Madonna del Granduca

Av Erik Brogren

”’Madonna del Granduca’, o älskvärdaste av madonnor, alltid har jag haft dig kär, aldrig skall jag nu kunna glömma dig. Mänsklighet, heligvorden i jungfruligt moderskap med barnet på din arm, där det sökande skydd och näring sträcker sina små fingrar efter halslinningen på din röda klädnad, svep du, o barmhärtighetens moder, din blåa mantel omkring en frysande, som hos dig beder om huld och skydd mot sig själv och världen!” Så ville jag ofta bedja för att rätt påminna mig annandag påsk nådens år 1921 och därmed om mitt för mitt hjärta dyrbaraste Romminne.

”Madonna del Granduca”, den älskvärdaste av Rafaelmadonnor. Bilden är den av den sanna mänskliga moderligheten, men med en ljus fläkt av den gudomlighet över sig, som visserligen med större historisk och för kyrkoaltaret passande höghet är religiöst verksam hos så många äldre och yngre mästare, där Maria tronar mot guldgrund eller av änglahänder bäres mot en öppnad himmel. Och dock blev Granduca genom tid, rum och omständigheter den madonna, som bland sedda hundraden i sin friska naturlighet bäst lät mig känna det gudomliga, det gudomliga, som, om det blott får tillträde till människohjärtat, så gärna vill höja och helga dess naturliga fattiga och syndfulla liv. Heliga Madonna del Granduca, för mig till din son, Jesus!

Tid, rum och omständigheter, då jag för första gången, oavsett i otaliga fotografiska och andra reproduktioner, mötte denna gudsmodersbild, ville jag nu, om jag får, berätta Credos läsare om. Hur jag fick se och knäböja inför den i Rom. Det var blott en mästerlig kopia, om vars ålder och mästare jag intet vet. Icke långt efteråt såg jag originalet i Florens Pittigalleri, där ingen kommer åt att knäböja, och dock eller just därför är det om kopian jag vill berätta.

Var hänger nu denna underbara gudsmodersbild? Hur och när såg jag den, efter den utlöser så mycken känsla och i detta lilla resebrev till Credo synes mig kräva så många inledande ord? När jag helt enkelt omtalar, att den i ensamt hult majestät hänger över altaret i Mathildesalen i Vatikanen, och att jag knäböjande inför den fick av Benedictus XV:s hand mottaga den sakramentala Kristus till min hungriga själs växt och näring, så är väl för katolska öron Madonna del Granducas oförgätlighet för mig tillräckligt förklarad. Men kanske vilja Credos läsare gärna höra litet närmare om denna Mathildesal, och hur vår helige fader där celebrerade sin mässa annandag påsk detta år. Jag skall försöka i ord fixera de flyktiga yttre sinnesintrycken. Kanske är det icke något fel hos mig i min egenskap av katolik, att de blevo så flyktiga och i detaljer svävande. Jag var där ju icke som på slikt uppmärksam turist, utan som andäktig vid påvemässan. Kanske är det blott en mänsklig svaghetsynd att jag trots allt såg och fäste mig vid så pass mycket. Men måhända kan det onda härvid vändas i godo, om det kan tjäna som spaltfyllnad i Credo. Så mycket våga kanske också vi låta ”ändamålet helga medlen”.

”Sala Mathildæ” är icke något påvligt huskapell i vanlig mening, icke heller en praktsal, dit den vanliga turistströmmen ledes. En icke alltför stor sal, dit den med vederbörligt ”permesso” rustade infinner sig via Scala Pia och Rafaelsloggierna, påve med svit anländer från den av alla Vatikanbesökare kända Sala Clementina. En sal i vitt och rött. Vitt stucktak med påvevapen – jag tror det var Braschiernas liljeblåsande änglabarn –, på de vita väggarna enkla glasmontrer, innehållande relikgömmor och andra kultföremål. Rött i nio par sammetsklädda bänkar med tillhörande bönpallar, en bred mattklädd gång i mitten mellan dörr och altare. Detta mellan de två helt med veckat gult tyg förhängda fönstren i blå och vit mosaik, tror jag, med sex gyllene ljusstakar och det höga krucifixet i deras mitt. En röd matta över altarstegen inom det från salen skiljande, också det med röd sammet klädda skranket. Över altaret mellan de båda fönstren en enkelt guldramad madonnabild – det måste ha varit del Granduca, sådan jag sedan såg den i originalet i Pitti. Den enda heliga bilden i salen. Är det månne förfluget att tro, att vår nuvarande påves personliga smak fört den och just den till denna hedersplats. Men det kan även ha varit Pius X:s, ty jag tror mig ha hört att även han tog Mathildesalen i anspråk för dess nuvarande heliga ändamål. Ty det är här, som den hel. fadern läser sin mässa, då han ej gör det i huskapellets privataste avskildhet eller i Sixtinska kapellets officiella ståt. Påvealtaret över Petersgraven står ju öde och obrukat, en påminnelse om hur det borde vara.

