The Second Spring. Den katolska renässansen i England

Av B. B.

Många och växlande ha de religiösa inflytelser varit som Sverige mottagit från de brittiska öarna. Redan vår allra första kristna historia står i den intimaste kontakt med detta vårt stora grannland i väster. Ty därifrån stamma ju flera av de nitiska och oförskräckta missionärer som omvände våra hedniska, förfäder till Vite Krist och hans lära. Ännu minnas vi svenskar med tacksamhet den hel. Sigfrid och hans följeslagare, som spridde kristendomens ljus i Småland, Sankt Eskil och Sankt David, som blevo Södermanlands och Västmanlands apostlar och den hel. Botvid, som, själv omvänd i England, förkunnade trons budskap i det hedniska Södertörn.

Under förra århundradets senare hälft nådde vårt land från Storbritannien en helt annan religiös förkunnelse, som hos oss blivit känd under namnet ”engelsk kristendom”. Därmed förstås det lågkyrkliga sektväsen med reformert underlag som fått en så förvånande utbredning i Sverige, alltifrån de minsta byar i Norrlands och Smålands skogsbygder ända till storstädernas tätast befolkade kvarter. Den som riktigt vill förstå de sista sextio årens svenska kyrkohistoria måste studera det intensiva och oavbrutna missionsarbete som de anglo-sachsiska och de av dem påverkade inhemska sekterna under denna tidrymd bedrivit inom våra landamären.

På den allra sista tiden har en strävan framträtt att knyta närmare förbindelser mellan Englands och Sveriges protestantiska statskyrkor. Ett vittnesbörd om dessa tendenser var ju de båda anglikanska biskoparnas närvaro vid högtidligheten i Uppsala domkyrka sistlidne 19 september. Lambeth-konferensen, de anglikanska biskoparnas årsmöte, fattade i somras det viktiga beslutet om nattvardsgemenskap med den svenska statskyrkan. Verkningarna av detta avgörande kunna bli större än många nu ana.

En kortfattad orientering i Englands kyrkliga utveckling under de sista hundra åren, betraktad i sammanhang med dess tidigare kristna historia, kunde därför för nutida svenskar vara både intressant och aktuell.

Den katolska Kyrkan har gamla anor på de brittiska öarna. Redan under det andra århundradet av vår tidräkning synes hennes evangelium ha slagit rot hos de keltiska stammarna på andra sidan Kanalen. Brittiska biskopar deltogo i kyrkomötena i Arles, Nicea och Sardica. Såsom alla västerländska folk tillhörde engelsmännen under medeltiden den romerska Kyrkan. Om kraften och halten av deras katolska civilisation vittna namn som Beda Venerabilis, som blivit kallad ”den engelska historieskrivningens fader”, den store skolastiske filosofen och teologen S:t Anselm, ärkebiskop av Canterbury, franciskanermunken Roger Bacon, ett av medeltidens största vetenskapliga snillen och uppriktigast religiösa personligheter, som vi alltjämt minnas som en av den jämförande språkforskningens och den modärna naturvetenskapens grundläggare. Den berömde skotske teologen Duns Scotus har förvärvat en ovansklig ära genom att försvara och utveckla dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse.

Denna intensiva katolska kultur, som genomsyrade hela folkets liv med kristendomens anda, fick ett oanat och våldsamt slut genom Henrik VIII:s kyrkliga revolution. Det finns en slående likhet mellan Englands och Sveriges religiösa utveckling. Båda länderna rycktes helt och hållet ut ur den katolska världens enhet av sina kungar, som på olika sätt ville tillfredsställa jordiska passioner. I båda länderna önskade en överväldigande majoritet av folket att bibehålla den fäderneärvda tron, och dess förtvivlan över furstarnas religiösa tyranni tog sig uttryck i häftiga uppror, som i såväl England som Sverige slogos ned med stor grymhet. Där som här skonade monarkerna vissa katolska bruk och ceremonier för att ge ett falskt sken av, att de ej ville införa en ny religion. Vår halvkatolska reaktion under Johan III motsvaras av de engelska Carlarnas konservativa kyrkopolitik under 1600-talet. Man kan t. o. m. finna en parallell till drottning Kristinas omvändelse i de senare Stuartarnas tillbakavändande till den romerska tron. Även det sista århundradet erbjuder jämförelsepunkter, fastän den masskonversion som förekommit i England ännu ej haft någon motsvarighet i Sverige.

