Om kyrkans väsen

Av Karl Kling

I.
Huru olika äro icke människornas tankar och föreställningar, ja kanske till och med våra egna föreställningar, när vi höra ordet: Kyrka, katolska Kyrkan. Huru olika bilder förbinda sig icke hos den enskilde med detta ord. Under det att hos den ene vid detta ord genast inställer sig en bild av hans egen församlingskyrka, tänker en annan mera på allt det, som han upplevat i henne. Ordet Kyrka framkallar strax i honom en föreställning om en högtidlig gudstjänst, t. ex. en pontifikalhögmässa. Med ordet Kyrka uppdyker framför hans andliga ögon det högtidligt prydda kyrkorummet med hela dess feststämning, ännu mer upphöjd genom orgelns och körens brusande toner och den till Guds ära uppstigande rökelsen. Redan ordet Kyrka anslår känslobetonade strängar i hans själ, som stämma honom till glädje. Huru helt annorlunda hos en tredje! När han hör talas om Kyrkan, komma genast skräckinjagande påminnelser. Han tänker endast på Kyrkans fordringar. Med ordet Kyrka uppstiger hos honom tanken på hans förpliktelser. I Kyrkan måste man ju gå varje söndag till den heliga mässan och i Kyrkan måste man bikta sina synder. Kyrkan är för honom inbegreppet av många saker som han helst icke skulle vilja höra talas om.

Vilket begrepp ha först de om Kyrkan, om katolska kyrkan, som stå utanför. Så många veta om katolska kyrkan blott att man där lär tillbedja Guds moder och kunde köpa förlåtelse för sina synder. Detta är för dem hela innehållet av katolska kyrkan. Och för många s. k. bildade människor är katolska kyrkan ingenting annat än Roms maktlystnad att härska över hela världen. Med en föraktlig biton talar man blott om det romerska kyrkosystemet. Sådana och ännu många andra äro människornas tankar om katolska kyrkan.

Men vad är nu egentligen katolska kyrkan? I de följande raderna skall göras ett försök att förklara det kristna kyrkobegreppet, att förklara vad Kyrkan egentligen är till sitt väsen, vad katolska kyrkan är, som nu existerar. Frågan är alltså icke, hur Kyrkan har uppkommit, utan vad Kyrkan är i sin tillvaro.

Vi förutsätta att Kristus har stiftat en kyrka, en kyrka som skall förbliva intill världens slut, att Kristus grundat henne på klippan: Petrus. Vi förutsätta att katolska kyrkan verkligen är denna Kristi Kyrka, att hon är den enda som går tillbaka till apostlarna och i påven har Petri efterträdare. Den Heliga Skrift och icke mindre Kyrkans historia bevisa alla dessa historiska fakta.

Men så kommer också frågan: Vad är Kristi kyrka, vad är hon i sin tillvaro, vari består hennes väsen? Det djupaste som någonsin har sagts om Kristi Kyrka är Pauli ord. Han kallar Kyrkan Kristi mystiska lekamen. »Han (Gud ) lade allt under hans (Kristi ) fötter och gav honom till huvud över hela Kyrkan; hon är hans kropp och hans fulländning, som i alla avseenden fulländas.» (Ef. 1: 22-23.) »Och han själv (Kristus ) har förordnat somliga till apostlar, somliga till profeter, andra åter till evangelister och åter andra till herdar och lärare för de heligas fullkomnande, till tjänstens verk till Kristi kropps uppbyggande.» (Ef. 4: 11-12.) »Och han (Kristus ) är huvudet för Kyrkans kropp, … Nu fröjdar jag mig i mina lidanden för eder och uppfyller i mitt kött det, som fattas i Kristi lidande, för hans kropp, som är Kyrkan.» (Kol. 1: 18, 24.) »Men l ären Kristi kropp och lem vid lem.» (1 Kor. 12: 27.)

