av Eamon Duffy
Påven Leo utnämner den 1 november 2025 helige John Henry Newman som kyrkolärare: en av de stora teologer vars skrifter ses som ankringspunkter i den kristna traditionen; en outsinlig källa till visdom, lärdom och inspiration för framtida katolsk teologi.
Newman tänkte, predikade och skrev om doktrinens historia, om syftena med en kristen utbildning, om trosfilosofi, om kyrkans natur: hans arbetes vidd och djup är anmärkningsvärt, och han kom att bringa upplysning till varje område han vidrörde. Ändå negligerades han under mer än hälften av sina 45 år som katolik och sågs på med stor misstänksamhet.
Monsignore George Talbot, exempelvis, en kanik vid Peterskyrkan i Rom och nära förtrogen med påven Pius IX, särskilt i frågor om England, ansåg Newman vara ”den farligaste mannen i England”, vars vilja ”måste krossas”. Henry Manning, den andre ärkebiskopen av
Westminster (i praktiken den främste företrädaren för romersk-katolska kyrkan i England och Wales) som tidigare varit Newmans vän och lärjunge, ansåg att denne sin konversion till trots var halvt igenom kättare och ledare för illojala katoliker som hyste låga tankar om påvedömet, var kritiska mot katolska uttryck för tron och praktiserade en ”världslig katolicism”.
Det är inte svårt att inse varför han misstänkliggjordes. Genom hela sitt liv bröt Newman ny teologisk mark. Han angrep problem som gick till själva rötterna av den kristna tron, vilka skrämde mindre orädda tänkare. Sedan den franska revolutionen hade påvedömet ansatts och marginaliserats politiskt, och kristendomen själv blev hotad av nya vetenskapliga idéer såsom evolutionsteorin och källkritisk historieforskning, vilka utmanade fastslagna föreställningar om bibliska och kristna ursprung.
Vikten av armbågsutrymme
Efterkommande påvar, från Leo XII till Pius IX, antog ett antagonistiskt och närmast skräckslaget förhållningssätt till moderniteten, och lierade sig med reaktionära och auktoritära politiska styren. Newman var själv politiskt konservativ, men villig att ta Darwins teorier med hull och hår, i fast övertygelse om att det i slutändan inte kunde finnas någon motsättning mellan olika facetter av sanningen. Han beklagade att kyrkan på hans tid hade en tendens till impulsivt fördömande av allt obekant såsom kätterskt – stora tänkare, menade han, behöver armbågsutrymme.
Sanningen skulle nås genom tålmodiga studier, diskussion och kontrovers, i teologi såväl som i naturvetenskap och historia. Om den processen förtrycktes skulle kyrkan inkapslas i ett dött, snarare än levande, förgånget. ”Vi krymper in i oss själva”, sade han till en vän, ”vi stryper kontaktytorna, skälvande inför tankefriheten, och talar förtvivlans och ängslans språk inför den uppgift som ligger framför oss.”
Newman hyste en lidelsefull tro på kyrkan; han godtog hennes dogmer, men ansåg att det förr ”hade varit genom att olika katolska intellekt fick stångas mot varandra som betydelsen och begränsningen av dogmatiska dekret bestämdes”. Kyrkan var då en plats för sann intellektuell frihet. På hans tid, däremot, fanns inget utrymme för äkta teologi: ”ingen intellektuell granskning, inga kontroverser … ingen åsiktsfrihet”.
Kontinuitet genom förnyelse
Oförskräckt brottades Newman med tuffa frågor genom hela sitt liv. Han var övertygad om att en autentisk kristendom måste vara konsekvent: av samma art sedan begynnelsen. Men hans studier av de tidiga århundradena visade att centrala doktriner, såsom den om treenigheten, bara hade realiserats halvvägs eller på ett vagt vis. Hur skulle man kunna förena den utarbetade doktrinen, riten och organisationen inom 1800-talets kyrka med den apostoliska erans uppenbara enkelhet?
I sitt teologiska mästerverk, Essay on the Development of Christian Doctrine (1845) argumenterade han för att kristendomen, likt alla världsomvälvande idéer och rörelser, behövde tid för att helt och hållet förstås och nå fulländning. Dess tillväxt var en nödvändig process historiskt och socialt, allt eftersom kyrkan svarade mot nya situationer. Ju mer vital och levande en ”idé” är, desto större är dess förmåga att anpassa sig, frodas och överraska — utan att mista sitt ursprungliga innehåll. Den typen av organisk utveckling är oumbärlig för att bevara den ursprungliga idén under förändrade förutsättningar. Doktrinen utvecklas för att kunna förbli densamma. ”I en annan värld är det annorlunda, men här nere är att leva att förändras, och perfektion är att ha förändrats ofta.”
