Om den tredje betraktelsen över de högtheliga såren

Ur Fioretti (den helige Franciskus’ blomster) ett av den italienska litteraturens klassiska verk.

Bedjande dröjde Sankt Franciskus i sin cell dagen före korsets upphöjelses fest i månaden september, då Guds ängel syntes för honom och sade honom i sin Herres namn: ”Jag kommer för att styrka dig och mana dig, att du gör dig beredd och skicklig till att i tålamod undfå det som Gud vill giva dig och göra dig.” Då svarade den helige Franciskus: ”Jag är beredd att med tålamod bära vadhelst min Herre vill göra med mig”; och efter dessa ord försvann ängeln.

Kom så följande dag, som var den heliga korsupphöjelsens dag. Redan före dagbräckningen kastade sig Sankt Franciskus i andakt ned framför dörren till sin cell, vände ansiktet mot soluppgången och bad: ”O Herre Jesu Kriste, det är två nådegåvor, som jag beder dig, att du ville förunna mig, innan jag skiljes hädan. Den första är, att jag i min livstid, om det är möjligt, både till min själ och min kropp får förnimma den smärta, som du, o ljuve Jesus, har uthärdat i din bittra pinas timma. Den andra är, att jag – om så är möjligt – i mitt hjärta får smaka den omätliga kärlek, av vilken du, Guds Son, var upptänd för att taga sådana smärtor på dig för oss syndare.” Medan han länge dröjde kvar vid denna bön, begrep han, att Gud ville bönhöra honom och förunna honom nåden att av dessa ting förnimma så mycket, som detta är möjligt för ett skapat väsen.

Sedan den helige Franciskus fått mottaga detta löfte, begynte han i andakt sänka sig ned i betraktelse över Kristi passion och hans gränslösa kärlek. Och hans hängivelses glöd blev så stark, att han i kärlek och medlidande blev till ett med Jesus. Medan han ännu värmdes av’ denna betraktelse, såg han en seraf med sex glänsande eldvingar komma ned från himlen. Denna närmade sig honom i snabb flykt, så att han snart kunde urskilja, hur han i sig bar återlösarens bild. Men vingarna voro så ordnade, att tvenne utbredde sig över hans huvud, tvenne voro utspända till flykt och de tvenne sista betäckte hela kroppen. Vid denna anblick förskräcktes Franciskus mycket, men tillika var han full av fröjd och full av smärta blandad med beundran. Ty glädje grep honom över Kristi kostbara anblick, som syntes honom så förtrolig och som han förnam med sådan sällhet; å andra sidan fattades han av ett smärtsamt medlidande, då han såg Herren sålunda fästad vid korset. Men särskilt förundrade han sig högeligen över en så häpnadsväckande och ovanlig vision, då han väl visste, att ett bortdöende i lidandet icke var förenbart med serafens odödlighet.
Medan han sålunda förundrade sig, blev det honom uppenbarat av den som syntes för honom, att denna vision genom den gudomliga försynen hade tett sig för honom i denna form, på det att han skulle förstå, att han i denna underbara syn helt skulle bliva förvandlad till fullkomlig likhet med den korsfäste Kristus icke genom en kroppens martyrdöd utan genom en inre glöd.

Med detsamma syntes hela berget La Vernia flamma upp i en klart glänsande flamma, som upplyste alla berg och dalar i nejden, som om solen hade svävat över jorden. Herdarna som höllo vaka där i trakten, fruktade sig – som de senare omtalade för bröderna – storliga, då de sågo berget runt omkring upplyst av ett sådant ljus; och de försäkrade, att flamman en hel timme och ännu längre hade stått över berget La Vernia. Sammalunda reste sig också några mulåsnedrivare, som voro på väg till Romagna, vid skenet av detta ljus, som sken in i härbärgenas fönster runt omkring i landet, och de sadlade och lastade sina djur, ty de trodde, att solen hade gått upp. Först under vägen sågo de sedan, hur ljuset försvann och solen verkligen gick upp…

Då därpå denna underbara syn efter en lång stunds hemligt samtal försvann, kvarlämnade den i den helige Franciskus’ hjärta en oförliknelig glöd och flamma av den gudomliga kärleken; men på hans kropp inristade den en underbar avbild och ett synligt spår av Kristi pina. Ty strax begynte på hans händer och fötter såren efter spikarna att framträda, så som han förut hade sett dem på den korsfäste Kristi lekamen, då Herren visade sig för honom i en serafs gestalt. Händer och fötter voro i mitten genomborrade av spikar, vilkas huvud befunno sig på handens innersida och på fotsulan ovanför köttet. Spikarnas spetsar framträdde på andra sidan av händerna och fötterna och syntes där så krökta och inåtböjda, att man i mellanrummet mellan krökningen och huden lätt hade kunnat sticka in fingret liksom i en ring; och spikarnas huvud voro runda och svarta. Sammalunda framträdde också på högra sidan av bröstkorgen märket efter ett spjutstyng, öppet, rött och blodigt. Ur detta sår flöt ofta blod ur Sankt Franciskus’ heliga bröst, och detta färgade hans kläder röda.

Hans lärjungar märkte därför, redan innan de fått veta det av honom själv, att han aldrig ville blotta sina händer och fötter och att han icke kunde sätta på sig sina skor. Därtill funno de, att hans kåpa och underklädnad voro alldeles blodiga, varje gång de skulle tvätta dem åt honom. Sålunda blev det dem till visshet, att den nogranna avbilden och fullkomliga likheten med vår korsfäste Herre Jesus Kristus hade blivit intryckt både på hans händer och fötter och i hans sida. Och hur mycket han än bemödade sig om att hemlighålla och fördölja de ärorika högtheliga sår, som så tydligt voro inpräglade i hans kött, medan han å andra sidan såg, att han icke lätt kunde dölja dem för de lärjungar, som dagligen levde i hans sällskap, så fruktade han dock, att han redan därmed skulle prisgiva Guds hemligheter och tvekade mycket, om han överhuvud någonsin kunde berätta för dem om den serafiska visionen och undfåendet av de högtheliga såren. Slutligen kallade han dock, driven av sitt samvete, några av sina förtrognaste bröder till sig, framlade för dem sina tvivel i allmänna ord, utan att omtala vad som hade hänt, och bad att få höra deras råd. Bland dessa bröder fanns även en man av stor helighet, vid namn Illumnato. Denna förstod, upplyst av Gud, att Sankt Franciskus måtte hava sett en underbar syn, och svarade honom: ”Broder Franciskus, vet då, att icke blott till din nytta allena utan även till de andras har Gud uppenbarat sina hemligheter för dig. Fördenskull har du god grund att frukta, att du handlar klandervärt, när du håller det förborgat, som Gud har visat dig till andras gagn.”

Då berättade Sankt Franciskus, rörd av dessa ord, med stor tvekan förtroligt för dem arten och gestalten av den ovan omtalade visionen och tillade, att Kristus, medan han hade uppenbarat sig för honom, hade anförtrott honom förborgade ting, som han aldrig skulle omtala så länge han levde…

Den här ovan beskrivna underbara händelsen inträffade i september 1224, två år före den helige ordensstiftarens död.