(S)kamlig skuldbeläggning av konfessionella friskolor

av THOMAS IDERGARD  Den nu pågående socialdemokratiska partikongressen har tagit upp kampen med Liberalerna om att vara hård mot konfessionella friskolor. Orsaken är att media det senaste halvåret har rapporterat om att en (1) sådan friskola, en muslimsk, praktiserat ideologiskt motiverad könsuppdelning av eleverna.

Just fakta är besvärande frånvarande i diskussionen. Enligt Skolverket finns det totalt cirka 4 000 friskolor i Sverige, varav endast 66 – 1,6 procent av alla friskolor – är konfessionella. 54 av dessa är kristna, 11 muslimska och en judisk. Den friskola som kritiserats i media utgör 0,025 procent av alla friskolor. Undervisningen i konfessionella friskolor inom skolpengssystemet får enligt lag inte vara religiöst präglad utan måste följa den statliga läroplanen. Konfessionella aktiviteter måste vara frivilliga och förläggas utanför undervisningstid.

Men det är en sak att bortse från fakta, en annan sak att uppfinna en helt egen verklighet. Tyvärr ägnar sig det största regeringspartiet i denna fråga åt det senare, på ett sätt som faktiskt inte står Donald Trump långt efter.

”Jag vill att alla barn ska gå i en skola fri från religiösa inslag”, sade Stefan Löfven i sitt tal inför S-kongressen i söndags. Talet präglades av terrorattacken i Stockholm för vilken den huvudmisstänkte är en islamistisk extremist. Är Sveriges statsminister helt omedveten om den indirekta association han gör mellan en fridfull morgonbön i aulan och terrormord på gatan? Men inte bara statsministerns inlägg var betänkligt. När civilminister Ardalan Shekarabi kommenterade frågan satte han snabbt likhetstecken mellan religion och förtryck (se denna länk ). Inte utan anledning förklarade Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett uttalande efter beslutet att debatten delvis baserats på fördomar och aversion mot religion och troende människor (se denna länk). Ordföranden Ulf Bjereld avslutade sitt anförande på kongressen med uppmaningen att inte låta debatten bli ett uttryck för religionsfientlighet. Det är oroande att sådant ska behöva påpekas. Liksom att många öron ändå förblev slutna.

Det var civilminister Shekarabi som presenterade det konkreta förslag som kongressen ställde sig bakom på tisdagen (se denna länk och denna länk). Hans huvudbudskap var att skolor måste följa mänskliga rättigheter, svensk lag och svensk läroplan, med tillägget: ”Tyvärr så respekteras detta inte i dag.” Punkt. Ingen precisering gavs om att det är en enda av 66 skolor som man misstänker. Någon kommentar till Skolinspektionens misslyckande med att stävja den ideologiskt motiverade könsuppdelningen, eller de enligt civilministern allmänt förekommande övergreppen mot mänskliga rättigheterna, fick vi heller inte höra. Shekarabi nöjde sig med ett svepande omdöme om kollektiv skuld.

S-politiken är därför nu att helt förbjuda ”religiös påverkan och religiösa inslag” vid de konfessionella skolorna, det vill säga sådant som redan i dag enligt lag måste vara frivilligt. På följdfrågan om elever ska kunna be i skolan preciserade sig Shekarabi med att det får ske men att det inte får vara tvingande (vilket det enligt gällande lag och regler inte heller idag får vara) eller ske i huvudmannens regi så att denne har ett ”strukturerat religiöst inflytande över eleverna”. Hans statsrådskollega Anna Ekström menade dock att sådant som kan kopplas mer till ”tradition än religion” nog ska kunna vara tillåtet, som till exempel att tända adventsljus. Frihetens vind friskar verkligen!

Låt oss nu ta en konfessionell friskola i mängden för att se vad det här konkret skulle betyda, och sedan ställa några frågor på basis av det:

Det största regeringspartiet vill alltså att det ska bli förbjudet att hålla morgonbön och fira mässa i kapellet på S:t Eriks katolska skola i Stockholm. Att huvudmannen för skolan ställer ett kapell till förfogande och ordnar så att präster kommer för att fira gudstjänster måste ju vara ett sådant ”strukturellt inflytande” från huvudmannens sida, som tydligen ska uppfattas som en kränkning av elevernas mänskliga rättigheter – trots att elever frivilligt önskar delta i gudstjänsterna, och trots att ingen elev som inte önskar delta tvingas till det.

