Efter att Michelina Tenace hade avslutat sitt anförande i Vatikanens audienshall fick hon ta emot ett rungande bifall. Kardinal Marc Ouellet, initiativtagaren till konferensen om prästerskapet och dess framtid, var begeistrad. ”Michelina, det var väldigt tydligt, fantastiskt”, sade han med ett leende när han vände sig till henne, vilket hördes av alla närvarande eftersom mikrofonen fortfarande var på. Michelina Tenace är bland annat medlem i den grupp som påven Franciskus inrättade 2016 för att utreda det kvinnliga diakonatet i kyrkans historia.
Men Tenace är även professor i dogmatik vid det påvliga universitetet Gregoriana och i sitt anförande tog hon tydlig ställning mot möjligheten för kvinnor att prästvigas. Detta vore ”inte ett passande sätt att erkänna deras värdighet”. Kyrkans ämbeten är en form av tjänstgöring, menade hon, som får sin form utifrån vad som är nödvändigt för att kyrkan ska kunna utföra sitt uppdrag på bästa sätt. Att tjäna, framhöll Tenace, är ”ingen rättighet, utan en plikt.”
Talaren som föregick henne var den italienska ordenssystern Alessandra Smerilli som även är en viktig medarbetare inom kurian. Hon fastslog utan vidare att det naturligtvis finns för få kvinnor på ledande positioner inom kyrkan. Men, fortsatte hon, den avgörande frågan är hur kyrkan ska kunna utföra sitt uppdrag på bästa sätt, det vill säga att låta människor få ta del av Guds kärlek.
Hur detta kan se ut skildrade Chiara Amirante på ett mycket slående sätt. Hon berättade hur hon som tjugosjuårig student inom statsvetenskap började ta hand om de ungdomar och barn som höll till vid tågstationen Termini. Amirante var den näst sista talaren under den tre dagar långa konferensen och den första som blev verkligt konkret. Stilla, välartikulerat och med eftertryck berättade hon om ”nattens folk”, om namn, ansikten och öden mellan missbruk, droger, prostitution, spel- och internetberoende – även i välbärgade områden.
Hon berättade vidare om sin idé om Comunita Nouvi Orizzonti (Nya horisonter), om dem som hungrar efter kärlek och tillgivenhet. ”Så lever jag mitt kristliga prästerskap”, förklarade den numera femtiofemåriga lekkvinnan Chiara Amirante.
Michelina Tenace gick även ut med en varning: även om det under antiken fanns kvinnliga diakoner med ett särskilt uppdrag så går det inte att utan vidare bara återuppliva dessa äldre traditioner i våra dagar. ”Det behövs mer”, framhöll hon. Men vad detta ”mer” egentligen innebär är än så länge oklart.
Kathpress 2022-02-22
Detta är en nyhetstext.