Men vad betyder nu detta: Kyrkan är Kristi mystiska lekamen? Vad skola vi tänka oss under begreppet Kristi mystiska lekamen? Huru ofta ha vi icke hört dessa ord och läst dem, ja kanske själva upprepat denna formel med vissa dunkla känslor. Kanske hörde denna formel: Kristi mystiska lekamen även till de formler, som vi människor så ofta äro fullt tillfreds med att upprepa, utan att vidare tänka på deras innehåll. Men så får det icke vara just i den saken, som för var och en av oss är en hjärtesak. Vad skola vi alltså tänka oss under begreppet Kristi mystiska lekamen, som i djupaste mening utgör Kristi Kyrkas väsen? För att rätt kunna begripa det, måste vi först förskaffa oss klarhet över vad människan är, över människans väsen.

Den nutida människan har vuxit upp i en tid som utmärker sig genom sitt individualistiska tänkesätt. Denna individualism, som med renässansen brutit in i det västerländska tänkandet i mitten av 1400-talet, har i det sista århundradet framför allt under naturvetenskapens inflytande mer och mer alstrat ett helt och hållet atomistiskt tänkande. Trots alla utvecklingsteorier och filosofier ha vi med vetenskapens specialiserande upplöst hela världen i tusentals enheter. Hela världen är för de flesta nutidsmänniskor endast en sammansättning av oräkneliga enskilda varelser, liksom för kemikern hela kosmos blott är en summa av otaliga kemiska förbindelser.

Tyvärr har genom en sådan världsåskådning även uppfattningen om människans väsen förlorat mycket. Hela mänskligheten är för många endast summan av flera likartade varelser, av flera enskilda människor, som en efter annan uppstå och förgås. Ja, mänskligheten är för dem endast en stor mängd av levande varelser, av vilka var och en lever sitt liv, strävar efter sin personliga utveckling. Något sådant är dock mänskligheten icke alls! Den är lika litet endast en summa av enskilda människor, män och kvinnor, som ett modernt byggnadsverk blott är en stor hop av stenar och järnbjälkar. Nej, hela mänskligheten är en stor enhet. Alla människor ifrån Adam intill den sista vid världens slut bilda en stor enhet, en helhet. Alla ha vuxit fram ur Adam, ur vår stamfader, såsom ett stort träd växer fram ur fröet. Ja, i Adam var redan hela mänskligheten grundlagd. Han bar redan inom sig alla dessa utvecklingsmöjligheter, som under de kommande årtusendena skulle framträda, liksom hela plantan redan ligger i fröet. Alla människor stå i en inre livsgemenskap, ty genom allas ådror strömmar samma blod, liksom genom hela trädet går liv av samma saft. Generation efter generation ha alla vuxit fram ur samma stam. Och så tala vi med all rätt i ordets egentliga betydelse om ett människosläkte. Ja, alla människor på jorden, alla som redan levat och som ännu skola leva bilda ett stort släkte, höra sammans till en enhet.

Denna enhet är för oss människor en livsgemenskap. Denna enhet är mycket större än den som förefinnes i ett byggnadsverk, där vi blott ha en sammansättning av olika delar till ett bestämt ändamål efter en bestämd plan. Hela människosläktet är i ordets verkliga mening en organism.

