Som framgår av nyhetsrapporteringen har den 88-årige påven Franciskus – som före påvevalet 2013 hette Jorge Mario Bergoglio – nu lämnat det jordiska. Detta sker i en tid av osedvanlig oro, osäkerhet och ovisshet i världsläget, och mitt i katolska kyrkans jubelår. Också kyrkan befinner sig i ett tillstånd av starka spänningar. Franciskus var en reformpåve, vald med ett tydligt mandat från konklaven att utföra ett ”städjobb”, som han själv kallade uppgiften: att röja upp efter en till synes oändlig rad av misskötta övergreppsskandaler och oegentligheter, också på hög nivå. Hans föregångare Joseph Ratzinger, påven Benedictus XVI, hade till världens förvåning plötsligt avgått, eftersom han förstod att hans egna psykofysiska krafter inte skulle räcka till för att genomföra de åtgärder som nödvändigt måste vidtagas. De båda påvarna levde sedan under nära tio år sida vid sida. De uppfattades i mycket vara varandras motsatser: den finlemmade och känslige teologiprofessorn Ratzinger, som kopplade av med att spela Mozart på piano, och den sydamerikanske, enligt uppgift koleriske, Bergoglio, som var otålig och hade svårt att tåla motsägelse. De uppfattades som företrädare för två påvestilar, med politisk terminologi konservativ respektive liberal. Men man misstolkade Franciskus grovt om man uppfattade honom som mindre ortodox: också han var uppfostrad i en varm katolsk barndomsmiljö som inte nämnvärt lät sig påverkas av tidsandan. Men Franciskus var i alla avseenden mer utåtriktad än Benedictus. Han blev känd som långt mer informell än sina företrädare, han gav ofta och gärna uppriktiga intervjuer och valde att bo i en enkel lägenhet i gästhemmet Domus Sanctae Martae i stället för i det apostoliska palatset i Vatikanen. Men också Franciskus var en mycket musisk person, också han fann lisa i klassisk musik, och 2024 skrev han en hyllning till litteraturen och underströk dess nödvändighet i prästutbildningen och för troende människor i allmänhet.
Bergoglio var den förste icke-europeiske påven sedan syriern Gregorius III på 700-talet. Född i Buenos Aires, Argentina, arbetade han ett tag som utkastare och portvakt innan han började studera till kemiingenjör. Efter en kallelseupplevelse trädde han in i jesuitorden och prästvigdes 1969. Han verkade som ordensprovinsial i Argentina 1973-1979 och befann sig i Tyskland i syfte att doktorera på teologen Romano Guardini när han utnämndes till ärkebiskop av Buenos Aires 1998, och Johannes Paulus II gjorde honom till kardinal 2001.
Bergoglio kämpade hela sitt vuxna liv med sviktande hälsa. Vid 21 års ålder fick han en del av ena lungan bortopererad. Under sina sista år genomgick han flera plågsamma kirurgiska ingrepp i buken, och smärtor i knäna tvingade honom på slutet till en tillvaro i rullstol. Under de sista månaderna ådrog han sig flera fallskador. Men ingenting av detta låtsades han om offentligt, och minst av allt fick det honom att dra ner på arbetsbördan. Han tog aldrig semester, och en medarbetare som antydde lämpligheten av vila lär ha fått en utskällning. Den åldrande påven hade ett arbetsschema som hade kunna krossa vilken yngre människa som helst. Han drevs uppenbart framåt av viljan att hinna med så mycket som möjligt av reformuppdraget under den korta tid som återstod. Han lämnade ingen oberörd. Och han hade fiender: inte alla gillade hans program, och de höll inte tyst med sin kritik. Inte minst i USA fanns skeptiker mot denne argentinare som de framställde som vänstervriden progressist. Några av hans sista ämbetshandlingar var utnämningar som skulle säkra den reformistiska grundinriktningen i Vatikanen. Säkerligen kommer lobbyaktiviteterna och spekulationerna att bli intensiva inför och under den stundande konklaven. Men de flesta älskade honom. Ska man sammanfatta hans pontifikat i några få ord så får det bli dessa tre: barmhärtighet, urskillning, synodalitet.
I en intervju han beviljade under sitt första ämbetsår som påve (den kan läsas i sin helhet i Signum 6/2013) sade han att kyrkan alltför många gånger har sysslat med petitesser och detaljregleringar. Men kyrkans tjänare ska framför allt framstå som barmhärtighetens tjänare, som helar människornas sår, visar värme, närhet och tillgänglighet: ”Jag ser kyrkan som ett fältsjukhus efter ett fältslag. Man frågar inte en allvarligt sårad om halten av kolesterol och blodsocker! Man lägger om hans sår. Sedan får vi tala om det andra.” Omsorgen om de såriga visade sig senare när Franciskus lät publicera anvisningar för hur man informellt kan ge en prästerlig välsignelse till par i ”irreguljära situationer”. Det gäller inte att välsigna samkönade förhållanden i sig, utan att välsigna de människor som lever i dem, på det ställe där de befinner sig i sina liv. Åtgärden väckte stark kritik, inte minst ibland biskoparna i Afrika, men den nya attityden välkomnades av många som känt sig ohjälpligt uteslutna ur kyrkans gemenskap, om inte formellt, så dock emotionellt. De uppfattade saken som en avspegling av Jesu sätt att bemöta människor av alla slag, till fariseernas förtrytelse.
