Raknebergsvikingen

Av Gösta af Geijerstam

Det nya släkte som nu växer upp, har inte den respekt för gamla gravhögar som deras fäder hade. Ty den gången levde man i en mycket respektfull vänskap med högbonden – vid högtidliga tillfällen. Ja, det var inte fest utan att han fick sin part av glädjen i form av öl och andra goda saker.

Hans egendom respekterades, det gräs som växte på hans grav blev icke slaget och man skonade de träd som hade sina rötter där. Därför var han också blid och välvillig och vackrare spel än högbondens när han var riktigt i god lag kunde väl ingen höra. Men blev han störd eller förnärmad, hämnades han och det går otaliga historier om hur det gick dem som vågade störa hans frid och söka efter hans skatter eller vapen. – Den som vågade sån’t i gamla dagar var en våghals – och även gudlös.

Många voro de regler som måste iakttas om det skulle lyckas men ändå hände det mest alltid den som grävde, att just som han skulle gripa skatten blev den borta och hon blev mångalen och konstig resten av sitt liv. –

Men det nya släktet, de som nu sitta på gårdarna (i alla fall här i Norge där jag bor), de ha ingen respekt för högbonden längre, de ha gått på alla slags skolor där de bara läst om fädrens mörka övertro. –

De ha inte engång respekt för lagen som säger att alla gravhögar äro fredade av staten. Dessutom ligga de gamla högarna i vägen för modärnt jordbruk med dess slåttermaskiner och andra grejor och så bli de raserade, en efter en. Och det är inte alltid att dessa som röjer väg märker att där plogen går fram är jorden full av vita, brända ben, kol och rostigt järn, att detta är resterna av ting, som våra förfäder fingo med sig för att kunna uppträda ståndsmässigt och utan att behöva skämmas i den himmel de trodde på.

Men om det nya släktet har mistat tron på faran av att röra gamla gravhögar, så ha de inte mist tron på att finna skatter i dem.

Det mest vanliga – som går igen men en viss monoton enformighet är att i den eller den högen ligga två stora kopparkittlar, en med silver och en med guld. –

*

Det var antagligen sporrade av dylika förhoppningar att två ynglingar på en fjällgård här började söka i en stor hög – »Arehaugen».

Och då jag äntligen blev underrättad och kom tillstädes var hela högen en sorglig ruin av uppvräkt sten och jord.

Högen låg alldeles praktfullt till, högst uppe på en ås med vid utsikt över fjäll och fjord. –

Där var bara den högen, den låg tämligen långt från gården också, så jag tänkte mig strax att här låg en gammal herre begravd som haft utpräglat sinne för natur och vackra utsikter. Jag kunde föreställa mig att detta engång varit hans älsklingsplats – och att han därför blivit begravd här. Hit hade han väl stapplat då han var gammal och mätt av dagar, för att sitta och se över fjäll och dal och fjord. Då och då fick han väl ett kik långt borta på farande långskepp – främmande eller kända som komma och gingo – fyllande honom med glada minnen.

Eller kanske hade han bara varit så grinig, tjatig och obehaglig, att familjen lagt honom så långt borta som möjligt, för att ha mera säkerhet för att få vara i fred. –

Det var tämligen sent på hösten, frost ock, så jag fick nöja mig med att ta’ ett smalt snitt ned genom allt rotet, och där träffade jag på en hel del brända benbitar i ett lag av bålaska och kol. –

Benen tog jag med mig och sände till Bergens museum.

Och då jag på intet vis önskade att stöta mig med den gamla högbonden, bad jag museet sända mig dem tillbaka, då de undersökt dem, så jag kunde få lagt dem på sin plats igen.

Jag var säker på att han skull bli högligen rasande om han blev berövad en del av sina ben. Att han på något vis skulle anse det som en ära att uppbevaras i en glasmonter betvivlade jag starkt. –

I sinom tid komma benen tillbaka i en nätt pappask med en prydlig etikett på, som jag satte på mitt skrivbord i väntan på en lämplig begravningsdag. Ty nu var marken stenhård. –

Men min hustru tyckte inte om vikingen och hon betraktade med djup ovilja pappasken han vilade i.

Jag påpekade förgäves att det inte engång var en hel viking. Inte för jag ville ge mig av med något slags sakkunskap om spökeri – spiritism var förresten inte uppfunnet den gången han levde så vitt jag vet, men hur han skulle bära sig åt med att spöka om han skulle uppträda med det som stod på skrivbordet var mig oförståeligt. Det skulle i alla fall bara blivit en klen föreställning.

Men min hustru gav sig inte, mest var dag då hon dammade skrivbordet frågade hon om jag inte snart ville se att bli av med vikingen.

– Kan du säga mig efter vilken ritual jag skall begrava en del av en hednisk viking, som varit begravd förr, under för mig helt okända ceremonier, utan att såra honom ännu djupare än genom att förvara honom i en pappask på mitt skrivbord? frågade jag.

