Av B. B.
Polens katolska mission
Bland de förändringar, som världskriget medfört på Europas karta, är Polens befrielse utan gensägelse en av de allra viktigaste. Ty dess konsekvenser sträcka sig icke blott till det politiska utan också till det religiösa området.
Polen är det oss geografiskt närmast belägna katolska landet: dess territorium når ju ända fram till Östersjöns strand, endast några tiotal mil från våra kuster. Det ligger då nära till hands för svenska katoliker att något reflektera över, vad Polens nationella återupprättelse betyder i kyrkligt avseende. Fullt kunna vi förstå det, endast om vi kasta en blick på vårt sydöstra grannlands läge på kartan och betrakta huvudlinjerna av dess historia.
Vår framställning måste denna gång av utrymmesskäl endast bli en kortfattad skiss. Ändå hoppas vi, att den skall ge en klar bild av Polens kyrkopolitiska orientering under gångna tider och så bättre låta oss ana riktningen av dess religiösa aktivitet under nutid och framtid.
Under den polska historiens ärorika och tragiska århundraden har den katolska religionen alltid varit dess bärande kraft, som aldrig svikit.
I Polen gingo landets politiska enande och dess omvändelse till den romerska kristendomen hand i hand. Piastrarnas ärorika dynasti, som började regera under 900-talets senare hälft, genomförde bådadera. Det var påvarna som gåvo kungavärdigheten åt Boleslaw den djärve och som senare bekräftade den åt hans arvtagare.
Under medeltidens för Polens kommande utveckling så grundläggande århundraden trycktes på den polska nationalkaraktären den prägel, som den sedan alltid bibehållit. Den har ju danats genom en harmonisk förening och sammansmältning av det slaviska folklynnet och den katolska andan.
Det förra, som är ädelt utformat för verksamhet i höga idealers tjänst men något ostadigt och nyckfullt, har härdats och disciplinerats av Kyrkans hierarkiska ordning. Så har Polens på en gång eldiga och behärskade folksjäl skapats, vilken på ett så enastående sätt är lämpad iför intensiv intellektuell verksamhet och för entusiastisk strävan för förverkligande av höga sedliga mål.
Den katolska Kyrkan har haft avgörande betydelse för Polens både materiella och andliga utveckling. Först och främst har hon genomträngt dess offentliga liv och samhällsinstitutioner med kristendomens principer. Under de stora konungarna, t. ex. en Kasimir den store, voro prästerna verksamma som diplomater och lagstiftare. Mycket viktigt var det bl. a., att de hindrade å ena sidan kronans och å den andra adelns allt för stora maktutveckling och att de därigenom bidrogo till uppkomsten av ett livskraftigt tredje stånd. Om djupet och bärkraften av Polens katolska civilisation vittna namn som Podolski, som blivit kallad ”den polska historieskrivningens fader”, Jan Kochanowski, benämnd ”de polska skaldernas furste’”, som under 1500-talet diktade sköna hymner, vilka ännu leva på det polska folkets läppar. Han har också åstadkommit en översättning av Psaltaren, som lär vara oupphunnen i Europas övriga litteraturer. Under 1800-talet har Polen ägt den store skalden och författaren Mikiewicz, vars diktning ju är genomträngd av en äkta katolsk inspiration.
Under Kyrkans ledning grundades år 1347 Krakaus universitet, ett av de äldsta i Europa och överträffande alla de nordiska ländernas högskolor i ålder. Där var Erasmus Ciolek (på latin Vitellio) under 1300-talet professor, vilken var den förste som tolkade optikens lagar. Kopernikus var en av dess lärjungar, och därifrån utgick Kardinal Hosius, biskop av Ermeland och Kulm, och en av den katolska Kyrkans märkligaste män under nyare tid. Staden, som är översållad av kyrkor och kloster och ännu i dag kallas Polens Rom, är alltjämt en av de starkaste brännpunkterna för nationens liv, och dess domkyrka, Sancta Maria, är de polska minnenas helgedom par préférance, inneslutande en stor mängd av nationens troféer och många av de yppersta konstverk i metall, marmor och färg, som det polska snillet skapat.