Organismens väsen består däri att olika delar verka så tillsammans att de åsyfta ett enhetligt helt, en levande varelse, t. ex. en levande människa. I ett sådant fall tala vi icke längre om organismens olika delar utan om olika lemmar. Dessa lemmars individualitet består däri att den ena icke är den andra, att de alla äro olika och ändå utgöra en helhet. Människans kropp är en organism därför att den har ben, händer, armar, huvud och olika inre organ, vilka äro förutsättningen för att kroppen genom själens inflytande verkligen kan leva. Av lemmarnas förhållande till hela organismen följer ännu en viktig sak, nämligen den att den lem är den bästa som på bästa sätt fogar sig in i det hela och på sin plats intager den ställning som tillkommer den i helheten. Så är t. ex. det hjärta det bästa, som på bästa sätt fyller hjärtats uppgift, som i sin storlek passar till kroppens andra lemmar. Eller det finger är det bästa som passar till hela handen. Vad skulle väl ske, om sålunda ett finger skulle säga till sig själv: Nej, jag vill bliva större än de andra, jag skall sörja för att jag får mer kraft ur kroppen än de andra fingrarna för att på så sätt utbilda min individualitet? Följden av ett sådant handlingssätt skulle vara att det verkligen skulle bliva större än de andra fingrarna och att det på samma gång skulle bli ett missfoster. Ty det finger är det bästa, som passar till det hela och det är också det mest individuella, som är just det som det skall vara. Denna sanning är av största vikt för en rätt uppfattning om individualiteten i gemenskapen.

Till organismens väsen hör ännu en annan viktig sak. En organism såsom individuum förblir nämligen alltjämt samma individuum, ehuru de olika kroppsdelarna alltjämt ha blivit andra. Vilken förändring ligger icke mellan det nyfödda barnet och den 90-årige åldringen! Vilken utveckling har icke skett under alla dessa år och ändå är det alltid samma människa.

Dessa organismens båda karakteristiska egenskaper, nämligen att den nödvändigtvis har olika lemmar, att den trots all utveckling ändå blir alltjämt en och densamma, finna vi även i hela mänskligheten, i hela människosläktet. Alla människor, framvuxna ur ett frö, bilda så att säga ett stort träd, och vår nutida mänsklighet är ännu samma människosläkte, som i urtiden levde i Adams familj. Varenda människa, var och en av oss är därför icke en addend i en stor summa människor, utan var och en är en lem i detta stora människosläkte. Vår individualitet består just däri att vi äro lemmar i denna mänsklighetens stora organism, att vi äro lemmar i denna stora människoenhet.

Men människornas enhet är en enhet av en ännu högre grad än den som finnes i en kroppslig organism. I en sådan äro nämligen de olika speciella lemmarna, med naturnödvändighet bundna till det hela utan någon som helst självständighet. Så har t. ex. i den mänskliga organismen visserligen de olika lemmarna olika funktioner men ingen självständighet. Annorlunda är det med oss människor inom människosläktet. De enskilda människorna äro nämligen personligheter, självständiga varelser med fri vilja. Sådana fria personligheter kunna endast vara förbundna till en enhet i gemenskapen. Personligheten, en andlig varelse med förstånd och fri vilja, som i sin andes kraft är medveten om alla sina relationer till hela mänskligheten och skapelsen skall nämligen även genom sin fria vilja bejaka denna helhet. Så skall människan så att säga komma att i och med sig själv hjälpa till med att förverkliga denna helhet. Och en sådan av själva människan erkänd och bejakad enhet kalla vi gemenskap. Den är ett fritt velat beroende av det hela. »Gemenskap är den särskilda formen av den enhet, i vilken de personliga varelserna stå med varandra i den genom deras natur givna andliga verkligheten.» Människornas stora enhet verkställes således i människogemenskapen.

På grund av människans beroende av Gud genom skapelsen står naturligtvis hela mänskligheten även i en gemenskap med Gud. Denna människans gemenskap både med Gud och hennes medmänniskor framgår också ur naturlagen. Guds tio bud, med undantag av tredje budet, utgöra naturlagar, som redan ligga i människans natur, om även Gud icke skulle ha positivt föreskrivit dem. Dessa bud ordna människans förhållanden till Gud (1-3 budet) och till medmänniskorna (4-10) och därmed hennes ställning både i gemenskap med Gud och med de andra människorna. Om nu denna lag ligger i människans natur, så måste också denna gemenskap med Gud och människorna tillhöra människans natur, d. v. s. alla människor ha i sin natur denna relation till Gud och hela människosläktet. Om alla människor blott vore en summa av många individer, om de icke bildade en enhetlig gemenskap, då skulle de enskilda människorna aldrig ha någon förpliktelse emot varandra. Men just denna ur människans natur framgående förpliktelse emot Gud och andra människor visar oss denna i hennes väsen liggande gemenskap.

