Kyrkokrönika för år 1931

Av Gustaf Armfelt

Lux veritatis – sanningens ljus. Så begynner den utomordentliga encyklika, vari vår Helige Fader Pius XI förhärligar 1500-årsminnet av det allmänna kyrkomötet i Efesus (431), där sanningen hävdades om Kristi person och därmed både om Kristi gudom och Hans jungfruliga moders värdighet såsom Guds moder, och där prästen Filippus, en av påven Celestins legater, högtidiligen förklarade: »Ingen betvivlar, ja, det är känt för alla århundraden, att den helige och salige Petrus, apostlarnas furste och huvud, trons pelare och den allmänna kyrkans grundval, av vår Herre Jesus Kristus, människosläktets återlösare och frälsare, har mottagit rikets nycklar, och att makten att förlåta och behålla synderna är överlämnad åt den samme aposteln, vilken i sina efterföljare intill denna dag lever och alltid skall leva och utöva sin myndighet».

I encyklikan Lux veritatis riktar Påven även en faderlig maning till alla skilda bröder i väster- och österland att återvända till den katolska enheten, liksom han tidigare gjort i rundskrivelsen Mortalium animos (1).

I Rom och hela den katolska kristenheten har Efesus-minnet högtidlighållits, och katoliker i fem världsdelar hava hyllat henne, om vilken Dante sjunger:

»O Jungfrumoder, dotter av din Son.
Så ödmjuk och så hög som Du finns ingen.
Synmärke, inget sett från nådens tron!
Den mänskliga natur i Dig höjt vingen
Så högt, att ej dess Skapare försmått
Att själv bli skapelse bland skapta tingen» (2).

Hon, renhetens moder, är katolska mödrars förebild, och i encyklikan Casti connubii, som väckte oerhörd uppmärksamhet i hela världen, har Pius XI kraftigt värnat om äktenskapets helgd och barnets rätt till liv.

»Han (Påven) och den katolska kyrkan», skrev en protestantisk tidning, »uppger ingen av sina synpunkter. Man vänder sig mot hela den moderna utvecklingen inom familjelivet och samfundet och kräver respekt för livet – det gryende och det blivande – utan avprutning.»

»Djupast sett är Påvens encyklika väl det klokaste steg, som tagits från kyrklig sida. Det är ett uttryck för det absoluta, varpå Kyrkan i två tusen år byggt sitt rike och lämnar ingen möjlighet öppen för ständigt växlande uppfattningar angående familjelivet» (3).

Liksom påvarna städse försvarat hemmets helgd, så hava sociala reformer i dem haft sina yppersta märkesmän. Därom vittnar bl. a. Leo XIII:s världsberömda encyklika Rerum novarum. [Not 4] Dess 40-årsminne har firats i Rom, dit pilgrimer i mängd från 20 olika länder tillströmmat, mottagna i audiens den 15 Maj 1931 på Vatikanens Damasusgård, där Pius XI, omgiven av kardinaler och biskopar, hälsades med ändlöst jubel av katolska arbetarskaror.

Pius XI har icke endast återupplivat minnet av sin store företrädares verk utan även genom sin encyklika Quadragesimo anno ytterligare belyst och utvecklat dess bestämmelser.

Ett annat betydelsefullt dokument är Påvens rundskrivelse om den katolska aktionen. Han påpekar däri dess opolitiska karaktär och kämpar kraftigt för samvetsfrihet och naturrätt mot fascismens statsförgudning.

Konflikten med fascismen blev bilagd. »Fascismen», skrev en framstående jesuitpater, »är en evolution i staten, och den har såsom sådan sina gränser. Men Kyrkan är evig och oförgänglig, och dess politik är därför icke dagens politik, utan måste arbeta på lång sikt. Icke genom brutal makt skall mänskligheten segra, utan genom tron. Det är hjärtegodheten och mildheten, som bringar folken närmare varandra – och icke fascismen. Kyrkan är evig och tillhör envar, som önskar äga den.»

Själv idkare av lärda idrotter, har vår Helige Fader under året låtit två av den katolska lärdomens stormän omstrålas av nytt ljus: jesuitpatern och kardinalen S:t Robert Ballarmin († 1621), vilken blev helgonförklarad vid Peter-Paulsfesten, har upphöjts till kyrkolärare, och till ära för dominikanern Albertus Magnus (f. i Launingen i Schwaben 1193) föranstaltades en vetenskaplig vecka i Rom med tal av Påven.