I början av 1800-talet syntes de protestantiska elementen alldeles ha fått överhand i den engelska statskyrkan. Kulten var puritanskt torr och kall, och bestod mest av predikan och psalmsång. Nattvardsgångarna voro ytterst sällsynta: några få, stundom endast en gång om året. Kyrkornas väggar voro vitstrukna utan några målningar eller andra prydnader. Hela veckan med undantag av några timmar under söndagen, voro helgedomarna stängda för folket. De stora katolska dogmerna, som ge liv och realitet åt gudstjänsten, voro helt och hållet bortglömda. Man kunde tro, att den anglikanska kyrkan stod närmare kalvinismen än katolicismen.

Den senare var vid denna tidpunkt ytterst svag i England. Allt hade gjorts för att med våld påtvinga folket heresien och schismen. Kyrkor och kloster hade rövats eller nedrivits, barbariska lagar hade stiftats mot katolikernas liv och egendom. Många av deras gamla familjer hade nästan utrotats i striden. Och de som ännu funnos kvar voro decimerade och modfällda. Dessutom nedtyngdes de av socialt förakt och behandlades som parias och tvivelaktiga patrioter. Katolikernas antal hade sjunkit till 160,000. Inga katolska stift existerade längre utan endast 4 apostoliska vikariat. Knappt 400 präster återstodo, och dessa höllo sig i allmänhet i skymundan och vågade ej bära sutanen ute. Vid undangömda bakgator lågo här och där ett litet katolskt kapell, men utan alle yttre kännetecken. Kulten firades i dem utan någon glans. Man vågade ej säga: ”gå till mässan”, utan sade i stället: ”gå till bönerna.”

Mitt i all denna tröstlöshet kom ett oväntat återvändande till den gamla Kyrkans idéer. Detta yttrade sig dels som ett förstärkande av de omedvetet katolska elementen i statskyrkan, dels som en verklig omvändelse till den romerska religionen.

Förutsättningen för en vändning till det bättre i Englands religiösa liv var upphävandet av de orättvisa lagar som hindrade den katolska Kyrkans rörelsefrihet. I början av 1800-talet bröt också en ny tid av religionsfrihet in över de brittiska öarna. De gamla undantagsbestämmelserna för de ”främmande” religionsbekännarna borttogos. Nu kunde åter katolikerna känna sig som engelsmän.

I allmänhet utbredes ju den romerska Kyrkan genom mission. Det uppvaknande som ägde rum i England under 1800-talet berodde likväl till sin första upprinnelse ej på en sådan inverkan utifrån, utan hade sin orsak i en utveckling av de katolska element, som funnos kvar i den anglikanska kyrkan. Det var omvända protestanter som åter gåvo den romerska Kyrkan expansionslust och framtidshopp i England. Ty de engelska katolikerna själva voro allt för nedslagna och förlamade av långa seklers tyranni för att tänka på att taga till offensiven.

I Oxford samlade sig i början av 1820-talet några unga män omkring en anglikansk präst vid namn John Keble, som var en ren och djup själ och hade gjort sig väl känd genom sin lärdom och genom utgivandet av en klassisk hymnsamling ”The christian year”. Han ivrade nu för ett förnyande av fromhetslivet på de kyrkliga traditionernas grundval. Likväl var han ej danad att bli hövding för ett kyrkligt parti. Verklig fart erhöll rörelsen först, när John Henry Newman, kyrkoherde vid S:t Mary i Oxford, slöt sig till honom och hans vänner. Fastän endast 26 år gammal, var han år 1827 redan en av universitetets mest uppmärksammade personer. Man kan endast ofullständigt förstå den katolska Kyrkans renässans i England utan att känna Newmans inre utveckling till en av de mest hängivna och snillrika försvararna av den romerska Kyrkan i nyare tid. Därför skola vi här ge en, tyvärr alltför kortfattad, skiss av hans religiösa utveckling.

I sin första ungdom hade han en dragning åt kalvinismen, vilken dock så småningom övervanns. Till en allt bestämdare orientering i högkyrklig riktning fördes han av sitt fromhetslivs längtan efter solid andlig näring, genom lärda forskningar i den gamla Kyrkans historia och en allt starkare avsmak vid den extrema protestantismens läroupplösning och andliga sterilitet. Åren 1832–1833 gjorde han en resa i Italien, under vilken han svårt insjuknade. Då trodde han sig få en förvissning från himmelen, att han ej skulle dö, utan att Gud ville spara honom till ett betydelsefullt verk i England. Vid sin återkomst till Oxford började han en energisk motreformation i katolicerande riktning, sökande att i andakter och lära återuppliva det som 1500-talets sektstiftare förstört inom Englands Kyrka. Han och hans vänner gåvo ut korta, livligt och djärft skrivna broschyrer ”Tracts for the times”. De åstadkommo ett oerhört uppseende, och motståndarna kallade Newman och hans vänner ”en liten skara ljusskygga fanatiker och värre avgudadyrkare än papisterna”. Även biskoparna ställde sig oförstående, men de katolicerande universitetsmännen avväpnade alla onda tungor genom sitt fromma och asketiskt stränga liv. Man sade: ”Intet sådant har förr varit sett i Oxford”.

