Påven i Turkiet: katoliker och ortodoxa är ”bröder i hoppet”

”Bröder i hoppet”. Så definierade påven Franciskus Petrus och Andreas – som redan var blodsbröder – i det anförande han höll i det S:t Georgskyrkan i Ekumeniska patriarkatet i Fanaren den 29 november vid sitt besök i Istanbul. Bredvid honom stod den ekumeniske patriarken Bartholomaios. Efterträdarna till Petrus och Andreas trädde in och reciterade tillsammans Herren bön, de närvarande bad för dem och båda gav alla var sin välsignelse, den ena på latin, den andra på grekiska. Franciskus bad Bartholomaios om välsignelse över både honom själv och katolska kyrkan. Båda gesterna har en viktig innebörd.

Påven gästade patriarkatet i spetsen för en delegation från katolska kyrkan för att fira den traditionella festen för aposteln Andreas, liksom en delegation från patriarkatet brukar gästa Vatikanen för att fira aposteln Petrus fest. Franciskus hade först ett privat möte med patriarken och återvände dagen därpå för att närvara vid den Gudomliga Liturgin.

Påven fokuserade vid fösta dagen på glädjen att få vara där tillsammans med patriarken som ”bröder i hoppet”.

”Varje kväll ger mig en blandad känsla av tacksamhet för dagens slut och hoppfull förtröstan när natten faller på. Denna kväll är mitt hjärta fullt av tacksamhet mot Gud, som låter mig vara här i bön tillsammans med ers Helighet, efter en händelserik dag i detta mitt apostoliska besök. Samtidigt väntar mitt hjärta på morgondagen, som redan börjat liturgiskt, då vi skall fira den helige Andreas, kyrkans skyddspatron.
Med profeten Sakarjas ord ger oss Herren i denna kvällsbön den grund som ger oss möjlighet att gå framåt från en dag till en annan, en solid klippa på vilken vi kan stå tillsammans i glädje och hopp i enlighet med Herrens löfte, ”Se, jag skall rädda mitt folk ut ur österns länder och västerns […] i trohet och rättfärdighet” (8:7–8).
Ja, min vördade och käre broder Bartholomaios, jag vill av hjärtat tacka er för ert broderliga välkomnande. Jag känner att vår glädje är så mycket större, då dess upphov ligger bortom oss och inte i oss, i våra ansträngningar – som är nog så viktiga – utan i vår inre förtröstan på Guds trofasthet, som bildar grunden för återuppbyggnaden av hans tempel. […] Andreas och Petrus hörde detta löfte och mottog denna gåva. De var visserligen blodsbröder, men deras möte med Kristus förvandlade till bröder i tron och kärleken […] vilken nåd och vilket ansvar att få vandra tillsammans i detta hopp, med stöd av förböner från de heliga apostlarna och bröderna Andreas och Petrus! Vi vet att detta hopp inte kan svika, då det inte är grundat på oss eller våra svaga ansträngningar, utan snarare på Guds trofasthet.
Med detta glädjefyllda hopp, full av tacksamhet och ivrig förväntan, vill jag till ers Helighet och alla närvarande och kyrkan i Konstantinopel uttrycka mina allra varmaste och broderliga önskningar på er helige skyddspatrons fest.”

AsiaNews 2014-11-29