Ungdomsvän som få, har den Helige Fadern med hjärtevinnande värme mottagit de ungdomsskaror, som kommit till Vatikanen (bl. a. belgiska och franska jecister) och då han den 24 April anlände för att personligen närvara vid invigningen av Propagandans nya, mäktiga byggnad på Gianicolo-höjden, blev han mottagen med hänförelse av kollegiets alumner och hade faderligt kärleksfulla ord till alla dessa studenter från olika världsdelar.

»Missionernas Påve» har Pius XI blivit kallad, och en dag fick hela världen lyssna till hans förkunnelse i Vatikanens radio. Han riktade sig till alla folk, alla stånd, och icke minst för katolska missionärer i undangömda trakter var glädjen obeskrivlig att få höra den Apostoliske Överherdens röst.

Bland missionsområdena intager Afrika ett betydande rum med 3,200,000 katoliker, vilka utgöra det största kyrkosamfund i denna världsdel. Och fastän européerna i allmänhet äro anstuckna av modern hedendom, förekomma även bland dem konversioner, i genomsnitt 1,000 årligen, vilket utgör 1 på 1,800, medan i England konversionerna utgjorde 1 på 3,600. Bland negrerna däremot går en stark konversionsrörelse, och dessa svarta kristna ådagalägga beundransvärd offervillighet. Uganda-martyrerna kunna ställas sida vid sida med den första kristna tidens.

I det land, där vår Frälsare under sitt jordeliv verkade, Palestina, utvecklas ett verkligen apostoliskt arbete, och dess frukter skulle, såsom den katolske ärkebiskopen av Galiléen, Grigorios Haggear, påpekar, bliva vida rikare, om ej missionen saknade nödiga tillgångar (5). I det Heliga landet förekommer det icke sällan, att nästan hela byar återvända från schismen (6) till den katolska enheten, och det fastän dessa konvertiter ofta hava att utstå svåra förföljelser från schismatici. Här ett par exempel! För några år sedan hade ett 40-tal schismatiska familjer i Malul (distriktet Nazaret) blivit katoliker. Schismatici hotade dem, skövlade deras bostäder och fördrevo dem från platsen. Under 3 år måste dessa konvertiter irra omkring, utblottade på allt. Först 1931 har ärkebiskopen genom regeringens intervention lyckats utverka deras återvändande till hembygden, där de funno sina hus och åkrar i bedrövligt tillstånd (7).

Då ett 30-tal familjer i Jarasch blivit katoliker, och ärkebiskopen skaffat dem ett litet fattigt kapell med katolsk präst, skyndade en rik protestantisk dam till den schismatiska patriarken i Jerusalem, utverkade, att en schimatisk präst skickades till Jarasch och åtog sig alla utgifter såväl för den schismatiske prästen som för uppförandet av en schisimatisk kyrka.i Jarasch.

»Utanför det katolska lägret fraternisera alla sekter med varandra», skriver ärkebiskopen, »och närmandet mellan den schismatiska och den anglikanska kyrkan är påfallande» (8).

I Indien hava talrika jakobiter med ärkebiskop lvanios och biskop Teofilos i spetsen lämnat schismen och i lydnad ställt sig under Petri efterföljares herdestav. Förutom de nämnda prelaterna hava 32 jakobitiska präster, 19 Betaniamunkar och 13 Betanianunnor upptagits i Kyrkans sköte. Denna rörelse hän till Rom bekämpas häftigt av schismatici och protestanter i förening.

I Japan har man, såsom dess undervisningsminister framhöll, för några missionärer, kunnat konstatera, att den rådande materialismen medfört nedgång i offentlig och enskild moral samt utbredning av kommunistiska och anarkistiska tänkesätt. »Vi måste nu», sade ministern, »förandliga vårt uppfostringssystem. Därför synes oss samarbetet med de religiösa uppfostrarna nödvändigt, och vi önska enträget eder hjälp.»

Katolicismen med sitt bestämda ställningstagande till moraliska frågor, måste givetvis göra intryck på dem, som söka en lösning av livets problem. T. o. m. många protestanter äro välvilligt stämda mot katolska Kyrkan, och konversioner bli allt talrikare, särskilt bland de bildade.

Sålunda har nyligen den japanske målaren Seikyo konverterat. Redan före sin konversion hade han erbjudit sig att utföra en tavla, föreställande de 26 japanska martyrerna i XVI:e århundradet, och avsedd att av biskop Hayasaka skänkas till Påven. Och från Hosci universitetet i Tokio hava de katolska studenterna sänt en hyllningsadress till den Helige Fadern med flygarna Kurimura och Kumakawa, när dessa luftledes foro till Rom. Lärda jesuitfäder arbeta vid universitetet i Tokio.