Det var en mellanväg mellan den protestantiska och romerska Kyrkan som dessa ivriga reformatorer ville gå. De kallade denna ”via media” för anglokatolicismen .

Då Newman år 1839 studerade de första århundradenas sekter, började han tvivla på berättigandet av sin ståndpunkt. Han frågade sig ängsligt: ”Stå ej anglo-katolikerna nu till den katolska Kyrkan och påvestolen i samma ställning som fordom de österländska sekterna”. … ”Vad tjänar det till, att jag fortsätter kontroversen och försvarar min ställning, om jag, när allt kommer omkring, smider vapen åt Arius och Eutyches, om jag blir djävulens advokat mot den ojämförlige Athanasius och den majestätiske Leo.” Efter många och djupgående studier och mycken själskamp, som han beskrivit i sin självbekännelse: ”Apologia pro vita sua”, övergick Newman den hel. Birgittas dag år 1845 till katolska Kyrkan. Avgörande för hans övergång voro studier i dogmernas historia. Såsom anglikan hade hans förnämsta invändning mot den katolska Kyrkan nämligen varit den, att hon skulle ha infört nya trossatser, som forntidens kristna ej känt till. Men en tanke uppsteg i hans själ: ”Skulle ej dessa dogmer som jag förebrått den romerska Kyrkan som en förvanskning av apostlarnas tro, kunna vara en regelbunden utveckling av densamma. Har ej den kristna läran, som är en levande tanke, måst utveckla sig”. Svaret gav han i sin essay om dogmens utveckling (An essay on the development of the christian doctrine), en av 1800-talets genialaste teologiska skrifter, i vilken han uppvisar, att den katolska sanningen är mäktig av en utveckling, på samma gång som hon alltid förblir densamma.

300 av Newmans lärjungar följde genast mästarens exempel. Gladstone sade, ”att år 1845 har medfört den största seger, som den romerska Kyrkan vunnit i England alltsedan medeltiden”.

Sex år efter Newmans omvändelse inträdde Manning i den katolska Kyrkan. Även han hade varit anglikansk präst ja, t. o. m. ärkediakon av Chichester. En väsentlig orsak till hans konversion var statsmaktens inblandning i kyrkans angelägenheter, särskilt att denna till höga ämbeten inom henne utnämnde personer, som öppet förnekade kristendomens grundläror. Ty Oxfordrörelsen hade återupplivat förståelsen för kyrkans rätt att själv bestämma sin lära och disciplin. En stor skara följde också Mannings exempel.

De gamla katolikerna ställde sig misstänksamma mot denna mängd av konvertiter. Mgr Griffith sade till en av de nyomvända, mr Ward: ”Vi äro lyckliga att önska Eder välkommen, mr Ward, förresten ha vi inget arbete för Er.”

Under sådana omständigheter var det särskilt betydelsefullt, att Mgr Wiseman kom till England. Han var född i Sevilla 1802, samma år som Newman, av engelska och irländska föräldrar. Sina studier hade han bedrivit i Rom. 1832 fick han där besök av Newman. ”Från denna dag”, skrev han senare, ”har jag ej längre tvekat att tro, att en ny tid började att gry för England, och jag ägnade alla mina krafter åt detta stora ändamål”. År 1840 blev han koadjutor åt den apostoliske vikarien i Englands centralast belägna vikariat. Snart blev han själv apostolisk vikarie i London och var därmed Englands främsta kyrkliga person. Med iver antog han sig konvertiterna, stödde och uppmuntrade deras entusiasm och gjorde allt för att väcka de gamla katolikerna ur deras dvala. På två år inkallade han icke mindre än tio ordnar i sitt vikariat. Det katolska kyrkolivet började åter blomstra, såsom det ej gjort under 300 år, allt sedan reformationens dagar.

Den 29 september 1850 återställde Pius IX den katolska hierarkien i England, och hela landet indelades därmed i katolska biskopsstift. Wiseman blev ärkebiskop av Westminster och kardinal. Efter hans död efterträdde honom Manning i denna värdighet. Newman, som fortsatt sina studier i Rom och där blivit vigd till präst, verkade fortfarande i skrift och tal för den katolska sanningens spridande i allt vidare kretsar.