Gemenskap förutsätter alltså en enhet, en enhet, som utesluter alla lemmars likhet. Ty blott lika lemmar kunna aldrig bilda en enhet, utan på sin höjd en mängd. Gemenskap fordrar indelning i olika lemmar. Den yttre formen för en gemenskap är organisationen, den är alla lemmars underordning under ett huvud, som är centrum och enande princip för gemenskapen. Så ha människornas alla samfund en yttre form med ett huvud. Vi behöva endast tänka på familjen och staten.

Sålunda är alltså hela människosläktet en stor enhet av personligheter, som stå i gemenskap med varandra. Hela detta människosläkte stod i början även i en övernaturlig gemenskap med Gud. Men denna gemenskap gick redan i släktets stam förlorad genom synden, som upplöste den redan i paradiset. Nu förstå vi även att denna förbindelse med Gud måste gå förlorad för hela släktet, i synnerhet då Gud stod i förbindelse först och främst med hela släktet och med de enskilda människorna endast såvida de äro lemmar av hela släktet. Till följd av denna solidariska gemenskap måste arvsynden träffa alla människor.

Om nu denna reella skilsmässa mellan Gud och människor skulle upphävas, en reell återförening skulle åstadkommas, så behövdes det ett reellt hela människans natur omfattande förenande mellan Gud och människorna. Denna återförening åstadkoms genom Gud själv, som ensam var i stånd att återställa den. Återföreningen verkställdes genom mandomsanammelsen. Guds Son antog själv en mänsklig natur, en mänsklig kropp och själ, han blev en lem i människosläktet, han föddes till i denna människogemenskap. Kristus uppträdde icke såsom Adam omedelbart skapad av Gud. Ty då skulle han ha stått utanför människosläktet, skulle icke ha tillhört människornas gemenskap. Nej, han är verkligen en lem i denna mänsklighetens organism. Hans mänskliga natur växte fram som alla andras ur Adams stam om det även skedde på underbart sätt.

Med Guds inträdande i människosläktet blev mänskligheten återigen förenad med Gud, d. v. s. det fanns nu för alla lemmar åter en möjlighet att genom Kristus komma i förening med Gud. Med Kristus kom en ny livsprincip, en övernaturlig, ja t. o. m. en gudomlig princip i den genom synden från Gud lösslitna mänskligheten. Visserligen var Adam roten till människosläktet, men Kristus blir nu huvudet. I Kristus växer så att säga gudomen åter in i människosläktet. Han, den förnämsta lemmen i hela kroppen upptager nu hela släktet i sig, förbinder det med sin gudomliga person, drager så att säga genom sin oändliga dragningskraft det förenade släktet till sig och förenar det med sig. Alla de med Kristus förenade människorna kalla vi med all rätt Kristi mystiska lekamen, för att skilja det från hans personliga individuella naturliga kropp, varigenom han är en lem i hela släktet.

Om vi tala om Kristi mystiska lekamen, så beteckna vi med detta ord något hemlighetsfullt, något verkligt, icke blott en bild. Hela människosläktets enande med Kristus beroende på Kristi enande med en mänsklig natur, genom den hypostatiska unionen, är en verklighet. Kristi mystiska tillhör likaväl som hans reella lekamen den objektiva verkligheten, om än Kristi mystiska lekamen icke uppnår samma inre enhet med Kristi person som hans reella lekamen. Men i varje fall är Kristi mystiska lekamen en objektiv realitet.