Franciskus var jesuit och starkt präglad av den helige Ignatius spiritualitet, där urskillning (discrecion på spanska) är ett nyckelbegrepp: det gäller för varje troende att urskilja andarna och att lyssna sig fram till vad Gud väntar sig, både av den enskilde och av kyrkan som helhet. Detta ledde hos påven till övertygelsen att kyrkan måste gå ut ur sig själv och sin självupptagenhet (autoreferenzialità), lämna sakristian och gå ut på vägar och torg. Alltför länge har hon uppfattat sig själv som fyrbåken i mörkret, med den nackdelen att människor numera befinner sig bortom fyrens räckvidd. De behöver snarare ficklampor för de närmaste metrarna på livsvägen. Nya tider och frågor kräver nya sätt att formulera svaren, efter att först faktiskt ha förstått frågorna. Guds folk behöver herdar, inte funktionärer. Människor vill inte bli uppläxade, de vill höra vad folk med verklig andlig erfarenhet kan vittna om och hänvisa till.
Behovet av urskillning ledde också Franciskus till en omgestaltning av hur Petrusämbetet ska utövas. Som bekant förkunnade första Vatikankonciliet (1870) att den romerske påven har universaljurisdiktion över hela kyrkan. I fortsättningen kommer denna, enligt Franciskus bestämmelser, endast att utövas i samråd med biskopssynoderna. När en synod är praktiskt taget enhällig kommer slutdokumentet att undertecknas gemensamt av biskoparna och påven och betraktas då som en del av Petri efterträdares ordinarie läroämbete. Viktiga ställningstaganden i dogmatiska och moraliska frågor ska föregås av en konsultativ process i lokalkyrkorna, där både herdarnas och folkets åsikter inhämtas, i syfte att finna den enhet och samstämmighet som härrör från ”lydnaden för Kristi Ande” (den apostoliska konstitutionen Episcopalis communio 18 september 2018). Kanske blir denna princip om synodalitet i beslutsfattandet den mest bestående av Franciskus reformer.
Ett uttryck för denna princip om konsultation och samstämmighet var Laudato si’, den miljöencyklika 2015 som uppmärksammades och uppskattades långt utanför kyrkliga sammanhang. Där åberopas klassiska och samtida teologer, men framför allt en rad herdabrev av katolska biskopskonferenser som tidigare hade yttrat sig i ämnet hur vi måste ta vård om planeten Jorden, ”vårt gemensamma hem”. Klimatkrisen beskrivs som ett andligt problem, resultatet av en ekologisk synd med sin grund i mänsklig girighet och en individualism som söker lyckan utan hänsyn till Gud, de andra och till skapelsen, vilket allt beror på en fundamental brytning med Skaparen och är en förbrytelse både mot Gud och mot nästan, inte minst mot framtida generationer, som måste ärva en jord som är förhärjad av vår egennytta och våra begär. Allt detta kräver nu en personlig och en kollektiv omvändelse till ”ekologisk asketism”, den livsstil som företräddes vältaligt av ökenfäderna och av Franciskus av Assisi.
Jorge Mario Bergoglio var framför allt annat präst och själavårdare. Han ville visa människorna vägen till helande och helhet. Låt oss höra hans egna ord 2024 om släktskapet mellan prästen och poeten. Han hade själv lyssnat till en poet som man inte omedelbart väntar sig möta i ett påvligt dokument:
”Släktskapet mellan prästen och poeten framträder i den mystiska och oupplösliga sakramentala föreningen mellan det gudomliga Ordet och våra mänskliga ord, och det ger upphov till ett ämbete som blir en tjänst och föds ur lyssnande och medkänsla, en karism som blir till ansvar, en vision av det sanna och det goda som uppenbarar sig som skönhet. Hur kan vi låta bli att begrunda de ord som poeten Paul Celan lämnat till oss: ’Den som verkligen lär sig se närmar sig det osynliga’”.
Anders Piltz 2025-04-21
Se vidare här på Signums webbplats:
Antonio Spadaro: Intervju med påven Franciskus (Signum 6 / 2013)
https://signum.se/intervju-med-paven-franciskus/
Ulf Jonsson: Intervju med påven Franciskus inför hans besök i Sverige 2016: (DN och Signum 31 den oktober 2016):
https://signum.se/artikelarkiv/lat-oss-vandra-framat-tillsammans/
Ulf Jonsson: Tio år i Franciskus fotspår (Signum 4 / 2023)