Nordens apostel

Av Dag

Vit står i solglans, o Ansgar, din bild för vårt öga.
Vit var din kåpa och vit var din panna, den höga.
Lockarnas svall
Ljust som ett silverstänkt fall,
Skuggorna skymde dig föga.

Frankrikes slätter ej burit en fagrare lilja.
Vit var som solstänk din tanke, som stålblänk din vilja.
Blicken från dy
Skådar mot solkantad sky
Kan sig från ljuset ej skilja.

Vita som duvor mot skyn dina böner sig svinga.
Skirt skimra tårar likt pärlor, då botklockor ringa.
Änglarnas bröd
Närde ditt snöhjärtas glöd,
Malmklara toner där klinga.

Vida gick ropet från Nordanlands isfrusna trakter:
”Nifelhems söner blott blota till natthimlens makter”.
Ansgar, din stav
Slog dock ur stenhäll och grav
Sippor till taltrastens takter.

Påskljuset lik du förtärdes av brännande glöden.
Kristmännens svan, med en lovsång du hälsade döden.
Skumvita ström,
Frigjord ur stoftlivets dröm
Sjönk du i urhavets flöden.

Purpurröd skrud var din längtan i dimmornas dalar.
Vit som på jorden du står dock i himmelens salar.
Minnet mot oss
Blänker likt fyrtornets bloss,
Än efter sekler hugsvalar.

Blek sjunker solen i Ishavets stormsvarta vågor.
Dödsmörk är Norden. Ej lysa mer himmelska lågor.
Över var själ
Sänker sig midnatt jämväl
Otro och ängsliga frågor.

Klart dock ett norrsken på vinterlands himmel sig breder.
Djupt för Guds tron kasta skinande andar sig neder.
Vit faller snö
Ned över skymningens ö,
Ansgar för nordmännen beder.

Högt över stjärnorna flödar det ofödda ljuset.
Fadern och Sonen och Anden ej skådas av gruset.
Trefaldig Drott,
Renhetens glans är du blott.
Hell dig i himmelska huset.