Det är svårt att idag begripa hur förargelseväckande den här insikten tedde sig för Newmans samtida, och han visste att hans essä bara hade skisserat idén om doktrinutveckling, ingalunda löst alla frågor som följde. Men gradvis kom hans idé att rota sig. Den påverkade 1900-talets stora teologer som Yves Congar och Henri de Lubac djupt, och gav form åt vissa centrala dokument från Andra vatikankonciliet.1986 kunde Joseph Ratzinger, blivande påve Benedictus XVI, slå fast att doktrinutveckling hade blivit ”ett av de mest grundläggande och tongivande koncepten inom katolicismen”.
1800-talets kyrka drog en skarp gräns mellan den hierarkiska ”den undervisande kyrkan” (ecclesia docens) och lekfolkets passiva ”den undervisade kyrkan” (ecclesia docta). År 1859 ifrågasatte Newman den uppdelningen i uppsatsen On Consulting the Laity in Matters of Doctrine. Han menade att under den arianska krisen på 300-talet hade många biskopar omfamnat eller tolererat kätteriet som förnekade Kristi gudomlighet, och den katolska tron hade bevarats genom motståndet mot arianismen på lekmannanivå. Vanliga troende hade en instinktiv känsla för skillnaden mellan rätt och fel. Den Helige Andes gåvor och kyrkans ofelbarhet ärvdes inte enbart inom den hierarkiska kyrkan utan i hela hennes kropp av trogna — som tillsammans med biskoparna såg till att tron värnades.
Till Rom inkom mot Newman anklagelser om kätteri, ett mörkt moln som han fick uthärda under de närmaste tjugo åren, men hans tonvikt vid sensus fidelium och dess aktiva roll i trosfrågor skulle komma att få allt större betydelse genom det tjugonde århundradet. Tanken stadfästes i Andra vatikankonciliets dokument, och dess eko kunde höras i påve Franciskus uttalande ”folkets tro är kyrkans immunförsvar”. Den har därtill fått en ny betydelse i och med synodaliteten.
Ofelbarhet och tillit
Den mest välkända dispyten mellan Newman och auktoriteten är kring frågan om påvens ofelbarhet. Han omfamnade dogmen, men var starkt kritisk till hur den definierades under Första Vatikankonciliet 1870. Kyrkan i hans samtid, menade han, var redan alltför centraliserad och auktoritär. Definitionen skulle bli en samvetsbörda och skulle ytterligare spä på de tendenserna, och skulle inge villfarelsen att påven stod i direktkontakt med Gud, så att både lokala församlingars och hårt arbetande teologers bidrag blev helt överflödigt.
Trots att Newman motsatte sig definitionen, arbetade han under flera års tid med att få osäkra och tvivlande katoliker att acceptera den. Fastän en ”besinningslös falang” bemödade sig om att få till en ännu extremare formulering, ansåg han inte att definitionen behövde raderas, ”utan kompletteras” med säkerhetsklausuler som klargjorde gränserna för påvens ofelbarhet. Övertygad om kyrkans gudomliga uppgift som han var, visste han samtidigt av egen erfarenhet att hon också är en bristfällig mänsklig institution, ymnig inte bara av komplementära utan likaledes av motstridiga krafter.
Men han bevarade sin fridsamhet. Det som var fel skulle rättas till av den Helige Ande, och sanningen var tidens dotter: ”Låt oss vara tålmodiga, låt oss ha tillit, och en ny påve och ett återsamlat koncilium ska kanske komma att justera kursen.”
De konflikter som snart kom att drabba Europa innebar att Första Vatikankonciliet aldrig möttes igen, men Newmans sökande intellekt, orubbade tro och stillsamma ihärdighet, mitt i allt offentligt motstånd, är en bestående förebild när kyrkan finner sig i en ny tid av kulturkrig.
Professor Eamon Duffy är ledamot av The British Academy.
Artikeln är från början publicerad i The Catholic Herald som Eamon Duffy reflects on Newman’s impending elevation. Den är översatt och publicerad med tillstånd.