Spanska dominikaner, vilka 1904 återvände till den apostoliska prefekturen i Shakoku, hava arbetat på att förnya Rosenkransbrödraskapet och S:t Dominikus 3:dje orden. De hava nu talrika medlemmar i hela landet, och detsamma är fallet med andra tertiarie-sammanslutningar.

Icke mindre livaktig är den katolska missionen i Kina med ungefär 2½, miljon katoliker och omkring 30,000 dop under året.

Konversionsrörelsen är stark, och på några ställen möta företeelser av sådan art, att man kunde tro sig försatt till apostlarnas dagar, såsom då apostoliske vikarien över Tsining i Nordkina, biskop Chang, hade hållit en rad predikningar för 5,000 hedningar från staden Tsjankovl, och hela staden, som räknar 7,000 invånare, begärde att bliva katolsk. Biskopen, hans två präster och 40 medlemmar av katolska aktionen grepo sig an att meddela undervisning åt dessa sanningssökande själar.

I vikariatet Tsining, som nu äger 24,000 katoliker, förkunnades evangeliet redan för 200 år sedan, och många hava under gångna tider offrat liv och blod för sin katolska tro.

Biskop Chang, som varit professor vid Propagandakollegiet i Rom, är infödd kines liksom 11 andra av de katolska biskoparna i Kina. Riket är indelat i 96 kyrkliga distrikt (1 biskopsdöme, 69 apostoliska vikariat, 18 prefekturer och 8 oberoende missioner). Inhemska prästseminarier finnas med 756 756 studerande.

I missionens 12,262 skolor åtnjuta 284,793 lärjungar undervisning. Två katolska universitet finnas: benediktinermunkanrna i Peking med 345 studenter, varav 106 katolska, och jesuitfädernas i Shanghai med 484 studenter, varav 100 katolska.

I Kina liksom överallt annorstädes blomstrar kristen kärleksverksamhet i Kyrkans hägn: katolsk karitas har grundat 217 sjukhus, 738 sjukstugor samt 347 barnhem.

I Honkong förekommo förliden vår talrika konversioner bland kinesiska studerande: enbart på påskdagen förrättades 42 dop. Ett välsignelserikt inflytande utövas dels av det bekanta S:t Josefskollegiet dels genom böcker och tidskrifter. Den katolska studentföreningen, vars fältrop är »Kina åt Kristus», och som räknar c:a 400 medlemmar, alla konvertiter sedan blott 5 eller 6 år tillbaka, utger en veckotidning på kinesiska och en »Bulletin» på franska.

De flesta av dessa studenter hava idkat studier i Holland, i Frankrike och i Belgien, där man även grundat ett studenthem för kineser vid universitet i Louvain.

Den katolska missionen i Kina, Korea, Mandsjuriet och Mongoliet hotas av det giftiga agitationsarbete, som bedrives från bolsjevikcentralen i Moskva, vars uteliggare stämpla överallt i Asien.

Bolsjeviktyranneriet, ännu värre och hänsynslösare än tsarväldet, har fördrivit nästan alla präster från de romersk-katolska kyrkorna i Sibirien, grundade av fromma och nitiska katolska själasörjare, de flesta av polsk nationalitet, vilka, likt den ädle, rastlöst verksamme abbé Giscard de Montauban, övade själavård bland de talrika landsförvisade katolikerna.

I Ryssland bekämpas all religion, kristen, judisk och mohammedansk med alla till buds stående medel: i pressen, biograferna, skolorna och blodigt, öppet våld. I Tambow har grundats ett antireligiöst folkuniversitet för utbildande av antireligiösa agitatorer, och stormbrigader av unga flickor upprättas till religionens bekämpande.

Häftigast riktar sig förföljelsen mot de andliga, vilken religion de än tillhöra (9). Hårdast har den gått ut över det romersk-katolska prästerskapet, som även under tsartiden fått lida så mycket. Under bolsjeviktyranniet har det stora romersk-katolska ärkebiskopsstiftet Mohilew, som sträcker sig från Östersjön till Stilla havet, fått sitt prästerskap ytterligt decimerat. Dess ärkebiskop, baron von Ropp, är fördriven och vistas i Polen. Av dess 233 präster finnas endast 46 i Ryssland, där de under otroliga lidanden öva själavård bland katolikerna, som med beundransvärd offervillighet under fara för eget liv hålla fast vid sina herdar. Omkring 30 katolska präster försmäkta i Sovjets fängelser. Ärkebiskopsdömets alla övriga präster äro fördrivna från ryska riket eller dödade.

