Av Drottning Kristina
”Världen förändrar sig icke så fort som man tror, och många av drottningens maximer och sentenser ha ännu lika stor aktualitet, som om de hade blivit nedskrivna i går”, skriver vår nyss avgångne minister i Rom baron Bildt i företalet till den samling av drottning Kristinas tankar, som han utgav år 1906. Då Credo låter vår sista regent av Vasaätten mitt under den tankeväckande senhösten tala från sin för klassikerna reserverade kateder, så sker det mycket på grund av den förvånande aktualitet, som hennes ord ännu äga i nutidens Sverige. Nyligen ha vi fått bevittna det underliga skådespelet av en grekisk prelat vid en svensk-luthersk biskopsvigning och dagligen växer inom statskyrkan svärmeriet för en ”katolicism”, som tillåter allt utom påven. Hur klargörande är det då icke att lyssna till drottning Kristinas kloka ord, präglade av en alltigenom romersk, fulltonigt katolsk uppfattning, fjärran från dåtidens modeheresier, jansenismen, gallikanismen och allt vad de nu hette. En annan sak. Har icke den kulturfientliga pietismen, som numera, om ock i olika former är den egentliga svenska folkreligionen, lyckats bibringa samtiden den föreställningen, att okunnighet och obildning äro utmärkande för all slags kristendom? Och bidrager icke den upsaliensiska modernismen med sin ömkliga kulturkurtis, som offrar sin kristna förstfödslorätt för att vinna ”de intellektuella kretsarnas” bifall, ytterligare till att få folk att tro, att helgjuten kristen tro är oförenlig med världsligt vetande? Den för vetenskap och konst hänförda och samtidigt så varmt katolska drottning Kristina borde kunna övertyga sitt folk om motsatsen. Det var ju genom studiet av det grekiska och det latinska språket som hon kom att göra bekantskap med de stora kyrkofäderna och sålunda blev vunnen för den katolska tron. Ännu står hon som en imponerande länk i den ädla kedja av katolska humanister, som särskilt under 1600-talet var så rik på storslagna gestalter. Slutligen ha vi också åtskilligt att lära av hennes enkla, rättframma, naturliga religiositet, som avskydde all gudsnådlighet och allt salvelsefullt skrymteri som pesten. Det blir ord och inga visor, när hon talar om ”les bigots”. Lyckligtvis har läseriet nu sett sina bästa dagar i vårt stackars hemsökta land. Men ännu finns det gott om typer i religiösa kretsar häruppe, som älska bibelspråken, de gudliga uttryckssätten och åthävorna mer än solida dygder och grundlig bättring. Ja, lite var kan med både behållning och nöje lyssna till vår trots alla sina egenheter så storstilade drottning Kristina, som inte för intet kunde avsluta sitt huvudverk med de stolta orden: ”Detta arbete är av en, som varken åtrår eller fruktar något och som heller icke påtrugar andra någonting.”
L’Ouvrage du Loisir
1.
De hedniska filosoferna voro dåliga garanter för sina storståtliga löften.
955.
Man är här nere på jorden endast för att sysselsätta sig med Gud. Vilken lycka, och – dock så föga känd!
979.
När man är katolik, har man den stora trösten att få tro detsamma som så många stora andar ha trott, som hava levat under sexton fulla sekler. Man är lycklig att få bekänna en religion, som är bekräftad genom tusentals underverk och millioner av martyrer, vilka till och med ha offrat sina liv för den katolska sanningen. Ja, denna religion har befolkat själva öknarna med män, som offrat sig, åt Gud genom ett mera fördolt martyrium, då de övergåvo världen och alla hennes fröjder. Det är den, som varit så rik på beundransvärda jungfrur, vilka ha triumferat över både sitt köns och sin ålders svaghet för att frambära sig själva som de härliga offren för en religion, som är så otillgänglig för människotanken, att den blott har kunnat förkunnats av en Gud. Man måste väl beklaga alla dem, som ej vilja underkasta sig dessa stora sanningar.
980.
Heretikerna söka förgäves tillägna sig det vackra namnet ”katolik”. Det kommer aldrig att bliva deras egendom.
981.
Påvens suveräna auktoritet och hans ofelbarhet i allt, som rör trosläran, äro den romersk-katolska trons fasta och oomkullkasteliga grundvalar.
982.
Både de allmänna kyrkomötena och alla världsliga myndigheter måste vara påven underkastade. Men påven har ingen över sig utom Gud allena.
989.
Gud, som har grundat sin kyrkliga monarki, bevarar den också trots alla dem, som blott arbeta på dess fördärv utan att lyckas. Gud har givit sin ofelbarhet åt påven och ej åt de allmänna kyrkomötena (oberoende av denne). Han har aldrig grundat en republik utan en monarki, och han har lovat att en gång lägga allt för hennes fötter.
1002.
Utan Gud skulle både dygden och moralen endast vara tomma skuggor.
1010.
Vad man jublar vid tanken att Gud är allt, man själv intet.
1018.
Skrymteriet är en Proteus, som antager tusen gestalter eller som kameleonten, som kläder sig i tusen färger.
1056.
Människor älska sina egna förutfattade meningar mer än själva sanningen.
1077.
Det finns en viss sort fromma själar, som göra fromheten löjlig och odräglig. Dessa ha ett slags jargong och en del grimaser, som de lära sig utantill. Sedan sätta de på sig tarvliga kläder och spela sin nya roll så utmärkt, att de lyckas lura enfaldiga människor, att de äro heligare än alla andra.
1083.
Gud kan man tjäna lika bra i de dyrbaraste praktläder som i hårskjorta eller säck och aska.
1084.
Att älska Gud och nästan är den sanna gudaktigheten. Allt det andra är bara fromt apspel.
1085.
De överfromma oroa sig förfärligt över nästans synder, men taga sina egna beundransvärt lugnt.
1126.
Hur angenämt och ärorikt ens jordiska liv än månde vara, skulle man i alla fall bliva djupt olycklig om det aldrig toge något slut.
1128.
Denna jord borde betraktas som ett slags härbärge, där man blott tillbringar några korta ögonblick.
1134.
Filosofien varken förändrar eller förbättrar någon människa.
1138.
Att veta, att Gud är Gud och att han skall förbliva detsamma i evighet, är tillräckligt för att leva och dö nöjd.
Les sentiments
1.
Det finnes ovedersägligen en Gud, den enda grunden och det sista målet för allt.
11.
Gud har velat auktorisera påven och hans Kyrka på ett så beundransvärt sätt, med en sådan mängd mirakel, koncilier och andra under, att varje förnuftig människa måste erkänna, att hans storslagna löfte gått i uppfyllelse: ”Helvetets portar skola icke överväldiga henne.”
13.
Den åkallan och vördnad, som vi skänka Guds Moder, änglarna och helgonen, är lika berättigad som irrlärarnas förvrängande smädelser mot densamma äro upprörande. Vi tillbedja ju Gud och hans barmhärtighet i dem, vi tacka honom för alla de förtjänster och nådegåvor, som han har skänkt dem härnere och för all den ära och härlighet, varmed han har krönt dem i himlen. Vi bli därigenom ivrigare att efterlikna deras dygder och deras exempel, och vi bedja Gud om nåden att få dem till förespråkare vid hans härlighetstron. Det är Gud allena, som vi i dem tillbedja såsom den enda källan för alla de nådegåvor, krafter och under, som de åstadkomma till den Högstes ära.