Både före och efter demokratins genombrott har politik setts som ett hantverk för att utveckla samhälles förutsättningar att fungera som gemenskap, där sökandet efter vad som är sant har varit en ambition. I och med postmodernitetens inbrott har sökandet mer kommit att handla om ”berättelser” som just nu kittlar opinionen. Principer är färskvara. Åsikter paketeras. Bilder sätts. Politiker och väljare konsumerar varandra. Politiskt korrekt, identitetstänkande och populism kan ses som motpoler med ett nära släktskap: en allt mer högljudd tävlan om att utgå från ett ”jag” utan hänsyn till vare sig sanning eller vad som långsiktigt bäst främjar ett ”vi”. Är framtiden mörk för statsmän och statskvinnor som ibland försvarar väljarnas långsiktiga intressen mot deras växlande åsikter? Varför har det i så fall blivit så? Eller kommer utvecklingen så småningom att ge något positivt? Dessa frågor diskuterades på Newmaninstitutets, Signums och Bildas seminarium i Almedalen 2017.
Panelen var enig om att det finns en minskad uppskattning för demokrati bland yngre, vilka i högre utsträckning än tidigare dras till populism och teknokratiska lösningar. Man är benägen att ta demokratin för given, medan det tidigare fanns en större medvetenhet om att demokrati är någonting som varje dag måste erövras på nytt. Numera prioriteras valfrihet och ett stort konsumtionsutbud, medan frågan om vem som styr är mindre viktig. Vi håller långsamt på att inse den historiska materialismens begränsade förklaringskraft: demokrati följer inte automatiskt på globalisering och utökad marknad.
Kopplat till detta är att tråkighet blivit en dödssynd inom politiken, vilket klart framträder i fenomenet Trump som en förlängning på Obama. De som förfasar sig över att dokusåpakändisen Trump blivit USA:s president måste påminna sig om att det var Obama som började med att sudda ut skillnaden mellan politik och underhållning.
I motsats till underhållning bör politiken kännetecknas av vuxenhet och allvar. Det kan tyckas svårsålt, men å andra sidan finns det en stor medborgargrupp där detta efterfrågas och där man kan vinna respekt genom att prata om grundläggande politiska spörsmål som rikets säkerhet och förvaltningens organisation.
Denna utveckling beror dels på ytligare nyhetsjournalistik men också på att politiker själva anpassar sig till en mindre seriös jargong. I motsats till detta kan man framhålla Margaret Thatcher som förebild, som vägrade att hoppa i TV när hon blev tillfrågad. Dagens politiska partier liknar ofta mer kampanjorganisationer som opportunistiskt anpassar sig efter opinionsundersökningar.
Sanningsfrågan har tyvärr blivit mindre relevant för politiken till förmån för pragmatik. Det är till exempel ofta oförståeligt att någon driver en fråga med endast mycket små utsikter till framgång. Det finns en risk för att man blir förblindad av ideologi och alltför starka men kanske inte så starkt grundade åsikter.
Mikael Schink 2017-07-04
Seminariet kan ses i efterhand via denna länk:
https://www.facebook.com/tidskriftensignum
Information om seminariet
Titel: Politisk korrekthet och populism – den postmoderna konsumtionsdemokratins öde?
Arrangör: Newmaninstitutet, Tidskriften Signum, Studieförbundet Bilda
Panel:
Marie Demker, professor i statsvetenskap, Göteborgs Universitet.
PJ Anders Linder, Chefredaktör, Axess.
Katrine Marçal, journalist och författare.
Moderator: Thomas Idergard, Newmaninstitutet.