Dessutom är han för att vara en gäst det fredligaste man kan tänka sig, han varken äter eller dricker –rökte inte upp mina cigarretter och några slags hänsyn krävde han inte, – den plats han upptar är helt minimal.

Men min hustru gav sig inte bara en kopp blev krossad i köket – ja bara en av ungarna nös, så fick vår gäst skulden.

*

Men innerst inne var jag inte så vidare förtjust i vikingen, jag heller.

Ty om kvällarna och frampå nätterna då hela huset sov och jag satt där ensam vid skrivbordet under läslampan – med hela rummet förresten i mörker, föll min blick rätt som det var på den där pappasken som innehöll rester av en mig okänd människa som vandrat här på jorden för c:a tusen år sedan.

Vikingen började verkligen spöka – inte alls som jag tänkt mig – draperad i lakan, blått sken eller tunga suckar ur de mörkaste vråarna.

Nej – men han drog mina tankar från arbetet och fast jag strävade emot måste jag följa honom på vägar jag satt där och diktade om att han vandrat engång…

Jag började fundera på hur han sett ut, hur gammal han varit och inte minst tänkte jag på varför familjen varit nog girig att inte ge honom gravgods med. Ändå det annars ser ut att ha varit skick och bruk – med få undantag den gången.

Ja – jag kunde nog fråga, men det infama var att allt vad man frågar den tiden om får man sällan svar på – annat än teori som reser sig mot teori.

Han blev en gåta som stod där och växte på mitt bord i nätternas tystnad och till slut tog alla mina tankar fångna. Han började verkligen spöka, bara på ett sätt jag aldrig trott eller tänkt på.

Jag såg honom sitta hemma på sin gård, såg honom mätt och glad, skrytande och full, skämta med sina kvinnor, pråla med sina bedrifter bland fränder och vänner. –

Jag tänkte mig att han levat på Olav Tryggvasons tid…

Han var med på det långskeppet som seglade nordpå för att möta Håkon Jarl och fick se det fagra ljuset från S:t Sunnivas hällar på Selja. –

Jarlen blev ju dräpt av sin träl Kark och så följde han Olav Tryggvason helt till slaget vid Svolder – han var en av de få som kommo hem. Jag såg honom rida in på tunet – en härjad barsk man, sliten, modlös och trött. –

Eller kanske han levat på Helig Olavs tid. – Där är ju en teori om spirande kristet gravskick i dessa landgravar utan utstyr och vapen. –

Kanske han sett kungen – varit med i den sista stora striden på Stiklestad. Och åter såg jag honom komma hem – en slagen man – slagen på vilken sida han än kämpade där. Det där kunde jag variera på i det oändliga, men till slut tänkte jag alltid att han blivit ihjälslagen under en stor träta och höglagd – trälarna kastade upp högen medan hans fränder gråtande drucko öl och kvad om hans bragder under en nidstång med ett flått och grinande hästhuvud på, de rest till hån och hot mot hans dråpsmän. – – –

Men aldrig gav han mig fred, det var som om han ville mig något – i nattens tystnad låg det som en press runtomkring mig; allt vad jag diktade, tänkte och menade blev oäkta, smått och osant. –

Och en natt – jag satt där och halvsov mest, ty klockan var mycket – plötsligt såg jag i en underlig fred vem han var:

En bonde i grå kofta – inte så stor att se till – inte alls någon kämpe. Ett gammalt ansikte fårat av slit, möda och omtanke. Stora breda händer, hårda och knotiga av arbete.

På ett vis tyckte jag att jag kände honom, att jag sett honom förr. Och med ett förstod jag att det var så. För han var bara en länk i en lång kedja som dyrkat sin jord, som hans fäder in i urtidens grå före honom och hans ättlingar efter honom igen.

Jag såg honom i arbete i skogen; vid järnblåstern på de stora fjällmyrarna. Jag såg honom fånga fisk i stora vatten – slåss mot skogens och fjällets rovdjur. Och jag såg kornet mogna på hans åkrar och hans barn leka på tunet mellan torvtäckta hus där röken fredligt bolmade upp genom hålet i taket. Eftersom barnen blevo flere röjde han alltid mera mark och då sönerna togo sig kvinnor flyttade de ut på svedjeland och utslåttrar, röjande vidare på egna gårdar.

Vapen hade han haft – för att värja det som var hans och till att gå på äventyr med, såsom mansätten älskat att gå på äventyr så länge män levat på jorden…

Som jag förstod detta krympte det årtusende som skiljde oss sam-· man och han kom mig levande nära…

Då våren kom och frosten tinade gick jag ditupp en dag och lade hans ben tillbaka i jorden – den jord som varit hans, som han älskat och värnat om, som fått korn och mat att växa under hans händer…