Att decimera prästerskapet är ett utmärkande drag för andra, av bolsjevism anstuckna länder, t. ex. Mexiko, där staten Vera Cruz antagit en lag som stadgar, att det ej får finnas mer än en katolsk präst för 100,000 inbyggare. Dessa förhatliga lagar hava genomdrivits av religionsfientliga sammanslutningar, under det folket, t. ex. dockarbetarna och andra, förklara, att de icke vilja deltaga i antireligiösa rörelser. Mexikos katoliker, som under de blodiga förföljelserna för några år sedan, ådagalade beundransvärd ståndaktighet, skola nog även för framtiden stå såsom föredöme för trosfränder i den övriga världen.

På åtskilliga håll i Spanien föranstaltades efter konungadömets störtande, antireligiösa excesser av vidrigaste slag, kyrkor antändes och dyrbara klosterbibliotek uppbrändes av pöbelhopar, uppviglade av agitatorer från Moskva och deras spanska stallbröder. Mångenstädes samlades katolska män och kvinnor, försvarade kyrkor och kloster och fördrevo mordbrännare och mördarebanden.

Ännu farligare än våldsdåden är den perfida antireligiösa lagstiftningen, som riktar sig mot de andliga ordnarna, framför allt mot jesuitorden, vilken förklarats upplöst och dess egendom hemfallen till staten – jesuitorden, som är Spaniens förnämsta kulturfaktor, vars fäder höra till landets yppersta lärde vetenskapsmän, vars sociala verksamhet tagit sig uttryck bl. a. i det katolska hantverks- och arbetarinstitutet i Madrid med gratis undervisning åt 5,000 arbetare, i uppförande av billiga arbetarbostäder i Burgos och Bilbao, i kostnadsfri undervisning i en mängd skolor för obemedlade etc., etc.

Liksom jesuitorden överlevde konung Karl III, som fördrev fäderna från Spanien 1767, skola de överleva de nuvarande kyrkofienderna ock återkomma. Och om Spaniens katoliker organisera sig bättre än hittills och skaffa sig flera lika goda tidningar som » El Debate», skall kampen endast ena och stärka dem, liksom den gemene apostaten Combes förföljelser och plundringar (1902–1905) stålsatte Frankrikes katoliker.

Det är fransk ungdom, som alltmer sluter upp kring de katolska standar, vilka bäras av beprövade kämpar tillhörande en äldre generation. För varje år blir den andliga livaktigheten större inom katolska ungdomskretsar, och av högskolornas studenter samlas allt fler vid Herrens bord under påsktiden.

Vid Polytekniska Högskolan (för högre civila och militära studier) kommunicerade 66 % av eleverna, vid Ecole Centrale (för högre matematiska studier) 69 % , vid Gruvingeniörsskolan 64 % .

Av Ecole Centrales 750 studerande ha 518 skrivit in sig som aspiranter i Katolska Ingeniörernas Sociala förbund, och 48 studerande vid Polytekniska Högskolan tillhöra kateketgruppen, som varje söndag beger sig ut till förstäderna och undervisar fattiga barn i religion.

Icke mindre än 580 scouter ha under senare åren inträtt i prästseminarier för att ägna sig åt den katolske prästens liv, rikt på offer och försakelser, och 20 kvinnliga scoutledarinnor ha tagit slöjan, bl. a. Mireille de Chamboulais, som efter 5 års scoutliv blivit karmeliternunna.

Stora ungdomsskaror hade samlats i Paray-le-Monial vid den kongress, som hölls där för att i vida kretsar sprida ljus över prästämbetets upphöjda skönhet och här vid Jesu hjärtas helgedom tända kallelsens heliga eld i många hjärtan.

Frankrikes nationalhelgon, S:ta Jeanne d’Arc, var dagarna 23–31 maj föremål för storartad hyllning i Rouen, där hon den 30 Maj 1431 hade blivit bränd som häxa, dömd av engelsmännens redskap, den ovärdige biskop Pierre Cauchon, vilken avslagit hennes bön att få saken prövad i Rom. Rehabiliterad redan av påven Kalixtus III (1455–1458), beatifierad av Leo XIII och kanoniserad av Benedikt XV, blev hon nu i Rouen hyllad av Englands primas, kardinal Bourne, Påvens legatus a latere, i närvaro av Frankrikes högsta civila och militära myndigheter. Icke mindre imponerande var den eukaristiska kongressen i Lille. Prisad i föredrag och fromma sånger, blev vår gudomlige Frälsare, dold under sakramentets slöja, beledsagad av en procession av 300,000 personer. 100-årsminnet av Montalemberts, Lacordaires och de Coux’ modiga strider för de fria, av staten oberoende skolorna, har firats av Frankrikes katoliker, på somliga ställen genom massdemonstrationer, t. ex. i Tolgoat (Bretagne) 30,000 och i La Roche sur Yon (Vendée) 75,000 personer, alla betygande Påven sin trohet.

