Representanter för alla de religionsriktningar, som finns företrädda i Jerusalem, besökte i onsdags Kehilla Bne Torah, den synagoga som i tisdags blev skådeplatsen för ett blodigt attentat. Den gemensamma delegationen kontaktade först kulturmyndigheten på det israeliska inrikesdepartementet och for sedan vidare till synagogan.
Som ett tecken på solidaritet med den drabbade judiska församlingen fördömde religionsledarna alla dessa våldsaktioner, som inte ens ryggar tillbaka inför böneplatser. Talesperson för de kristna var patriarken av Jerusalem, Theophilos III [bilden] och för muslimerna Sheikh Muhammad Kiwan, ordförande för ”Council of Muslim Leaders in Israel”.
Enligt den latinske patriarken i Jerusalem, Fouad Twal, kan inga politiska skäl och inga politiska avsikter rättfärdiga våldsdåd riktade mot bedjande människor eller tystnaden och bönen på helgade platser. Man skall här påminna politikerna om deras ansvar men också religionsledare behöver bli påminda så att de ”i sina församlingar förmedlar känslor av fred och endräkt” och är observanta på att inte ”de onda frön som leder till hat och intolerans” får växa till.
Bara det faktum att religionsledare kunde samlas i synagogan i stadsdelen Har-Nof, ”denna smärtornas plats”, är ett hoppfullt tecken. Denna sammankomst betyder att i Jerusalem ”delar alla religioner en önskan att leva i fred och ömsesidig respekt och att konflikter och våld inte skall få vanställa den heliga stadens ansikte”.
Skiljemurar en ”lögn”
Några politiska ledare ville inte att det skall få presenteras några alternativa vägar till våldet, deklarerade ledaren för vikariatet för hebreisktalande katoliker inom det latinska patriarkatet, den israeliske jesuiten David Neuhaus [bilden] i samtal med Vatikanradion. ”Genom att bygga murar vill de få oss att tro att, så länge de andra finns där, är våld och konflikt den enda verkligheten. Kyrkan måste säga att det är en lögn.” Kyrkans uppgift är att verka för dialog. Längs den vägen kan man upptäcka möjligheter, som man ännu inte sett.
Enligt Neuhaus finns det i dag israeliska kristna, som talar hebreiska och är lika djupt rotade i sitt samhälle och solidarisk med det som de arabisktalande kristna är i sitt. ”Det är ett stort privilegium för det betyder att kyrkan finns på båda sidor om skiljelinjen. Kyrkan står inte som en förmedlare mitt emellan utan finns inne i de två samhällena och verkar där som en surdeg.”
Kathpress 2014-11-20