Om alliansen mellan Putin och patriark Kirill

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Rysslands president Vladimir Putin och den ortodoxa patriarken av Moskva Kirill förenas i sitt ogillande av Västvärlden och det historiska narrativet av betydelsen av Kievrus (Kievriket). Det skildrar Wienteologerna Christian Stoll och Jan-Heiner Tück i en aktuell analys i Neue Zürcher Zeitung. I det ˮsymbiotiska förhållande mellan stat och kyrkaˮ, som har etablerats i Ryssland under Putin är autokraten och patriarken idag ˮförenade i sin motvilja mot Västerlandet”. Deras allians bygger även på en särskild konstruktion av den ryska historien, menar dessa teologer, verksamma vid avdelningen för systematisk teologi vid Wiens universitet.

Putin har vid upprepade tillfällen framhållit att Ryssland är ett bålverk mot västlig dekadens, och under de gångna åren har han även ˮframställt sig som en kyrkans trogne son”. Enorma statliga summor strömmar till uppförandet av kyrkor och kloster, och detta har bidragit till en renässans för den rysk-ortodoxa kyrkan, som man knappt hade kunna föreställa sig under Sovjetunionens sista tid.

De båda teologerna betraktar punkbandet Pussy Riots provokativa aktion i Moskvas Frälsarkatedral år 2012 som en ˮnyckelhändelseˮ. Kyrkan har sedan dess fört en kampanj mot förment religionsfientlig konst, och statliga domstolar dömde en del av aktivisterna till fleråriga lägerstraff. ˮDet är alltså inte någon överraskning att Moskvas patriark nyligen sa i en predikan, att det krig som Putin har utlöst kommer att skydda det kristna Ryssland mot västerlandets gayparaderˮ, förklarade Stoll och Tück.

ˮAlliansenˮ mellan den ryska statschefen och det rysk-ortodoxa kyrkoöverhuvudet bygger på det kyrkohistoriska narrativet, enligt vilket den ryska kristenheten år 988 utgår från Kievrus (Kievriket) genom dopet av storfurste Vladimir och från Belarus, som till helt nyligen hörde till ett kanoniskt territorium av broderfolk med Ukraina och Ryssland. Detta överensstämmer till stor del med Putins nyimperialistiska intressen, menar de båda forskarna: ˮOrtodox kristendom och politisk ideologi förenar sig här till en sakral historia, där det finns heliga hjältar, mytiskt förenade folkslag, och en egen rätt till historiska områden.”

I Västvärlden har man ansett att narrativ av detta slag hade övervunnits efter de båda världskrigens katastrof. Efter järnridåns fall har de dock tagit fart igen i de postsovjetiska nationalstaterna, säger Stoll och Tück. Med den av den serbisk-ortodoxa kyrkan understödda  religiösa mytologisering av slaget på Trastfältet [år 1389] uppvisar till exempel den serbiska nationalismen drag som erinrar om det rysk-ortodoxa utnyttjande av Kievrus. Men även i icke-ortodoxa stater som Ungern kan man iaktta en ˮsakral förklaringsmodell till den egna nationens historiaˮ.

Sammanfattningsvis är en ˮcentral svaghet av religiös-nationalistiska berättelser, att man inte bara förutsätter homogenitet utan även är redo att kontrafaktiskt fingera denˮ, fortsätter Stoll och Tück. ˮDen som är belarusier, ukrainare eller ryss och vad enheten med detta folk betyder är något fastslaget eller underkastat den makt att definiera som politiserande präster och Kreml närstående historiker har. Man har inte avsett att folk, som för sin del består av individer, ska kunna föra sin egen talan och förklara i vilket land de vill bo och vilken religion de vill tillhöra.”

Den ryska ˮsymfonin mellan stat och kyrkan” har visserligen sedan krigsutbrottet gått igenom dissonanser som hörs allt tydligare, fastslår Stoll och Tück. Inom den rysk-ortodoxa kyrkan finns det modiga röster från biskopar, teologer och troende, som inte understödjer den officiella skönmålningen av kriget. ”Ekumeniskt anmärkningsvärt ”är det även att den ryska invasionen får de båda rivaliserande ortodoxa kyrkorna i Ukraina att närma sig varandra.