Ett sådant förbud skulle vara ett flagrant ingrepp inte bara i religionsfriheten, utan också i yttrande- och mötesfriheten. För tänker sig S att polisen ska upprätta spärrar utanför kapellet? Ska prästen avvisas (får det förresten alls finnas en skolpräst)? Och ska de ordenssystrar som på huvudmannens initiativ ibland besöker skolan tvingas ta av sina ordensdräkter eller annars deporteras? Och hur tänker man sig få ihop allt detta med Europakonventionen – som just handlar om de mänskliga rättigheterna? Eller ska mässan och andra gudstjänster slutligen i en akt av generositet från makthavarnas sida, som ju bara vill skydda vår ”frihet” och ”öppenhet”, helt enkelt betraktas som ”tradition” och inte som ”religion”, och därmed få fortgå, trots att allt detta enligt den grundläggande S-retoriken befinner sig i gränslandet till kränkning av mänskliga rättigheter?

Vi lever i en tid då våldsdåd inte sällan motiveras i religiösa termer. Att allt sådant är avskyvärt och helt förkastligt är alldeles självklart. Men det ger ingen ursäkt för ett kollektivt skuldbeläggande av all religion, lika lite som politisk extremism ger oss anledning att kollektivt skuldbelägga all politik. Att det största regeringspartiet genom grumliga associationer, felaktigt framställda sakförhållanden och kollektiv skuldbeläggning göder aversioner mot religiös tro bådar inte gott. Och kan man verkligen få säga och göra allt detta utan sakkunniga motfrågor från mediernas sida och utan sakkunnig politisk opposition? För visst måste sanningen vara av intresse, även när de berörda väljar- eller läsargrupperna kanske anses vara för ofina eller oviktiga?

Thomas Idergard 2017-04-11

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av THOMAS IDERGARD  Den nu pågående socialdemokratiska partikongressen har tagit upp kampen med Liberalerna om att vara hård mot konfessionella friskolor. Orsaken är att media det senaste halvåret har rapporterat om att en (1) sådan friskola, en muslimsk, praktiserat ideologiskt motiverad könsuppdelning av eleverna.

Just fakta är besvärande frånvarande i diskussionen. Enligt Skolverket finns det totalt cirka 4 000 friskolor i Sverige, varav endast 66 – 1,6 procent av alla friskolor – är konfessionella. 54 av dessa är kristna, 11 muslimska och en judisk. Den friskola som kritiserats i media utgör 0,025 procent av alla friskolor. Undervisningen i konfessionella friskolor inom skolpengssystemet får enligt lag inte vara religiöst präglad utan måste följa den statliga läroplanen. Konfessionella aktiviteter måste vara frivilliga och förläggas utanför undervisningstid.

Men det är en sak att bortse från fakta, en annan sak att uppfinna en helt egen verklighet. Tyvärr ägnar sig det största regeringspartiet i denna fråga åt det senare, på ett sätt som faktiskt inte står Donald Trump långt efter.

”Jag vill att alla barn ska gå i en skola fri från religiösa inslag”, sade Stefan Löfven i sitt tal inför S-kongressen i söndags. Talet präglades av terrorattacken i Stockholm för vilken den huvudmisstänkte är en islamistisk extremist. Är Sveriges statsminister helt omedveten om den indirekta association han gör mellan en fridfull morgonbön i aulan och terrormord på gatan? Men inte bara statsministerns inlägg var betänkligt. När civilminister Ardalan Shekarabi kommenterade frågan satte han snabbt likhetstecken mellan religion och förtryck (se denna länk ). Inte utan anledning förklarade Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett uttalande efter beslutet att debatten delvis baserats på fördomar och aversion mot religion och troende människor (se denna länk). Ordföranden Ulf Bjereld avslutade sitt anförande på kongressen med uppmaningen att inte låta debatten bli ett uttryck för religionsfientlighet. Det är oroande att sådant ska behöva påpekas. Liksom att många öron ändå förblev slutna.

