Påven Franciskus har offentliggjort sin fjärde encyklika, Dilexit nos (Han har älskat oss). Texten är indelad i fem kapitel, som i kyrkliga kretsar betecknats som den 87-årige påvens ”andliga testamente”, i vilket han avslöjar från vilka källor han hämtat sin tro och sitt engagemang för en solidarisk värld.
Franciskus utgår från en förnyelse av Jesu Hjärta-fromheten, som betonar den omedelbara erfarenheten av Jesu kärlek som en källa för tron och kärleken till nästan och hänvisar till dess samhälleliga, sociala och missionariska dimension. ”När vårt hjärta förenas med Jesu hjärta ger det upphov till detta sociala under”, framhåller påven bland annat. ”Att ta hjärtat på allvar får sociala konsekvenser”.
Ordagrant skriver påven: ”När vi tar upp denna kärlek, blir det möjligt för oss att knyta broderliga band, som erkänner varje människas värdighet och tillsammans med denna sörjer för vårt gemensamma hemvist”. Franciskus uttalar sig ytterst kritiskt om den nutida världens andliga förflackning och kallar kyrkan att åter förkunna kärleken som den egentliga kärnan i det kristna budskapet och livet.
Därtill heter det i slutet av encyklikan: ”Idag kan allting köpas och betalas och det verkar som om meningen och värdet är avhängiga av vad man kan få genom penningens makt. Vi drivs att hopa, konsumera och så avledas och fångas i ett ovärdigt system, som inte tillåter oss att bortse från våra omedelbara och futtiga behov. Kristi kärlek står över detta deformerade maskineri och endast han kan befria oss från denna feber (…). Han är i stånd att skänka världen ett hjärta och gjuta liv i kärleken, fastän vi tror att förmågan att älska är död för alltid”.
Även kyrkan behöver denna koncentration på Kristi kärlek, så att inte ”förgängliga strukturer, tvångsföreställningar, förgångna ideal, tillbedjan av de egna föreställningarna eller fanatism av olika slag träder i dess ställe”, säger påven i encyklikan. Desto mer är det Guds villkorslösa kärlek ”som befriar, ger liv, gläder hjärtat och ger gemenskapen näring”.
Franciskus manar kyrkan att inte förlora sig i ritualism och sekundära debatter, utan koncentrera sig på det väsentliga. Han skriver: ”Den kristna levnadsmodellen är tilldragande om den levs helt och hållet och kommer till uttryck, inte bara som en tillflykt till religiösa känslor eller vackra ritualer”. Vad skulle det vara för en tjänst för Kristus om vi bara skulle nöja oss med att tillgodose individuella behov utan intresse för att hjälpa andra, så att de lider mindre och lever bättre?”
Vidare skriver påven, att de som erfarit Kristi kärlek inte kunde göra annat ”än ge denna kärlek, som förändrat deras liv, vidare”. De vill inte förlora tid på diskussioner om sekundära ting, eller därmed anamma åsikter och regler, ty deras huvuduppgift är att förmedla vad de upplevt”.
I den bitvis mycket personligt skrivna texten skriver påven också om egna erfarenheter från sin barndom. Därvid går han utförligt in på arvet från Jesu hjärta-fromheten, som utgick från Frankrike från 1700-talet ända in på 1900-talet och som präglade stora delar av den katolska kyrkan.
Kathpress 2024-10-24
Detta är en nyhetstext.