Kathpress 2022-03-14

Detta är en nyhetstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Rysslands president Vladimir Putin och den ortodoxa patriarken av Moskva Kirill förenas i sitt ogillande av Västvärlden och det historiska narrativet av betydelsen av Kievrus (Kievriket). Det skildrar Wienteologerna Christian Stoll och Jan-Heiner Tück i en aktuell analys i Neue Zürcher Zeitung. I det ˮsymbiotiska förhållande mellan stat och kyrkaˮ, som har etablerats i Ryssland under Putin är autokraten och patriarken idag ˮförenade i sin motvilja mot Västerlandet”. Deras allians bygger även på en särskild konstruktion av den ryska historien, menar dessa teologer, verksamma vid avdelningen för systematisk teologi vid Wiens universitet.

Putin har vid upprepade tillfällen framhållit att Ryssland är ett bålverk mot västlig dekadens, och under de gångna åren har han även ˮframställt sig som en kyrkans trogne son”. Enorma statliga summor strömmar till uppförandet av kyrkor och kloster, och detta har bidragit till en renässans för den rysk-ortodoxa kyrkan, som man knappt hade kunna föreställa sig under Sovjetunionens sista tid.

De båda teologerna betraktar punkbandet Pussy Riots provokativa aktion i Moskvas Frälsarkatedral år 2012 som en ˮnyckelhändelseˮ. Kyrkan har sedan dess fört en kampanj mot förment religionsfientlig konst, och statliga domstolar dömde en del av aktivisterna till fleråriga lägerstraff. ˮDet är alltså inte någon överraskning att Moskvas patriark nyligen sa i en predikan, att det krig som Putin har utlöst kommer att skydda det kristna Ryssland mot västerlandets gayparaderˮ, förklarade Stoll och Tück.

ˮAlliansenˮ mellan den ryska statschefen och det rysk-ortodoxa kyrkoöverhuvudet bygger på det kyrkohistoriska narrativet, enligt vilket den ryska kristenheten år 988 utgår från Kievrus (Kievriket) genom dopet av storfurste Vladimir och från Belarus, som till helt nyligen hörde till ett kanoniskt territorium av broderfolk med Ukraina och Ryssland. Detta överensstämmer till stor del med Putins nyimperialistiska intressen, menar de båda forskarna: ˮOrtodox kristendom och politisk ideologi förenar sig här till en sakral historia, där det finns heliga hjältar, mytiskt förenade folkslag, och en egen rätt till historiska områden.”

I Västvärlden har man ansett att narrativ av detta slag hade övervunnits efter de båda världskrigens katastrof. Efter järnridåns fall har de dock tagit fart igen i de postsovjetiska nationalstaterna, säger Stoll och Tück. Med den av den serbisk-ortodoxa kyrkan understödda  religiösa mytologisering av slaget på Trastfältet [år 1389] uppvisar till exempel den serbiska nationalismen drag som erinrar om det rysk-ortodoxa utnyttjande av Kievrus. Men även i icke-ortodoxa stater som Ungern kan man iaktta en ˮsakral förklaringsmodell till den egna nationens historiaˮ.

Sammanfattningsvis är en ˮcentral svaghet av religiös-nationalistiska berättelser, att man inte bara förutsätter homogenitet utan även är redo att kontrafaktiskt fingera denˮ, fortsätter Stoll och Tück. ˮDen som är belarusier, ukrainare eller ryss och vad enheten med detta folk betyder är något fastslaget eller underkastat den makt att definiera som politiserande präster och Kreml närstående historiker har. Man har inte avsett att folk, som för sin del består av individer, ska kunna föra sin egen talan och förklara i vilket land de vill bo och vilken religion de vill tillhöra.”

Den ryska ˮsymfonin mellan stat och kyrkan” har visserligen sedan krigsutbrottet gått igenom dissonanser som hörs allt tydligare, fastslår Stoll och Tück. Inom den rysk-ortodoxa kyrkan finns det modiga röster från biskopar, teologer och troende, som inte understödjer den officiella skönmålningen av kriget. ”Ekumeniskt anmärkningsvärt ”är det även att den ryska invasionen får de båda rivaliserande ortodoxa kyrkorna i Ukraina att närma sig varandra.

Kathpress 2022-03-14

Detta är en nyhetstext.

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)