Belgien är sedan länge de katolska organisationernas land, och dess huvudstad var säte för en av de märkligaste katolska manifestationerna under år 1931: den katolska ungdomskongressen i Bruxelles. Den bestod nästan uteslutande av valloner, vartill komma ombud från de flamländska provinserna. Dess uppmarsch genom huvudstadens gator ägde rum den 30 aug.: 135,000 man, scouter, arbetare, akademici, studenter, gruvarbetare, lantarbetare tågade fram under sång, företrädda av sina standar med olika inskrifter såsom: »Kristus för Belgien», »Kristus måste bli konung i fabrikerna», »Kristi frid i Kristi rike» etc., etc.

Belgiens andliga och världsliga dignitärer, nuntien, kardinalärkebiskopen, ministrar, hedrade kongressen med sin närvaro och deltogo i förhandlingarna.

Värdefulla föredrag av fackmän behandlade det moderna livets olika frågor (press, bio, radio, teater, litteratur, sport).

En omfattande utställning var i samband med kongressen anordnad i det stora Institut Saint-Louis av katolska ungdomsorganisationer från Belgien, Frankrike, Italien, Litauen, Mexiko, Polen, Spanien och Tyskland. Icke mindre än 150 utländska delegerade representerade 15 olika länder.

Detta internationella samarbete mellan katolsk ungdom från olika länder är av största betydelse för främjandet av samförstånd mellan folken, för realiserande av Pius XI:s lösen: »Kristi frid i Kristi rike», såsom kardinalärkebiskopen av Malines framhöll i sitt tal, då kongressens internationella arbetsutskott uppvaktade konungen.

I Holland med dess kraftigt blomstrande kyrkliga liv, hava flera internationella katolska kongresser hållits.

I Utrecht samlades den katolska arbetsinternationalen med deltagare från Belgien, Jugoslavien, Luxembourg, Nederländerna, Polen, Schweiz och Tyskland. Dess strävan är, att arbetarna måtte fylkas under Kristi baner och ej under Lenins. Omedelbart efter den internationella vidtog Hollands nationella arbetarekongress med 60,000 arbetare, komna från olika delar av landet, för att högtidlighålla 40-årsminnet av Leo XIII:s encyklika Rerum novarum och för att vidtaga åtgärder angående arbetslösheten m. m.

I Holland tillhöra 275,000 arbetare kristliga organisationer. Av dessa räkna de katolska 200,000 medlemmar. Mot dessa stå de socialistiska med 300,000.

Nederländska katoliker hava gästfritt mottagit och hyllat fördrivna spanska jesuiter, och den Internationella permanenta katolska presskommittén i Rotterdam har lyckönskat »El Debate» till dess modiga strid för Kyrkan och de andliga ordnarna i Spanien.

Den katolska saken i Holland har genom Monsignore Dr. Nolens död förlorat sin främste ledare och Nederländerna en av sina största statsmän – en man, vilken, såsom socialisttidningen »Le Peuple» (Paris) skriver, visat, att »Roms tro och religion ingalunda är oförenlig med viljan att främja social rättfärdighet och att förbättra arbetarnas ställning».

Monsignore Nolens var en statsman av internationella mått, känd långt utöver sitt hemlands gränser, alldeles såsom fallet är med en annan ivrig katolik, D:r Motta, vilken blivit vald till Schweiziska edsförbundets president för år 1932 efter att 3 gånger förut hava innehaft detta ämbete. Salesianerkollegiet i Tessin har heder av denne lärjunge.