Prästerna ha i Polen lärt folket att älska denna så eminent kristna och nationella kultur. De ha i själva verket alltid varit föregångsmän för den i hela världen ryktbara polska patriotismen. I både glädje och sorg ha de varit folkets ledare. Ofta har den andliga vältaligheten i Polen manat till fosterlandskärlek. Den kloke och varmhjärtade pater Skarga, predikant vid hovet, tillropade en gång sina åhörare: ”Eder tvedräkt skall föra Eder i fångenskap. Edra friheter skola tagas ifrån Eder och vändas i åtlöje. I skolen förlora Edert språk och Eder nationalitet. I skolen vara tvungna att tjäna Edra fiender och de skola lägga ett ok av järn på Eder nacke.” År 1905 gingo prästerna i spetsen för revolutionen. Mikiewicz har en gång sagt: ”Varje gång, som det polska folket rest sig mot sina förtryckare, har dess fana burits av en munks hand! Efter rikets styckande och underkuvande i slutet av 1700-talet har den katolska Kyrkan hela tiden målmedvetet och framgångsrikt arbetat på att upprätthålla moralen, den andliga vakenheten och frihetslängtan bland det olyckliga folket. Särskilt bör betonas, att Kyrkan väsentligen bidragit att bevara enhetskänslan mellan de tre splittrade riksdelarna. Hon kallas ju ej förgäves ”enhetskrafternas Kyrka”.
Ej minst har katolicismen i Polen arbetat på nationalitetens bevarande genom sin kamp för ”de tre klassernas enhet”. Dess sociala verksamhet har därför haft en ofantlig betydelse för den politiska frigörelsen. Ty Kyrkan har i Polen bekämpat införandet av ”klasskampen”, som väsentligen är en skapelse av den söndrade protestantiska anden. I stället har hon arbetat på framförande av idén om samhällsklassernas jämsides och harmoniska utveckling. Alla behöva de nämligen tagas i anspråk för striden mot hela folkets förtryckare. I dem alla finns en social särprägel, som det gäller att utveckla och bevara. Den polska socialismen har också vetat att hävda sin självständighet gentemot den tyska och den ryska, trots alla en Rosa Luxemburgs och gelikars övertalningsförsök.
I detta sammanhang bör ihågkommas, att vid de nationella avgörandena 1815, 1848 och 1863 fosterlandskärlekens eld med full makt endast brann hos vissa klasser. Nu har den däremot gripit hela folket. Polen har, som vi sett, den katolska kristendomen att tacka för ofantligt dyrbara nationella och kulturella värden. Men den har också vetat att offra mycket för Kyrkans sak. Av försynen har det fått sin plats anvisad på hennes utmarker mot öster. Såsom ”Kyrkans riddare” har det där kämpat mot hennes fiender. Först gällde striden hedningar och turkar. Polens store hjältekonung Jan Sobiesky räddade ju år 1683 Wien från Islams arméer. Därefter växte sig Ryssland och Preussen starka. Det förra blev den ”ortodoxa” och det senare den protestantiska stormakten. Polen, som väsentligen var katolskt, låg mellan dem båda. Därigenom fick det sin historiska mission bestämd: att vara den romerska kristendomens försvarare gentemot dessa sinsemellan så olika men ändå mot den enda sanna Kyrkan båda så fientliga stater. Då de materiella resurserna voro alltför ojämna, blev Polen martyr för sin tro, vilken hon försvarade ända till döds. Ty det styckades genom en orättfärdig och förrädisk allians mellan den ”ortodoxa” och den protestantiska stormakten. Men i martyrfot hämtade det nya och oanade andliga krafter. För den materialistiska nutiden framstod det på så sätt som ett högt och efterföljansvärt exempel på ren, ideell strävan.
