Några ord om det katolska Berlin

Av Franz Rauterkus S. J.

Kanhända den välvillige läsaren vid åsynen av ovanstående rubrik full av förvåning stirrar framför sig och tänker: ”Det katolska Berlin? Finns det verkligen något sådant? Jag hade alltid trott att Berlin var en protestantismens fasta borg.” Ja, det må klinga hur paradoxalt som helst, men Berlin är i alla fall med sina över 450,000 katoliker på sätt och vis Tysklands största katolska stad d. v. s. ingen annan tysk stad har ett så stort antal katolska invånare som Berlin. Alltså får det väl anses löna mödan att berätta litet om det katolska livet i Berlin för Credos undrande läsekrets.

Numera kan man lugnt säga, att katolicismen i Berlin har lyckats kämpa sig fram till en alltigenom aktad position, som till på köpet förefaller bliva starkare för var dag, som går. Förr i tiden var det annorlunda. Ända fram till år 1851 fanns det i hela Berlin för stadens dåvarande 17,500 katoliker blott en enda kyrka: Sankt Hedvigskyrkan.

Men efter fransk-tyska kriget år 1870–1871 började för Berlin, som blivit huvudstaden för det nya tyska riket, en period av den kraftigaste utveckling både på det politiska och det ekonomiska området. Den katolska framryckningen i Preussens gamla metropol begynte likväl på allvar först mot slutet av 1880-talet men endast för att därefter verka så mycket mera imponerande. Med frikostig hjälp från katoliker både i in- och utlandet uppfördes nu i rask följd den ena kyrkan efter den andra i rikshuvudstaden. För närvarande räknar Berlin nära 40 katolska församlingar med lika många alltigenom stora och ståtliga kyrkor och dessutom finnas en stor mängd kapell. Kyrkornas antal skulle varit betydligt större, om icke hela byggnadsverksamheten på grund av världskriget under flera år hade måst inställas.

Steg för steg med denna utveckling och det ständigt växande kyrkliga arbetet måste man naturligtvis också sörja för att få alltflera präster. Både den nu avlidne kardinal Kopp och hans nuvarande efterföljare kardinal Bertram ha oförtrutet arbetat på att få detta städse växande behov tillfredsställt. Med sekularprästerna samarbeta ivrigt och framgångsrikt ordenspräster: dominikaner, jesuiter, salvatorianer, på allra sista tiden också fransiskaner. De synnerligen talrikt representerade kvinnliga ordnarna ägna sig med iver och hängivenhet åt högre undervisning, sjukvård och olika slags välgörenhet.

 

Men det är ett medel, som särskilt ligger för den tyska folkkaraktären, som Kyrkan i Berlin har ställt i sin tjänst: organisationen. Föreningslivet är utomordentligt rikt förgrenat. De sista åren har man mer och mer börjat praktisera den metoden att organisera de olika stånden och grupperna inom församlingarna, man har sålunda särskilda föreningar för vuxna män, andra för gifta kvinnor och mödrar, kongregationer för ynglingar och unga flickor o. s. v. Man skall inte tro, att dessa blott äro fromma böneföreningar, nej, den livligaste verksamhet råder inom de olika organisationerna. Dessa äro i regel indelade i mindre sektioner, av vilka var och en alltefter behov utövar sin särskilda verksamhet, dock så att föreningens fasta sammanhållning icke på något sätt äventyras. Alla medlemmarna av dessa organisationer gå minst en gång i månaden till den heliga kommunionen. Det är en riktig fröjd att se, i vilka stora skaror de troende gå fram till Herrens bord. I en relativt liten församling har nattvardsgångarna sålunda på några få år stigit från 7,000 till 44,000.

Det är ju självklart att också åtskilliga dåliga element finnas bland Berlins katoliker, men på det hela taget kan man lugnt säga att det religiösa livet är blomstrande i deras församlingar. Sålunda har vår Kyrka i den tyska rikshuvudstaden försäkrat sig om en stark ställning och det gäller ingalunda numera som något mindervärdigt att vara katolik i det stolta Berlin. Tvärtom uppväcker nu mer än någonsin dryftandet av frågor, som beröra den katolska världsåskådningen, livligt intresse till och med i kretsar, som eljest stå oss mest fjärran.

När så mycket störtat samman, söker man fast mark. De rätt så talrika konversionerna särskilt inom de bildade klasserna bevisa också, att katolicismens attraktionskraft gjort sig märkbar t. o. m. i det moderna Berlin.

Till katolicismens anseende bidrager också mäktigt, att den helige Fadern nu har skickat ett särskilt sändebud till Berlin, den påvlige nuntien Pacelli, som av tyska regeringen blivit mottagen med största uppmärksamhet och vördnad. Då man betänker Berlins ställning till hela Tyska riket, förstår man lätt, att katolicismens inre och yttre utveckling i rikshuvudstaden är av den allra största betydelse.

För några veckor sedan stod den som skrivit dessa rader i Uppsala domkyrka vid Sankt Eriks relikskrin. Och medan bilder ur det förflutna drogo förbi hans inre öga och hans minne stannade inför den smärtsamma sanningen, att det var från Tyskland, som den stora söndringen inom kristenheten på sin tid utgick, började han stilla bedja i den stora tystnaden under de höga valven. Och han anropade den store svenske helgonkonungen om hans förbön, att rätt snart den dag måtte nalkas, då liksom i forna dagar ända från Alperna till Östersjön och vidare upp genom de nordiska länderna ett gemensamt credo klingar.

Ovanstående artikel har insänts till Credo av pater Franz Rauterkus S. J. Om pater Grisar framförallt är den store teoretikern, forskaren, vetenskapsmannen, så representerar pater Rauterkus mera praktiken och deltager själv som högt uppburen själasörjare, organisator och stridsman i första ledet i den katolska aktionen i Berlin.