För katolskt intellektuellt liv i Schweiz har det berömda internationella universitetet i Fribourg samma betydelse som Innsbruck för Tyrolen och Österrike. Tyrolen började höstens eukaristiska kongress med ringning i alla landets kyrkor och avslöt den med en landsfest i Innsbruck, bevistad av förbundspresidenten Miklas, biskopen dr. Sigm. Waiz och landshövdingen dr. Stumpf. Förbundspresidenten talade i hänförda ordalag. »Tyrolen beder, offrar och sonar icke endast för sig själv», sade han och fortsatte: »I den helige Faderns i Rom anda, i den katolska Kyrkans sanna anda, i verklig världsomspännande katolsk kärlek ber och anropar Tyrolens folk härskarornas Herre för de länder och folk, i vilka, fruktansvärdare än någonsin, otro och förföljelseraseri från hatfulla Kristus-fiender resa sina huvuden, och där satanisk ondska bekämpar allt, som blott i något erinrar om Kristi namn».

Gudlöshetens fara, varom förbundspresidenten talade, hotar likt en pest Europas folk, även de germanska, såsom många tecken antyda, och P. Fr. Muckerman S. J. påpekar i sin ypperliga broschyr »Der Bolschewismus droht».

Ständigt verksam, underblåst från Moskva, framträdde gudlösheten med fräck arrogans icke minst på fritänkarekongressen i Berlin, hållen i preussiska Herrehuset med tillstånd av preussiske inrikesministern Severing.

Den farliga ateistagitationen i Tyskland var föremål för överläggningar vid den stora tyska katolikdagen, som var samlad i Nürnberg i slutet av Augusti, och man beslöt att kraftigt bekämpa såväl bolsjevismen som den i flock och följe med religionslösheten tilltagande sedeslösheten.

Med stark övertygelse, att enda räddningen ur tidens kaotiska virrvarr är fast katolsk tro och äkta katolskt liv, har katolikdagen i sina beslut inskärpt, att hemmets helgd måste värnas icke minst mot nesliga tilltag mot barnets liv; kvinnan alltmer måste utbildas för hemmet; både yngre och äldre samhällsmedlemmar bibringas klar insikt i religionen och dess krav, och även därför katolsk press och katolsk litteratur kraftigt stödjas, samt alla samhällslager genomträngas av den kristliga kärlekens ande.

Katolikdagen räknade 100,000 deltagare, däribland en rad framstående personligheter. Dess höjdpunkt var pontifikalmässan, som celebrerades av påvlige nuntien i München, Mgr. Vassallo di Torregrossa, under det en blandad kör på 30,000 personer utförde sången.

Under mötesdagarna i Nürnberg uppfördes för första gången praktfilmen »S:t Elisabeth in unseren Tagen», vilken anordnats av Leofilmsällskapet i München. Och för att Nürnbergs fattiga skulle erfara, att den heliga furstinnan under de dagarna besökt deras stad, lät katolikdagen till 15,000 behövande där utdela söndagens kollekt.

Med anledning av S:t Elisabeths 700-årsjubileum (1231–1931) hava Tysklands biskopar fått mottaga en handskrivelse från Påven, vari han prisar den heliga furstinnan, konungadottern från Ungern, de fattigas Moder, och ställer henne såsom kärleksverksamhetens förebild. »Ty endast och allenast Kristi kärlek», skriver Påven, »men icke klasshat och partistrider ger förhoppning om den efterlängtade folklyckan och skapar varaktig frid». S:t Elisabethsminnet har hyllats på en mängd ställen. Hon är kär icke endast för Tysklands 20 miljoner katoliker, utan även för dess icke-katoliker, och detta till stor del genom det beundransvärda arbete, som, särskilt i diasporan utfördes av hennes andliga döttrar, Elisabeths-systrarna.

Bland katolska förposter höra Hamburg och Berlin till de mest betydande. Och i den stora handels- och sjöfartsmetropolen vid Elbe firades 1100-årsminnet av S:t Ansgars vigning till ärkebiskop i Hamburg med pontifikalmässa, celebrerad i stadion av nuntien i Berlin, Mgr. Ossenigo, och bevistad av 30,000 katoliker samt representanter för den fria riksstadens regering. Vid banketten, som regeringen gav i »gyllene salen» för nuntien, 12 biskopar, 7 benediktinerabboter och andra prelater, hälsades nuntien välkommen av Hamburgs socialdemokratiske borgmästare.

I Berlin, som räknar över 400,000 katoliker, finnas liksom i Hamburg tusentals katoliker av polsk nationalitet, och därför har Berlins ädle, vidsynte biskop Mgr. Schreiber utfärdat sitt fasteherdebrev icke endast på tyska utan även på polska, något som mycket onådigt upptagits i de kretsar, där Hakekorset är mer värderat än Kristi kors.

