Sankt Erik och hans män

Av Dag

Över kungsängens liljor strör majsol sin glans,
och av glimmande dagg äro blommorna tunga.
Men av gullvivor bind blott åt döden en krans,
medan trastar och lärkor på gravarna sjunga.
Där likt klippan han stod
mitt i stridsvimlets flod,
ligger sargad och stympad vår kung i sitt blod.
Mod, kamrater, stån fast, sluten krets som en man,
ty, fast död, för vår kung sina trogna dock an.

Mörka vinterdagsmoln över himmelen gå,
över Uppsalaslätten kall nordanvind viner.
Men för ögat det lyser, fast dagern är grå,
och av guld och av silver det blänker och skiner
Se, kung Magnus är här.
Stad i festskrud sig klär,
och vårt heliga skrin under psalmsång man bär.
Se, kamrater, i seger byts stridsårens hån.
Hör trumpeterna smattra vid klockornas dån!

Det är vår, det är marknad, man rustat till fest;
män ha samlats att bedja och ungdom att leka.
Men i gathörnen tyst viska djäkne och präst,
och på torget stå männen så stilla och bleka.
Har ni hört, vad han sagt,
som har oss i sin makt?
Ack! Nu skakas den grund, som S:t Erik har lagt.
Nej, kamrater, ej lyssnen till dårarnas röst.
Helge Erik har grundat sin tron i vårt bröst.

Se, i väster är himlen som färgad av blod.
Sorgsen aftonsol sluter sitt sömntyngda öga
Men vår skara står samlad med middagens mod.
Våra fienders styrka bekymrar oss föga.
Fast i landsflykt och nöd
utan boning och bröd,
och fast fängelse hotar och marter och död,
Kom, kamrater! Ej blekne er kind under strid,
Än vår konung är med oss i den mörkaste tid.

Syns i öster ej gryende morgonens ljus?
Ack! Så länge vi ren efter dagen ha spanat.
Tyst, i luften nu höres av stämmor ett sus.
Nu blir viskat och sagt, vad vi hoppats och anat.
Ty vad forntiden gömt
och i jorden låg glömt
spirar fram som vår fagraste dröm en gång drömt.
Lyss, kamrater! Det ord, som vart bundet en gång,
det har slitit sig loss, det har blivit till sång.

Ljud då högt, dit vår sång, över slätt, över fjäll.
Väck det folk, som Sankt Erik har älskat i döden.
Ila hit nya tid, skynda morgon, bliv kväll,
tills vår längtans dag gryr efter natten och nöden
Det är sant, vi är få,
där i fylking vi stå,
men vi sjunga och hoppas och strida ändå.
Minns, kamrater, Sankt Erik är med sina män.
Han skall vinna sitt heliga rike igen.

Kommentar: 
Sankt Eriks män äro Sveriges katoliker, som tänkas tala och svara i denna sång. I första versen är det tal om Sankt Eriks död år 1160, i andra om hans relikers högtidliga translatio till Nya Uppsala kyrka år 1273. Tredje versen ger uttryck för det katolska folkets känslor vid Ersmässan år 1526, då Gustaf Vasa inför den då församlade allmogen höll sitt bekanta burspråk mot den gamla Kyrkan. Nästa vers talar om tiden omkring år 1617, då Örebro Artiklar bestämde dödsstraff för övergång till den katolska läran. I de båda sista verserna ha vi hunnit fram till nutiden.