt och härligt liv på vår jord. Han verkade i människornas kalla hjärtan en omdaning och uppfyllde dem med kärlekens värme, så att de av kärlek till honom underkastade sig de största och svåraste offer, ja med glädje offrade liv och blod. Han lärde människorna ett nytt bud, kärlekens bud: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” Med honom kom den helt självförgätande barmhärtigheten i världen. I många unga hjärtan väckte han en brinnande kärlek, sådan man dittills ej kände eller ens hållit den för möjlig till den härligaste av alla dygder, kyskhetens dygd. – Han gjorde de rika ödmjuka, de fattiga förnöjsamma och undergivna under Guds heliga vilja. Åt äktenskapet, och sålunda även åt familjen, gav Han en dittills oanad helgd och skapade så en lycka och en frid, som hedendomen ej kunnat skänka. Allt detta verkade Kristus genom det ljus, som utstrålade från Hans eget föredöme och exempel, från Hans himmelska lära, Hans lidande och Hans kvalfulla död och de heliga sakramenten, isynnerhet Altarets allra heligaste sakrament, som i Hans Kyrka blivit en verklig kärlekens källa och en sannskyldig livets brunn, medelpunkten för hela det andliga livet.

III.
Tacksamhet fyller vid dessa betraktelser vårt hjärta för det ljus, som Kristus bragt världen, för all den nåd Han därigenom skänkt människorna och det övernaturliga liv han väckt i deras hjärtan, men samtidigt stiger dock en undrande fråga upp i vår själ. Om Kristus och Hans nåd Verkligen är världens ljus, varför finns det då ej mer ljus på jorden? Varför ej mer dygd, ej mer kärlek? Varför ännu så mycket mörker, så många villomeningar, falska åsikter och föreställningar? Varför vilar ännu syndens och lastens mörker över mänskligheten? Varför är så mycket ont ännu möjligt? Varför lyckas mörkrets makter triumfera?

Orsaken härtill få vi icke söka hos Kristus och i Hans lära. Felet ligger icke i Hans ljus, som alltjämt lyser lika klart utöver världen. Skulden ligger hos människorna, som själva undandraga sig ljusets inflytelse. Må solen stråla än aldrig så klart från himlen och sända sina värmande strålar, plantan skall ingen nytta hava därav, hon måste vissna och förtvina, om man undandrager henne ljusets inflytande och sätter ner henne i den mörka, kalla källaren.

Vår gudomlige Frälsare säger: ”Jag är världens ljus, den som följer mig efter, vandrar icke i mörkret utan skall hava livets ljus” (Joh. 8: 12). – ”Detta var det sanna ljuset, vilket upplyser varje människa, som kommer i världen … men världen kände honom icke. Han kom till sitt eget, men hans egna mottogo honom icke.” (Joh. 1.) – ”Världen frågar så föga efter Kristus, människorna följa ej efter Kristus, därför vandra de i mörkret. Må kristendomen i sin lära och i de heliga sakramenten äga än aldrig så mycket ljus och kraft, människohjärtat – skall icke mottaga någon sedlig kraft, icke bringa ljusets frukter, icke ernå sann frid, om det tillsluter sig för detta ljus och i stället öppnar sig för alla möjliga irrbloss världens växlande meningar, människornas s. k. vishet eller om det litar på sitt eget förstånds svaga ljus. Må kristendomen äga än aldrig så mycket ljus och kraft, barnen, dessa späda blommor, måste vissna och förtorka, om man icke utsätter dem för himlens värmande sol, fostrar dem efter kristendomens grundsatser och för dem till Kristus som sagt: ”Låten barnen komma till mig och förmenen dem det icke, ty deras är himmelriket” (Matt. 19: 14). Må kristendomen i sin lära och i sina sakrament äga än så mycket kraft och ljus, våra familjer skola aldrig bliva till dygdens och moralens skolor, om icke äktenskapen ingås efter kristliga grundsatser, om familjelivet icke helgas och genomtränges och bäres av äkta kristlig anda och åskådning. – Låt oss, i synnerhet de, som hava ansvar för andras odödliga själar, icke glömma Frälsarens ord: ”Den som följer mig efter, vandrar icke i mörkret utan skall hava livets ljus.” Låt oss icke glömma att endast anslutningen till Jesus Kristus och Hans lära kan bringa oss det verkliga sanna ljuset och att vi endast i detta ljus rätt kunna bedöma världen, livet, människorna och tingen, samt oss själva. – Utom Kristus finnes intet ljus, utan Hans nåd intet liv, utan endast mörker och död för vår efter sanning, ljus och nåd hungrande själ.