Bland kardinalerna som har samlats till konklaven i Rom råder ”mycket stor konsensus om att vad påven Franciskus åstadkom under sitt pontifikat inte var något brott med de tidigare pontifikaten utan stor kontinuitet med nya betoningar”. Det betonar Wiens tidigare ärkebiskop kardinal Christoph Schönborn i en intervju i Rom med Kathpress. Schönborn är emellertid av åldersskäl inte längre röstberättigad i konklaven men han har deltagit i överläggningarna under den så kallade förkonklaven.
Där ”tog han upp en del om det som många av oss uppfattar”: att det finns en ”kontinuitetens hermeneutik” genom Johannes Paulus II:s, Benedictus XVI:s och Franciskus pontifikat – och inte någon ”brytningens hermeneutik”. Den sammanbindande länken mellan alla tre pontifikaten är troheten gentemot Andra Vatikankonciliet (1962–1965) och insikten att en förnyelse av kyrkan inte lyckas ”genom isolering och egocentrism” utan ”i gemensam tjänst för människorna och denna värld”.
Kontinuiteten visar sig även i många ämnen från vård om skapelsen via glädje över evangeliet till intresse för de fattiga och marginaliserade samt interreligiös dialog, fortsätter Schönborn. Allt detta tog även Johannes Paulus II och Benedictus XVI upp – om än med andra betoningar. ”Och slutligen det stora ämnet ’synodalitet ’ ”: Även där ställde sig Franciskus medvetet i linje med konciliet och dess betoning på communio (gemenskap) – konciliets nyckelord för en tidsenlig förståelse av kyrkan. ”Detta arv från Franciskus är inte bara ett arv från honom utan det är ett gemensamt arv från de senaste pontifikaten utifrån konciliets erfarenhet”.
Vidare understryker Schönborn att man har stora förväntningar på en ny påve som någon med förmåga till lagarbete. ”Denna förväntning är mycket stark”, då kyrkans situation ”nu har blivit mycket mera komplex” och en påve behöver nu inte bara kardinalernas råd utan han är hänvisad till ett intensivt samarbete med kurian, dikasterierna och även biskopskonferenserna över hela världen. En alltför stark betoning av ämbetes person skulle då lätt leda till ”gränserna för vad man klarar av”. [Därför blir ett starkt lagarbete viktigt för den kommande påven.]
Behov av ordning och reda
Att hela världen nu ser mot Rom och fascineras av allt som försiggår i katolska kyrkan, något som inte tidigare i lika hög grad var fallet, tolkar kardinalen som uttryck för ”ett ganska djupt känt, men inte alltid erkänt, behov av ordning och reda och av en person som tydligt står för något som inte annars kommer till uttryck i världen”. Påven representerar inte sig själv, och är varken en stor politisk eller ekonomisk maktfaktor.
Schönborn och många andra kardinaler har upprepat att rent mänskligt är ingen kandidat vuxen påveämbetet. Men varför det ändå är möjligt att en ämbetsbärare kan inneha och utöva detta ämbete försöker kardinalen förklara: ”Hemligheten är den att påven inte representerar sig själv. Han står inte heller för någon stat, eller för en nation eller för någon särskild filosofi utan: Han representerar det som ytterst är det mest meningsskapande, han hänvisar till transcendensen. Och jag som kristen säger också helt enkelt: Han hänvisar till Jesus, vars uppdrag han har: ’Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min gemenskap.’” Det är en gemenskap som skulle vilja finnas till för alla människor och inte har sig själv som ändamål. ”Att en sådan gemenskap är möjlig, det är vad denna man i vitt står för”, säger Schönborn.
Betecknande för detta är även många reaktioner från den muslimska världen på påve Franciskus död: ”Det blev stor sorg över förlusten av denna människa som identifieras med fred. Denna man i vita kläder utan någon armé bakom sig, som inte representerar någon ekonomisk stormakt, som inte heller bara står för en liten religiös grupp utan på ett särskilt sätt representerar det andliga.
”Den som ska bära de vita kläderna sitter redan bland oss”
Som kardinal skulle han från djupet av sitt hjärta vilja säga om förkonklaven med generalkongregationerna, där alla kardinalerna träffades för diskussioner, att det var mycket gripande att under nio dagar träffas och samtala, ”och hela tiden ha i åtanke att den som skall bära den vita dräkten sitter redan bland oss. Han vet det inte, vi vet inte, men Gud vet det.” Allt som sades under förkonklaven riktade sig redan till den nya påven ”men ingen av oss vet vem det blir”.
När kardinalerna på onsdagseftermiddagen träder in i Sixtinska kapellet för att förrätta val, kommer han intensivt vara med dem, säger Schönborn. Samtidigt kommer han nu att vara i samma situation som alla andra människor som spänt väntar på resultatet av konklaven.
På tal om att påve Franciskus mycket hett hade önskat att tillsammans med den ortodoxa patriarken Bartolomaios i slutet av maj i år på plats i Turkiet fira 1 700-årsjubileet av konciliet i Nicaea, och om det inte skulle kunna vara en symbolisk första handling av den nya påven, menar Schönborn: ”Jag vet inte vem den nya påven blir och jag vet inte vad han vill betona, men jubileet skulle utan tvekan vara en viktig händelse under pontifikatets första år. Och där finns också betoningen på ämnena ”koncilier, synodalitet, gemenskap, gemensamt vittnesbörd, gemensam väg”.
Schönborn berör i intervjun även de tre begravningarna av i tur och ordning Johannes Paulus II, Benedictus XVI och Franciskus: vid alla tre var gudsfolkets sorg, närvaro och avskedstagande överväldigande. ”När man har sett köerna vid Johannes Paulus II:s begravning eller nu Franciskus. Alla dessa människor som bara helt kort kunde passera förbi den öppna kistan. För mig var det dessa människor som gjorde mest intryck. De hade älskat sin påve, helt enkelt älskat honom. De hade förlorat en fadersgestalt.”
Kathpress 2025-05-07
Detta är en nyhetstext.