”Ortodoxien” härstammar från det gamla Bysans, vars kejsare i förmäten självförhävelse sökte rycka den andliga makten ur de romerska påvarnas hand. Den s. k. caesareo-papismen blev där förhärskande. Kyrkan tvingades in under lydnad mot staten, som verkade politiskt förslavande, återhållande och hämmande all utveckling. De folk som omfattat den kristendom, som förkunnades från Konstantinopel, ha därför fått sitt andliga och religiösa liv förkrympt. Deras själar ha blivit vingklippta, och deras andliga läggning har blivit mera asiatisk än europeisk. Ty deras religion har varit snarare en polismyndighet än en källa till andlig näring och vederkvickelse. I Ryssland var den Heliga Synoden ett bihang till civildepartementet. Den intresserade sig mera för servil lydnad mot tsarernas nycker än för folkets religiösa och moraliska uppfostran. Som en andlig moder till bolsjevismen är den ortodoxa religionen både despotisk och anarkisk. Ty å ena sidan förkväver den småaktigt alla yttringar av religionsfrihet, å den andra har den ingen översta läromyndighet som ofelbart kan avgöra, var sanningen finns, och är därför underkastad en pinsam vacklan och ostadighet i den kristna tron. Det är under inflytande av denna andliga regim som det ryska folket utvecklat den indolenta karaktär med djup böjelse för tungsinne, som så bjärt kontrasterar mot det aktiva och glada polska lynnet, vilket förblivit oförändrat, trots alla de svåra nationella förödmjukelserna.
Det finns vissa paralleller mellan det ”ortodoxa” religionssamfundet och den svenska statskyrkan. Även den senare svänger ju mellan läroanarki och servil underdånighet mot staten, som ju även hos oss är caesareo-papistisk.
Om man betänker dessa förhållanden, inser man, hur viktigt det varit, att Västerlandet bevarats från detta bysantinska förtryck. Att i den romerska katolicismens hägn där en fri civilisation kunnat uppblomstra är till stor del Polens förtjänst, är en frukt av dess trogna vakthållning mot den ryska kyrkans utvidgningsförsök mot väster. Alla medel har hon försökt för att påtvinga polackerna sin tro. Kyrkor och kloster ha sprängts med dynamit, kosacker ha inkvarterats hos de motspänstiga, omvändelser till katolicismen ha strängeligen förbjudits. Hur samvetena tvingades visade sig tydligt år 1905, då de yttre politiska förhållandena framtvungo ett toleransedikt. Under de första dagarna efter dess utfärdande omvände sig endast i två guvernement till den romerska Kyrkan 26,000 personer. Så kan man se, att det är hon som vinner på religionsfriheten.
I väster har Polen tyvärr ej så mycket haft att göra med den tyska katolicismen som fastmer med den preussiska protestantismen. Den s. k. kulturkampen bröt först lös i tyska Polen. De första kloster, som stängdes, lågo i Posen, ärkebiskopen av Gnesen var en av de första biskoparna som fängslades. Och då ”majlagarna” återkallades 1886, fortsattes likväl religionsförföljelserna i de polska provinserna. År 1895 upplöstes de polska kongregationerna. Regeringen har senare förbjudit polska nunnor att upprätta hem för åldringar och föräldralösa barn. Den har också försökt att inskränka det katolska prästerskapets antal. Ett särskilt verksamt och förhatligt medel i det andliga förtryckets tjänst har det protestantiska undervisningsväsendet varit, från folkskolan ända upp till universitetet. En främmande, mot den romerska katolicismen i sitt väsen fientlig, bildning har där påtvingats många polska katoliker. Den preussiska staten har på så sätt strävat att också behärska sina undersåtars andliga utveckling. Detta står ju i god överensstämmelse med Hegels lära om statens gudomlighet. Protestanterna, som vägrat att böja sig under Kyrkans av Gud givna auktoritet, ha så i stället uppkonstruerat en annan: den preussiska statens. Men polackerna ha, stärkta av sin katolska religion, tappert uthärdat alla förföljelser och lidanden, vilka endast på dem verkat renande, stärkande och konsoliderande.
Polens historia och läge ha visat oss dess säregna religiösa uppgift: att vara Roms vaktpost i öster mot den grekisk-skismatiska och mot den tysk-protestantiska kyrkan. Dess orubbliga ståndaktighet mot de frestelser till avfall, som utgått från båda dessa mot den katolska tron fientliga konfessioner, borgar för dess framtida trohet mot sin världshistoriska mission. Och det kan nu, åter fritt, med än mer ökad energi genomföra densamma.
Sverige har gamla förbindelser med Polen, alltifrån den tid, då en polska, den ädla Catharina Jagellonica var dess drottning och Sigismund, Sveriges och Polens konung, med svenska och polska krafter kämpade för bevarandet av fädernas Kyrka åt det svenska folket. Gemensamma historiska minnen och en likartad religiös uppgift mana katolikerna i Sverige, att åter knyta förbindelser med det befriade Polen.