Det var civilminister Shekarabi som presenterade det konkreta förslag som kongressen ställde sig bakom på tisdagen (se denna länk och denna länk). Hans huvudbudskap var att skolor måste följa mänskliga rättigheter, svensk lag och svensk läroplan, med tillägget: ”Tyvärr så respekteras detta inte i dag.” Punkt. Ingen precisering gavs om att det är en enda av 66 skolor som man misstänker. Någon kommentar till Skolinspektionens misslyckande med att stävja den ideologiskt motiverade könsuppdelningen, eller de enligt civilministern allmänt förekommande övergreppen mot mänskliga rättigheterna, fick vi heller inte höra. Shekarabi nöjde sig med ett svepande omdöme om kollektiv skuld.

S-politiken är därför nu att helt förbjuda ”religiös påverkan och religiösa inslag” vid de konfessionella skolorna, det vill säga sådant som redan i dag enligt lag måste vara frivilligt. På följdfrågan om elever ska kunna be i skolan preciserade sig Shekarabi med att det får ske men att det inte får vara tvingande (vilket det enligt gällande lag och regler inte heller idag får vara) eller ske i huvudmannens regi så att denne har ett ”strukturerat religiöst inflytande över eleverna”. Hans statsrådskollega Anna Ekström menade dock att sådant som kan kopplas mer till ”tradition än religion” nog ska kunna vara tillåtet, som till exempel att tända adventsljus. Frihetens vind friskar verkligen!

Låt oss nu ta en konfessionell friskola i mängden för att se vad det här konkret skulle betyda, och sedan ställa några frågor på basis av det:

Det största regeringspartiet vill alltså att det ska bli förbjudet att hålla morgonbön och fira mässa i kapellet på S:t Eriks katolska skola i Stockholm. Att huvudmannen för skolan ställer ett kapell till förfogande och ordnar så att präster kommer för att fira gudstjänster måste ju vara ett sådant ”strukturellt inflytande” från huvudmannens sida, som tydligen ska uppfattas som en kränkning av elevernas mänskliga rättigheter – trots att elever frivilligt önskar delta i gudstjänsterna, och trots att ingen elev som inte önskar delta tvingas till det.

Ett sådant förbud skulle vara ett flagrant ingrepp inte bara i religionsfriheten, utan också i yttrande- och mötesfriheten. För tänker sig S att polisen ska upprätta spärrar utanför kapellet? Ska prästen avvisas (får det förresten alls finnas en skolpräst)? Och ska de ordenssystrar som på huvudmannens initiativ ibland besöker skolan tvingas ta av sina ordensdräkter eller annars deporteras? Och hur tänker man sig få ihop allt detta med Europakonventionen – som just handlar om de mänskliga rättigheterna? Eller ska mässan och andra gudstjänster slutligen i en akt av generositet från makthavarnas sida, som ju bara vill skydda vår ”frihet” och ”öppenhet”, helt enkelt betraktas som ”tradition” och inte som ”religion”, och därmed få fortgå, trots att allt detta enligt den grundläggande S-retoriken befinner sig i gränslandet till kränkning av mänskliga rättigheter?

Vi lever i en tid då våldsdåd inte sällan motiveras i religiösa termer. Att allt sådant är avskyvärt och helt förkastligt är alldeles självklart. Men det ger ingen ursäkt för ett kollektivt skuldbeläggande av all religion, lika lite som politisk extremism ger oss anledning att kollektivt skuldbelägga all politik. Att det största regeringspartiet genom grumliga associationer, felaktigt framställda sakförhållanden och kollektiv skuldbeläggning göder aversioner mot religiös tro bådar inte gott. Och kan man verkligen få säga och göra allt detta utan sakkunniga motfrågor från mediernas sida och utan sakkunnig politisk opposition? För visst måste sanningen vara av intresse, även när de berörda väljar- eller läsargrupperna kanske anses vara för ofina eller oviktiga?

Thomas Idergard 2017-04-11