I samband med konstnärsjubileet den 17 februari kommer Franciskus att bli den första påven som träder över tröskeln till Cinecittàs filmstudior i den italienska huvudstaden. Hans kärlek till den sjunde konstarten understryks av personliga minnen, möten med skådespelare, referenser till filmer och erfarenheter som filmpublik.
Filmen är för Franciskus ett landskap av minnen, en ateljé för kreativitet. För att förstå Jorge Mario Bergoglios intresse för den sjunde konstarten får man föreställa sig barnet i efterkrigstiden. Han har berättat om hur han gick med sina föräldrar och såg nyrealistiska franska filmer som präglade hans fantasivärld under långa argentinska kväller. Påven har ofta hänvisat till dessa och andra filmer – det hände att han såg tre filmer i sträck – i sina tal: ”När vi var barn tog våra föräldrar med oss för att se de här filmerna, och de präglade våra sinnen” förklarade han den 7 december 2029 vid ett möte med representanter för sammanslutningen Cattolica Esercenti Cinema.
Franciskus syn på filmen
Vid det mötet sammanfattade Roms biskop filmens kraft i tre ord: gemenskap, kreativitet, vision. ”Filmen är ett mäktigt medel för gemenskap. Särskilt under efterkrigstiden bidrog filmen på ett enastående sätt till att reparera väven i samhället genom många tillfällen till gemenskap. Hur många platser, hur många biosalonger, hur många platser för bön finns det inte vilkas drivande krafter är människor som genom har förmedlats hopp och förväntan genom att se på film. Och därifrån har de gått vidare med en lättnadens suck, till vardagens plåga och svårigheter. Det blev också ett tillfälle till att formas för att återknyta relationer förstörda av upplevda tragedier”, sade han.
För Franciskus är filmen även ett verktyg för att återvända till diskussionen om ”skönhet”. Han sade så här i ett anförande inför medlemmarna av Fondazione Ente dello Spettacolo den 20 februari 2023: ”Jag uppskattar mycket ert arbete, arbetet med film arbetet med konst, arbetet med skönheten som ett riktigt uttryck för Gud.” En skönhet ”som är harmoni och den Heliga andes verk.”
Kärleken till neorealismen
I sin undervisning hänvisar ofta påve Franciskus till scener eller berättelser som han har sett på filmduken, som i intervjun med fader Antonio Spadaro 19 augusti 2013: ”La Strada av Fellini är kanske min favoritfilm. [ . . . ] Jag tror att jag såg alla filmer med Anna Magnani och Aldo Fabrizi när jag var 10-12 år. En annan film som jag tyckte om är Rom – öppen stad.” I samband med det nyligen timade toppmötet i Vatikanen om barnens rättigheter talade påven även, som vid andra tillfällen, om Barnen ser oss av Vittorio De Sica. Vi finner spår av Franciskus’ kärlek till neorealismen i en intervju av monsignore Dario Edoardo Viganò i dennes volym från 2021, Lo sguardo: porta del cuore. Il neorealismo tra memoria e attualità (Effatà Editrice). ”Så vacker det skulle vara”, säger han, ”att genom filmen återupptäcka vikten av utbildning i att se klart, som neorealismen gör.” Han har även talat om den sjunde konstarten som en ”blickens katekes”, ”en ögonens pedagogik som förändrar vår närsynthet genom att vi nalkas Guds egen blick.” Detta intresse för verkligheten hör samman med det som påven även har skrivit i sitt brev om litteraturens roll i utbildningen: ”Jag till exempel älskar konstnärer som skapar tragiska verk, för att vi kan alla känna igen deras verk som våra egna, som ett uttryck för våra egna dramer. När vi begråter personernas öden begråter vi i grund och botten oss själva och vår tomhet, våra brister och vår ensamhet.”
Inte bara neorealism: Babettes gästabud
En överraskning i den apostoliska uppmaningen Amoris laetitia: ”Den mest intensiva glädjen i livet uppstår när man kan skänka andra lycka, en försmak av Himlen. Tänk på den lyckliga scenen i filmen Babettes gästabud när den generösa kokerskan får en tacksam omfamning och en eloge: ”Åh, du kommer att hänrycka . . . änglarna.” Filmen av Gabriel Axel är inspirerad av en novell av Karen Blixen och berätta om generositeten som visas av Babette, en katolsk kvinna som får sitt hem hos Martina och Filippa, döttrar till en protestantisk präst. Efter många år bestämmer hon sig för att använda vinstsumman i ett lotteri till att hedra de båda kvinnornas far genom att arrangera en stor middag. Hon gör av med hela summan men gläder sig över att ha gjort de andra lyckliga.