Men därigenom att Kristus har kommit in i människosläktet, tillhöra icke genast alla människor hans mystiska lekamen. Visserligen är hela släktet återigen genom Kristus förbundet med Gud så att det såsom enhet aldrig mer kan skiljas från den gudomliga livskällan, men den egentliga föreningen med Kristus, med det nya huvudet måste de enskilda människorna själva verkställa. Ty denna nya förbindelse med Kristus måste vara av samma art som människosläktets lemmars sinsemellan, alltså en fri gemenskap mellan fria personligheter. Gemenskap består ju i den kända och fritt valda relationen till det hela. Därigenom att man känner sig såsom lem i en organism och av fri vilja erkänner denna sin ställning i och till det hela blir man medlem i gemenskapen. Därför måste även vi människor, som fria andliga varelser, själva av fri vilja erkänna vårt förhållande till Kristi mystiska lekamen för att verkligen bli lemmar i Kristi mystiska lekamen, för att komma med honom i den nya gudsgemenskapen. Och detta sker genom tron; därigenom sluta vi oss till vårt nya huvud och underkasta oss detsamma.

Denna nya gudsgemenskap, denna Kristi mystiska lekamen är ingenting annat än Kristi Kyrka. Så kunna vi säga: »Kristi Kyrka är de troendes gemenskap med Gud och med varandra i Jesus Kristus, därför att han är huvudet till den förenade mänskligheten». Visserligen ha vi människor redan som lemmar i människosläktets organism en gemenskap med varandra, men såsom lemmar i Kristi mystiska lekamen ha vi kommit i en ännu innerligare förening genom Kristi nya gudomliga liv, som nu från huvudet strömmar genom hela kroppen.

Med Kyrka förstås här givetvis katolska kyrkan. Ty såsom historien visar, är hon Kristi sanna kyrka. Kristi Kyrka är alltså de troendes gemenskap med Gud i Kristus, är i själva verket Kristi mystiska lekamen. Till denna Kristi mystiska lekamen höra alla de människor, som under sin livstid ha ingått förbindelsen med honom, alltså även de lidande själarna i reningsorten och de saliga i himmelen. Om nu denna Kristi mystiska lekamen, människornas gemenskap med Gud, med ett ord Kristi Kyrka blir synlig i vår synliga värld, så måste Kristi Kyrka, som i sitt innersta väsen är en organism, nödvändigtvis uppträda i en organisk form. Kristus har icke på måfå bestämt den yttre form han själv givit Kyrkan. Det var denna form, som tillhörde hennes väsen. Så måste kyrkan i sin synlighet bestå i en gemenskap med olika lemmar, Såsom Kristus är huvudet för sin mystiska lekamen, så måste även den synliga kyrkan visa ett synligt huvud för det synliga samfundet. Detta gav Kristus henne i Petrus och dennes efterträdare. Och den yttre formen för Kristi mystiska lekamens inre organism är den av honom själv instiftade hierarkien i biskoparna och folket. Kyrkans yttre form är blott ett yttre tecken för Kyrkans inre väsen, ett tecken och en sinnebild för en övernaturlig gemenskap med Gud i Kristus. I påven, såsom enhetens princip, uppenbarar kyrkan sitt väsendes nödvändiga enhet.

Den som vi vanligtvis kalla den synliga kyrkan, Kristi Kyrka på jorden, är Kristi mystiska lekamen såtillvida som den växer in i människorna. Vi människor kunna nämligen endast ansluta oss till Kristus så länge vi äro på jorden, så länge vi tillhöra detta levande människosläktes organism. Visserligen sker denna anslutning genom tron på Kristus. Men då den mystiske Kristus med nödvändighet uppenbarar sig i den synliga världen i den av Kristus instiftade formen, måste även vi ansluta oss till denna kyrkans yttre gemenskap, om vi känna den, måste låta döpa oss och så upptagas i kyrkans gemenskap och dess mera, emedan endast Kristi synliga kyrka har Kristi mystiska lekamens synliga heliggörande medel, sakramenten.