I Polen, som räknar över 32 miljoner invånare, garanterar konstitutionen de religiösa och nationella minoriteternas rätt, och på polska statens bekostnad underhålles vid universitetet i Warszawa en protestantisk, en rysk-schismatisk och en judisk teologisk fakultet. Minoriteterna hava egna skolor av egen konfession och språk i hela riket.

Polen med till alldeles övervägande del romersk-katolsk-befolkning skiljer sig därigenom förmånligt från det protestantiska Preussen, där i somliga biskopsstift icke ens predikan på polska tilllåtes, ej ens i församlingar, där befolkningen till övervägande del är polsk.

Sedan Polen är fritt från utländska, antikatolska potentaters förtryck, kan det religiösa livet få utveckla sig. Exercitie-rörelsen har tagit fart. Likaledes går en betydande rörelse till den katolska enheten från schismen, till vilken många under moskovittiden tvungos över med våld.

Så t. ex. hava i köpingen Bereznica Slackecka i sydöstra Polen 320 personer, tillhörande den forna lågadeln, återvänt från schismen till den romersk-katolska tron.

I samband därmed företogs söndagen den 15 november 1931 den högtidliga invigningen av en kyrkklocka, helgad åt S:t Bartolomeus – en klocka, som befolkningen skänkt »till minne av sin återgång till fädernas tro».

En gripande predikan hölls av kyrkoherde Lagos, utgående från de historiska ord, vilka Pius IX, upprepande en annan påves yttrande, uttalade till en polsk delegation, vilken begärde reliker till minne:

»Tag upp en handfull av Er egen jord, och därur skall rinna Edra förfäders blod, som flutit till trons och fäderneslandets försvar. »

De gamla krönikorna äro nämligen fyllda av beskrivningar över adelns i Bereznka ståndaktiga, sekellånga motstånd mot turkar och tartarer.

I Wilno-området ha ävenledes invånarna i den avlägsna byn Muichowicze till ett antal av 160 övergått till katolicismen. Det är ättlingar till forna unierade, som år 1863 med våld »omvändes» till schismen.

Ett vackert altare med en bild av Vår Fru. av Ostrabrama, skänkt till kyrkan av de återförenade, invigdes samtidigt.

Mycken uppmärksamhet väckte det, att protorejen Peter Tabinski från schismen övergått till katolska Kyrkan. Tabinski har, efter grundliga studier vid schismatiska prästseminariet i Petersburg, efter världskriget varit anställd såsom rektor vid schismatiska prästseminariet i Krzemieniec. I Oktober blev han av ryske metropoliten Dionysius utnämnd till kyrkoherde vid katedralen i Ostrog. Tabinski utbad sig 3 dagars betänketid och begav sig, efter vad det säges, till Lwow till unierade metropoliten Szeptycki. I brev till metropoliten Dionysius meddelade han, att han avsade sig alla sina befattningar och bad att strykas ur det schismatiska prästerskapets matrikel, enär han hade blivit katolik.

Konversionernas land par preference kan England kallas, och allt sedan Newmans och Mannings dagar hava en rad betydande personligheter återvänt till den katolska moderkyrkan. Icke minst i våra dagar är det många kända författare, som blivit katoliker, exempelvis R. H. Benson och G. K. Chesterton. På den nu levande generationen anses Chesterton utöva ett inflytande, som i viss mån kan jämföras med Newmans på sin tid, och mången som icke gärna läser fromma böcker, märker till sin förvåning, att en helgonskildring kan vara ytterligt fängslande, då den är skriven såsom Chestertons »Den helige Franciskus från Assisi» och att »Det evige menneske» är en bekantskap att göra, ej minst då den tolkas av Sigrid Undsets mästarhand. Under senaste tid hava många unga, moderna författare sökt sig hem från andligt gungfly till fast katolsk mark. »I sin nuvarande miljö verkar den (katolicismen) med en nyhets märkliga kraft och friskhet», yttrar Chesterton på ett ställe (10).

Årets konvertiter utgöras även av åtskilliga protestantiska andlige, bl. a. E. Th. Baldwin, en broder till premiärministern, och Benjamin Betteridge, anglikansk präst i Indien, en ättling av Thomas Morus. Också fru Betteridge, som är medicine doktor, har blivit katolik.

Ett beprövat medel till sin tros försvar hava Englands katoliker i sin välorganiserade press. Ett av de största organen, The Universe, utgår i en upplaga om 100,000 ex. Dess 70-årsjubileum den 8 december bevistades av kardinal Bourne, flera biskopar, och förutom framstående katoliker även av åtskilliga icke-katolska politiker.