Augustirapsodi av Akira Kurosawa
Under ett pastoralt besök i den romerska församlingen Santa Maria de Setteville 15 januari 2017 vittnade Franciskus om en personlig upplevelse: ”När jag var i Buenos Aires undervisade jag ibland utifrån katekesen med hjälp av en film. Jag fick deltagarna att fundera över denna film, och så kom själva katekesundervisningen veckan därpå. Då hade de alltså haft en vecka på sig att reflektera över filmen. [ . . . ] Till exempel, för att förklara den så viktiga dialogen mellan mor- och farföräldrar och barnen, så finns det en film som kom för ett tjugotal år sedan och som jag rekommenderar – ni kan nog finna den – Augustirapsodi, en japansk film av Akira Kurosawa.
Andrej Rubljov av Tarkovskij – förmågan att förundras
Åter till mötet med Fondazione Ente dello Spettacolo. Franciskus lyfte fram en annan av sina favoritfilmer och en fantastisk scen. ”Jag tänker på Tarkovskijs mästerverk Andrej Rubljov. Målaren förblir stum på grund av krigstraumat. Vi kan tänka på vad som händer i världen idag. Rubljov målar inte mera, han talar inte ens. Han irrar omkring, vilsen, och söker en mening ända tills han är med om att en klocka gjuts. Och vid första tonen från denna klocka öppnas hans hjärta och hans tungas band lossas, han börjar tala igen och han börjar måla igen. och filmduken fylls av hans ikoners färger. Ljudet från klockan som kommer från jorden och från bronset fyller som genom ett mirakel konstnären med förundran, och på något sätt uppfattar han Guds röst som viskar till honom” Öppna dig”. Som Jesus säger i evangeliet: ’Effata’ (Mark. 7:34).”
Franciskus ”huvudperson och inte skådespelare”
Med den tyska regissören Wim Wenders fortsatte mötet bortom bara en konversation och förvandlades år 2018 till en dokumentär som spelades in i Vatikanstaten: Påve Franciskus. En ordets man, en upplevelse som monsignore Dario Edoardo Viganò berättar om i en bok. Här blir påven en ”huvudperson och inte en skådespelare” i en kyrka som borde vara, drömmer man, ”fattig för de fattiga”.
Regissören av filmen Sacro GRA, Guldlejonmottagaren Gianfranco Rosi har även gjort en film, In viaggio: the Travels of Pope Francis. Filmen bygger huvudsakligen på arkivvideor och berättar om påvens engagemang under sina apostoliska resor, 37 resor till 53 länder under de nio första åren. En pilgrimsresa som även predikar om värden och kritiserar slöseriet.
Skådespelarna uppmärksammade
Påvens relationer med filmen berikas av möten och direkt dialog med skådespelarna. ”När jag tänker på påve Franciskus så tänker jag i första hand på medkänsla”, förklarade Martin Scorcese i en intervju i L’Osservatore Romano. Beundran är stor och ömsesidig mellan de båda männen, så till den grad att regissören nyligen uppgav att han hade svarat på en önskan från påven till filmskapare och bestämt sig för att göra en film om Jesus utifrån en roman av japanen Shusaku Endo.
Och glöm inte den värme som strålade ut från regissören av den oscarsbelönade Livet är underbart, Roberto Benigni, som på internationella barndagen 2024 fick påven att led genom att vänligt säga: ”Du är argentinare, vi kan dansa tango!”. Och bland otaliga möten kan också nämnas hur påven träffade 200 skådespelare i juni 2023, och år 2024 träffade han Whoopi Goldberg bland andra komediskådespelare.
Filmvisningar i Vatikanen
Under de senaste åren har man i Vatikanen framför allt visat filmer med ett humanistiskt budskap. Till exempel visade år 2015 i Casina de Pius IV Unbroken av Angelina Jolie som påven tog emot till ett möte, imponerad av berättelsen om OS-stjärnan och krigsveteranen Louis Zamperini och hans väg till tron. Förra året, inom ramen för arbetet med synoden om synodalitet, fick deltagarna se Kaptenen, filmen av Matteo Garrone utifrån berättelser om migration från Afrika till Europa, i närvaro av regissören och Mamadou Kouassi, en av de migranter som har inspirerat till verket. Påven som ägnar sig mycket åt denna fråga hade året dessförinnan mötte Matteo Garrone och andra av filmens skådespelare.
Vatican News, franska redaktionen, 2025-02-13
Detta är en nyhetstext.