Kl. 8 är mässan, men vid 7-tiden är salen nästan fylld för att under förberedelsetimman insläppa endast enstaka. Herrar, män, i svart och vitt; damer, kvinnor, i svart med slöjade huvuden. l sista ögonblicket en brunt kavajklädd man med arbetarehänder, kanske en i Vatikanen sysselsatt, som i elfte stunden utbett sig ”permesson”. Påvliga stolbärare, som i sin rödflammiga sammet smälta samman med golvmattan, anvisa de inträdande deras platser. 150 sådana, varken mer eller mindre, då är Mathildesalen fylld. Över tusen hade denna dag, så sades mig genom kardinaler och vatikankleresiet bett att få närvara, salen rymmer de 150, och flera nattvardsgäster kan väl icke ens en ung påve bespisa med nådabrödet.

Att eder korrespondent blev en av dessa jämförelsevis få utvalda är ett kapitel, som jag lämnar oskrivet. Till mig kom ”permesson” obett, om ock efterlängtat, av en slump, d.v.s. genom en Guds skickelse, för att rikta mitt liv med ett gott reseminne. Ingen kardinal hade bett för mig; det gick så bra att jag kom med.

I Sala Mathildæ är bön, tystnad och väntan. På altaret väntar också den vita, guldsmidda mässkruden. En inträdande frackklädd herre – det är Benedikts personliga kammartjänare, som följt ärkebiskop della Chiesa från Bologna in i den vatikanska fångenskapen – gör ett tecken, och alla resa sig.

Så dröjer det ett par minuter, det hörs sabelskrammel i dörren, och många huvuden vändas ditåt. Det är sviten: fyra prästerliga kammarherrar, två av dem i vita spetskantade mässkjortor över den violetta talaren som ljusbärande akolyter. Tre hjälmhuvade kavaljerer ur det romerska adelsgardet till sides om dem. Och så Benedikt.

Vilken liten och oansenlig man denne vitklädde med gyllene stola. Och haltar han ej, han släpar ju på steget, där han höjande handen till välsignelse över de i bänkarna knäböjande skrider mittgången fram? Och ansiktet, icke är det med all sin medfödda adel vackert. Men den starka, vemodiga blicken beslöjas ej av glasögonen på den alltför stora, böjda näsan. Och över Benedikt XV:s hela person och framträdande ligger en allvarets värdighet, som ej blott är kallets, utan också mannens, en mans, som ej ens fredspåvens sorger och omsorger åldrat. Se, håret är ramsvart runt den vita kalotten. Och detta adliga huvud med de litet tunga anletsdragen och litet vemodigt neddragna munnen, jag minns också hur värdigt det uppbar tiaran, då Benedikt för någon vecka sedan skådade ned från sedia gestatoria i Sala Ducale på väg till konsistoriet.

Den helige fadern har anlagt den vitgyllene mässhaken och står nu vid altarets fot bekännande sin synd, vår synd, allas synder. Han läser rätt högt sin ”tysta” mässa, jag tror att jag aldrig hört en präst läsa den så tydligt. Och långsamt, jag kan nästan följa med genom hela ritualet. Episteln om Petri uppståndelsepredikan, gradualet om ”den dag, som Herren har gjort”, Emmausevangeliet; så gott som allt var möjligt att uppfatta. Så vidtager det oblodiga Kristusoffret i Hans jordiske ställföreträdares händer, och det är omöjligt att i ord tolka stämningen i den andlösa tystnad, som i detta Emmaus rådde vid brödbrytningen, då hostia och kalk lyftes över altaret inför den ljuva moderligheten, Madonna del Granduca därovan.

”Domine, non sum dignus.” Altarskrankets röda pall fylles. Fylles och tömmes upprepade gånger. Långsamt, följd av – jag tror sin majordomus, som under den framräckta hostian håller den skyddande patenen – går påven med ciboriet i sin vänstra utefter de påskfirandes rad. Varsamt räcker han det gudomliga brödet med sin blick i den mottagandes öga, klart och tydligt förnimmer man orden: ”Corpus Domini…”

Riktigt. Om en påve eller den enklaste lantkaplan räcker oss hostian, det är sak samma. Om denne i oblatvitt klädde Kristus skall bevara våra själar till evigt liv, beror av oss själva, icke av påve eller kaplan. Men ingen katolik kan undgå att känna affektionsvärdet i att en gång från Petri efterträdares mun till sig ha hört riktade dessa ritualets hoppfulla ord.

Så den apostoliska välsignelsen, och påvemässan är med slutevangeliet ändad.

Men ännu går ej Benedikt. En ny mässa, läst av en av de fyra violetta prelaterna vidtar omedelbart åhörd av den helige fadern, som knäböjt i sin rödklädda bönstol innanför altarskranket. Den försiggår som alla andra tysta mässor med den lilla avvikelsen, att den mässan celebrerande, innan han utdelar välsignelsen, böjer ett knä i riktning mot den helige fadern.

”Ite missa est”. Benedikt XV går åter följd av sin svit välsignande mellan bänkraderna, och annandagens påskfirande är verkligen slut. Salen blir tom, men så länge jag kan dröjer jag bedjande inför den huldrika kvinnan och modern med sin av himmelen skänkte son på armen, Madonna del Granduca – Maria, en ”mater amabilis”, förebilden för allt vad moder heter på jorden.