Problematiska relationer mellan Rom och olika ortodoxa kyrkor

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den ryska eskalationen i Ukrainakonflikten gör att den fredliga samlevnad i Europa, som under de senaste tre decennierna har vuxit fram, allvarligt kan ifrågasättas. Det gäller naturligtvis i första rummet de existentiella frågorna om krig och fred, liv och död samt humanitär nöd. ”Krig är alltid ett nederlag för mänskligheten”, så har kyrkliga företrädare sagt unisont alltsedan påven Johannes Paulus II (1978–2005), och även kyrkliga företrädare från Moskva.

När det kommer till kritan har den militära konflikten också följder för förhållandet mellan de åtskilda kristna kyrkorna. Några oväntade, spektakulära toppmöten på 2010-talet gjorde att kristenhetens uråldriga splittring under en kort tid föreföll att kanske inte kunna helas, men i alla fall föreföll det inte helt hopplöst. Men så drabbades hela den ortodoxa kristenheten efterhand av Krimkonflikten 2014.

Och att man avvisar varandra – den tydliga splittringen mellan å ena sidan Moskva och å andra sidan Konstantinopel och Alexandria – hotar även de framgångar som Vatikanen på senare tid har uppnått i förhållande till de ortodoxa kyrkorna. Den konstruktion som utgörs av kristenheten och som först just nu är inbegripen i avspänning knakar under konflikten.

Under det senaste decenniet har det ägt rum några ˮhistoriskaˮ möten av ett slag som man inte hade sett sedan efter ˮAndra Vatikankonciliets vårˮ på 1960-talet. Det allra första mötet mellan en påve och en patriark av Moskva skedde på Kuba i februari 2016; i april 2016 höll den grekisk-ortodoxa kyrkan och påve Franciskus ett toppmöte på Lesbos om flyktingfrågan. Patriarkerna av Rom, Konstantinopel och Alexandria möttes i Egypten i april 2017. Och på sistone har det från flera håll sagts att det under innevarande år skulle kunna bli ett möte mellan påve Franciskus och patriarken av Moskva, Kyrillos I.

Moskva som ”det tredje Rom” 

Alltsedan storfurste Vladimir av Kiev döptes år 988, har Moskva efterhand fått en starkare ställning inom kristenheten. Under senantiken erkändes fem patriarkat: Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem. Efter Konstantinopels fall år 1453 kom Moskva 1589 att upphöjas till patriarkat. Moskva själv ser sig som ”det tredje Rom” – år 1510 uttalade en munk att ”två Rom har fallit, det tredje består, och ett fjärde uppstår inte”.

Den rysk-ortodoxa kyrkan stärks alltmer av sin närhet till den ryska ledningen och betonar sin självuppfattning som ”det tredje Rom”. Man har cirka 150 miljoner medlemmar, av de totalt cirka 220 miljoner ortodoxt troende. Konstantinopel, däremot, kämpar med stora svårigheter och dess ledarskap är moraliskt och andligt.

Rom i en rävsax

Under Benedictus XVI (2005–2013) och Franciskus förbättrades påtagligt det tidigare kyliga klimatet mellan Moskva och Rom, och man samarbetade i en del globala frågor, som förföljelsen av kristna i Mellanöstern samt miljöfrågor. Nu hamnar Rom i en diplomatisk rävsax, på grund av de kyliga relationerna mellan Moskva och Konstantinopel.

Om Rom stödjer den ekumeniske patriarken Bartolomaios I, innebär det att riskera de framsteg som har uppnåtts med Moskva. Även om det rysk-ortodoxa patriarkatet ligger lågt med att uttala sig om Ukrainakrisens religiösa implikationer, har Putin för sin del insinuerat att (moskvatrogna) kristna förföljs i Ukraina. Detta ger hans invasionsplaner en kvasireligiös legitimitet.

Kathpress 2022-02-22

Detta är en nyhetstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den ryska eskalationen i Ukrainakonflikten gör att den fredliga samlevnad i Europa, som under de senaste tre decennierna har vuxit fram, allvarligt kan ifrågasättas. Det gäller naturligtvis i första rummet de existentiella frågorna om krig och fred, liv och död samt humanitär nöd. ”Krig är alltid ett nederlag för mänskligheten”, så har kyrkliga företrädare sagt unisont alltsedan påven Johannes Paulus II (1978–2005), och även kyrkliga företrädare från Moskva.

När det kommer till kritan har den militära konflikten också följder för förhållandet mellan de åtskilda kristna kyrkorna. Några oväntade, spektakulära toppmöten på 2010-talet gjorde att kristenhetens uråldriga splittring under en kort tid föreföll att kanske inte kunna helas, men i alla fall föreföll det inte helt hopplöst. Men så drabbades hela den ortodoxa kristenheten efterhand av Krimkonflikten 2014.

Och att man avvisar varandra – den tydliga splittringen mellan å ena sidan Moskva och å andra sidan Konstantinopel och Alexandria – hotar även de framgångar som Vatikanen på senare tid har uppnått i förhållande till de ortodoxa kyrkorna. Den konstruktion som utgörs av kristenheten och som först just nu är inbegripen i avspänning knakar under konflikten.

Under det senaste decenniet har det ägt rum några ˮhistoriskaˮ möten av ett slag som man inte hade sett sedan efter ˮAndra Vatikankonciliets vårˮ på 1960-talet. Det allra första mötet mellan en påve och en patriark av Moskva skedde på Kuba i februari 2016; i april 2016 höll den grekisk-ortodoxa kyrkan och påve Franciskus ett toppmöte på Lesbos om flyktingfrågan. Patriarkerna av Rom, Konstantinopel och Alexandria möttes i Egypten i april 2017. Och på sistone har det från flera håll sagts att det under innevarande år skulle kunna bli ett möte mellan påve Franciskus och patriarken av Moskva, Kyrillos I.

Moskva som ”det tredje Rom” 

Alltsedan storfurste Vladimir av Kiev döptes år 988, har Moskva efterhand fått en starkare ställning inom kristenheten. Under senantiken erkändes fem patriarkat: Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem. Efter Konstantinopels fall år 1453 kom Moskva 1589 att upphöjas till patriarkat. Moskva själv ser sig som ”det tredje Rom” – år 1510 uttalade en munk att ”två Rom har fallit, det tredje består, och ett fjärde uppstår inte”.

Den rysk-ortodoxa kyrkan stärks alltmer av sin närhet till den ryska ledningen och betonar sin självuppfattning som ”det tredje Rom”. Man har cirka 150 miljoner medlemmar, av de totalt cirka 220 miljoner ortodoxt troende. Konstantinopel, däremot, kämpar med stora svårigheter och dess ledarskap är moraliskt och andligt.

Rom i en rävsax

Under Benedictus XVI (2005–2013) och Franciskus förbättrades påtagligt det tidigare kyliga klimatet mellan Moskva och Rom, och man samarbetade i en del globala frågor, som förföljelsen av kristna i Mellanöstern samt miljöfrågor. Nu hamnar Rom i en diplomatisk rävsax, på grund av de kyliga relationerna mellan Moskva och Konstantinopel.

Om Rom stödjer den ekumeniske patriarken Bartolomaios I, innebär det att riskera de framsteg som har uppnåtts med Moskva. Även om det rysk-ortodoxa patriarkatet ligger lågt med att uttala sig om Ukrainakrisens religiösa implikationer, har Putin för sin del insinuerat att (moskvatrogna) kristna förföljs i Ukraina. Detta ger hans invasionsplaner en kvasireligiös legitimitet.

Kathpress 2022-02-22

Detta är en nyhetstext.

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)