Kardinalen har i London invigt ny föreningslokal för The Catholic Truth Society, och den innehåller bl. a. ett utmärkt bibliotek med mer än 14,000 band av apologetiskt innehåll, till vägledning för både katoliker och icke-katoliker. Föreningen, som räknar 14,000 medlemmar, har under år 1931 spritt 1,200,000 flygskrifter. Dess tryckalster, både större och smärre, äro av hög kvalitet.

Ett karaktäristiskt drag för Englands katoliker är, att de stå såsom en man, så snart det gäller deras religion, samtidigt med att de i politiskt avseende tillhöra skilda partier. Numera intaga de rätt ofta inflytelserika ställningar i den politiska världen.

Så är även fallet i »Dominions» t. ex. Australien, där av ministärens 13 ledamöter premiärministern Scullin och 8 av hans kolleger äro katoliker – något som visar, att katolikerna, vilka utgöra endast 1/4 av befolkningen, måtte hava kapabla män i sina led och åtnjuta förtroende bland sina protestantiska landsmän.

Den stora eukaristiska världskongressen i Sidney var till rik välsignelse för katolikerna och har även bland många protestanter väckt ökad aktning för katolska Kyrkan.

Våra trosförvanter i Australien följa med sin tid, och tack vare ett syndikat, till vars medlemmar även ärkebiskopen av Sidney hör, invigdes i Sidney en ny radiostation för utsändande av katolska meddelanden.

Även i Förenta Staterna användes radio ofta för katolsk upplysningsverksamhet, och fader Charles Couglin i Detroit har överenskommit med 25 radiostationer att få förfoga över en timme i veckan. Varje söndag utsänder han en predikan, vari han utgår från Leo XIII:s encyklika om arbetarfrågan, påvisande med klarhet och kraft, att enda läkemedlet för tidens elände är återvändande till Kristi och den katolska Kyrkans grundsatser i sociala frågor. Hans predikningar äro mycket eftersökta, och åhöras av c:a 10 miljoner människor, av vilka tusentals sedan hänvända sig till honom skriftligen för att erhålla ytterligare upplysningar.

I Förenta Staterna behövs vid sidan av prästernas arbete även katolsk aktion av lekman, och vid Kolumbusriddarnes 69:de årskonferens i Boston höll kardinal O’Connel ett gripande tal om lekmannaapostolatets betydelse.

Kolumbusriddarne, vilkas antal uppgår till 625,000, hava mycket bidragit till katolicismens utbredning i Nordamerika.

För 150 år sedan funnos i Förenta Staterna endast 6 kyrkor och 20,000 katoliker, nu däremot är kyrkornas antal 18,000 och de troendes 20 miljoner, och mången amerikansk protestant instämmer i vad Charles Hall Perry skrev i New Yorks »Sribners Magazine»: »Katolikerna finna Gud i sina kyrkor, vi protestanter bära en predikant» … »För katolikerna är Kristus i tabernaklet tillstädes, verkligen och ständigt … Det är själen i katolsk fromhet. Denna lära kan vara ofattlig för en protestant. Men han kan icke undgå faktum, att allt, som gör Guds närvaro levande för människor, har ett utomordentligt inflytande» (11).

Kulla pr Odensviholm, Kalmar län den 16 Mars 1932.

1) Se Pius XI:s Rundskrivelse Om främjandet av den sanna religionsenheten; P. Wehner, Om den ekumeniska tanken; professor Charles Journet, L’Union des églises (Paris) 8:de uppl.

2) Dante, Paradiset, XXXIII.

3) »Glommen», 4/4 1931 (S:t Olav, 23/4 1931).

4) Leo XIII:s Rundskrivelse om arbetarfrågan, 2:dra uppl., utgiven genom Birgittaföreningen.

5) Ärkebiskop Grigorios Haggear, Mes oeuvres en 1931, sid. 9.

6) Icke sällan hör man schismatici benämnas grekiska katoliker. Alldeles felaktigt! Ty grekiska katoliker äro endast de, vilka erkänna Påven som sitt överhuvud – allt med bibehållande av sin orientaliska ritus.

7) Mgr. Haggear, op. cit. sid. 10.

8) Mgr. Haggear, op. cit. sid. 5.

9) Muhammedanerna, som också häftigt förföljas, hava vädjat både till Påven och till Nationernas förbund om hjälp.

10) G. K. Chesterton »Den katolske Kirke og konversion» (Oslo), sid. 1.

11) S:t Olav, N:r 1, 1931.