Att vilja gå tillbaka till hur saker och ting var förut är inte kristet, säger påven Franciskus. Det finns en skillnad mellan att vilja gå tillbaka i tiden, och att låta sig inspireras av sina rötter för att gå framåt med Kristus. Det framhöll påven när han nyligen talade till deltagare vid en internationell konferens om moralteologi, som stöddes av Gregoriana universitetet i Rom och Johannes Paulus II:s Teologiska institut för äktenskap och familj.
”Att se tillbaka för att finna inspiration är något gott eftersom vi inte kan växa utan rötter. Men att vända om är att gå tillbaka för att få en form av försvar, en säkerhetsberäkning som räddar oss från risken att fortsätta framåt – den kristna risken att bära tron, den kristna risken att vara på resa med Jesus Kristus”, fortsatte påven.
Konferensen i mitten av maj fokuserade på pastoral praxis, livserfarenhet och moralteologi; ”Amoris Laetitia mellan nya möjligheter och nya vägar”, som en del av ett djupare utforskande av påvens uppmaning från 2016 om familjen, och hur dokumentet kan guida inom kyrkans pastorala arbete.
Påven menade att det just nu finns en risk – en risk som leder till så mycket skada för kyrkan – och som handlar om att vilja vända tillbaka, antingen på grund av rädsla eller av brist på frimodighet eller mod. ”Det finns många som är en del av kyrkan som dyker upp som svampar här och där, och som framställer sig själva som exempel för ett kristet liv.”
Ett exempel på ett återvändande till det förgångna inom ämnet moralteologi var enligt påven kasuistik, bruket att göra generella lagar av några få exceptionella fall, eller att använda sig av en form av resonemang som är legalistiskt och tömt på Guds kärlek och nåd.
Och även om kasuistik enligt påven numera är något daterat, kan det ändå återkomma förklätt i dag, med framställningar om vad man får och inte får göra.
Enligt påven är Amoris laetitia ett exempel på en levande doktrin hos Thomas av Aquino. Helgonet lärde att det finns faktorer, som okunnighet, som kan förminska skulden i samband med en objektivt syndig handling. Påven uttryckte att denna attityd ”hjälper oss att röra oss framåt och ta risker, men i lydnad. Men detta är inte enkelt.”
En större reflektion och dialog är nödvändig mellan olika akademiska och teologiska fält, för att stötta familjer och verkligen peka på ”mänsklighetens sår”, sade Franciskus. Han framhöll att familjen i dag kan spela en viktig roll i den ”pastorala omvandlingen i våra församlingar och förvandlingen av Kyrkans mission. För att detta ska ske är det nödvändigt att det finns en teologisk reflektion, också på en akademisk nivå, som verkligen är uppmärksam på mänsklighetens sår.”
Påven menade också att präster och teologer behöver känna igen ”den oskiljaktiga relationen, trots livets prövningar och svårigheter, mellan det mänskliga samvetet och det goda. Evangeliets moral är långt ifrån att vara moralism, som blir ett bokstavligt bruk av normer för att säkra att man är precis före Gud. Och det är inte ett slags idealism som i det ideala godas namn avskräcker och distanserar från det möjligt goda.”
Det goda, ansåg påven, är en appell, en röst som befriar och stimulerar samvetet där en lag skriven av Gud bor – för att älska det goda och undvika det onda.
Konferensen var ett av initiativen under Familjens år, som avslutas den 26 juni i samband med världsmötet för familjer i Rom. Påven Franciskus etablerade Familjens år för att stärka tron och mer fruktbart leva i Guds glädje i familjelivet.
Red. 2022-05-16
Detta är en artikel av Carol Glatz från America Magazine vars originalversion den 13 maj återfinns i sin helhet här