”Inte för tillfället och inte inom den närmaste tiden”. Påven Franciskus har under de senaste veckorna i juli i flera intervjuer gjort slut på alla rykten om sin avgång. Hans planerade resa till L’Aquila och påven Celestinus V:s grav, den förste påve som gjort det möjligt att avgå och sedan gjorde det, år 1294, är en ren tillfällighet. Även om han i grund och botten inte utesluter en avgång och respekterar sin företrädare Benedictus XVI:s beslut, vill Franciskus fortsätta. Sålunda finns det resor planerade för sensommaren, bland andra ett möte med Moskvapatriarken Kirill I i Kazakstan och ett eventuellt besök i Ukraina.
Det förestående mötet med kardinalerna den 27 augusti, då 20 nya kardinaler skall utnämnas, är emellertid något annat. Det ovanliga datumet mitt i den italienska sommarpausen och den efterföljande träffen den 29–30 augusti om den nya kuriereformen ger upphov till spekulationer. Handlar det under dessa dagar i själva verket om att i detalj genomgå den apostoliska konstitutionen Praedicate Evangelium, som trädde i kraft vid pingst, eller döljer sig något bakom? ”Det kommer att offentliggöras ’något stort’, men inget tillbakaträdande”, enligt en insider i Vatikanen.
En teori skulle kunna vara, att Franciskus skulle mera konkret vilja formulera frågan om en avgång. Till dags dato finns det i kanoniska lagen inga föreskrifter om ett sådant steg av en påve, Dekretet från 1294 av påven Celestinus V är vagt formulerat. Detta vakuum är påven missnöjd med. Experter i kyrkorätt ser här ett behov av klargöring. Experter från flera nationer, som träffats i Italien, sammanslöt sig redan under förra året och har formulerat förslag.
På en internetplattform har expertisen framlagt sina idéer i den kyrkorättsliga diskussionen. De fastslår att ett tillbakaträdande vore oåterkalleligt och i bästa fall skriftligt framlagt för en kardinalsförsamling. I detta fall skulle den avgångne påven mista alla sina ämbeten, även hederstitlar. Han skulle i detta fall inte längre vara påve, ej heller kardinal, utan enbart biskop emeritus av Rom. Just detta skulle kunna vara vad Franciskus överväger beträffande ett möjligt tillbakaträdande – till skillnad från företrädaren Benedictus XVI.
I samband med påvens svåra tarmoperation under förra året uppkom frågan om vad som skulle hända om påven – tidvis eller för gott – blev oförmögen att fullgöra sina åligganden, eller exempelvis föll i koma. Det skulle kunna innebära att ledningen under en övergående period av påvens svaghet skulle övergå till kardinalskollegiet. Den skulle då förvaltas av en grupp på fem kardinaler, som skulle överta påvens ämbetsåligganden. Under tiden skulle påvens hälsotillstånd övervakas av en grupp av internationella läkare. Om den bedömer att hans oförmåga skulle komma att bli bestående måste, med en lämplig övergångsperiod på exempelvis sex månader, detta avgöras av kardinalerna. Först då skulle påvestolen kunna betraktas som vakant.
Alla dessa svåra överväganden skulle Franciskus kunna framlägga för kardinalsförsamlingen. Tänkbart vore även att ”det stora” utmynnar i att Franciskus föreslår för eminenserna en reform av nästa påveval. Den senast genomgripande reformen för en konklav beslöts av Johannes Paulus II och trädde i kraft 1996. Han genomförde att deltagarna skulle få bättre inkvarteringsvillkor och avskaffade kröningen. Beträffande sammansättningen av konklaven ändrade han inget. Inte heller inkluderade han biskopssynoden, vilket debatterades. Under sin ämbetstid gjorde Benedictus XVI endast små ändringar i regelverket, framför allt angående tvåtredjedelsmajoriteten.
Under sina utnämningar av det bestående kardinalskollegiet under sitt pontifikat föryngrade han sammansättningen och gjorde den mera internationell. […]
Med en konklavreform skulle Franciskus ge sig in på en annan väg än föregångaren. Allt detta är ännu bara spekulationer – men kanske inte så länge till.
Kathpress 2022-08-19
Detta är en nyhetstext.