År 1851 och 1852 talade han i två ryktbara predikningar med triumf om den ”andra våren” som inträtt i Englands kyrkoliv: ”The second spring of the Church of England”. Han sade: ”De förgångna tiderna ha kommit tillbaka. Det som var dött har åter blivit levande. Englands Kyrka ägde
en gång liv, sedan upphörde hon att finnas till, nu lever hon åter upp. Den flydda tiden skall åter komma till oss, graven skall öppna sig”. Åhörarna voro hänförda, och Kardinal Wiseman, som var närvarande, kunde ej hålla tillbaka tårarna. Sedan dess har ”den andra våren” framkallat en allt rikare blomstring av kyrkligt liv på Albions minnesrika ö.

År 1919 ägde England med Wales 17 biskopar, av vilka 4 voro ärkebiskopar, Skottland hade 6 biskopar, av vilka 2 voro ärkebiskopar, och Irland 28 biskopar, av vilka 4 voro ärkebiskopar. Dessutom fanns en armébiskop. Det förenade konungariket hade alltså 52 katolska biskopar, av vilka 10 voro ärkebiskopar. I hela det brittiska riket funnos då 149 biskopar, bland vilka 38 ärkebiskopar. I England med Wales räknades 1919 3,904 katolska präster, av vilka 1,387 tillhörde olika kyrkliga ordnar och 1,904 kyrkor och kapell, bland vilka den storslagna och originella Westminster Cathedral i hjärtat av London. De katolska högre skolornas antal var 431 med 33,053 och folkskolornas 1,207 med 368,251 lärjungar. Samma år döptes 55,437 barn, 15,423 katolska äktenskap ingingos och 9,018 personer omvände sig till den sanna tron. Katolikernas antal i England och Wales var 1,903,844 personer. Det brittiska riket ägde detta år 13,310,174 katoliker. Tillsammans med dem som funnos i Förenta Staterna och deras besittningar: 26,459,986, levde alltså då i de av den anglo-sachsiska rasen behärskade länderna nära 40 millioner katoliker, en betydande procent av den universella Kyrkans barn.

Englands katoliker bedriva en livlig litterär verksamhet, varom bl. a. tidskrifterna The Month, The Universe och The Tablet och det för skriftlig propaganda ivrigt verksamma ”Catholic Truth Society” bära vittnesbörd. Föreningslivet och de fromma stiftelserna ha också tagit en rik utveckling.

Långtifrån att blygas för sin religion och söka att dölja den äro Englands katoliker nu stolta att tillhöra Roms Kyrka, och det är med tillförsikt och erövrarmod som de se framtiden tillmötes.

Vår översikt över den katolska renässansen i England skulle vara ofullständig, om vi ej i största korthet nämnde, att bland själva anglikanerna finns ett stort, växande, ja, numera dominerande parti, som anstränger alla sina krafter för att avprotestantisera Henrik VIII:s kyrka. Dessa s. k. ritualister sträva att på liturgiens, fromhetslivets och lärans område åter upptaga katolska bruk och idéer. När man öppnar deras böcker eller träder in i deras kyrkor, kunde man vid första ögonkastet tro, att man hade med katoliker att göra. De hålla processioner med vaxljus, fanor och korgossar, fira helgonfester, införa klosterliv, tro på sju sakrament och ha föga devotion för Luther och Calvin. Men de måste kämpa med det svåra problemet: Kan man befria kyrkan från statsmaktens usurperade myndighet, utan att hon upphör att vara en statskyrka, och skulle ej statskyrkans avskaffande få till nödvändig konsekvens upplösningen av de element, som den världsliga makten nu ensam håller samman. Om de följdriktigt ville utföra detta resonnemang, skulle de tvingas att erkänna påvemaktens nödvändighet för Kyrkans enhet.

En god sammanfattning av det sagda erbjuda Kardinal Mannings ord: ”Denna förändring (under 1800-talet) synes motsatt detta lands sekelgamla traditioner och fördomar. Englands andliga polaritet har förändrats. De strömmar som förr runno från norr (protestantismen) flyta nu från söder (katolicismen).”

Efter det stora avfallet från den katolska tron under 1500-talet intogo de romanska folken en dominerande ställning i Kyrkan. Men den övergång till katolicismen, som ägt rum bland de anglo-sachsiska och germanska folken på senare tid, bidrar att i verkligheten realisera den universalitet som hon alltid ägt i princip.

Det lugna begrundandet av dessa fakta kastar ett nytt och intressant ljus över de ivriga strävanden att närma de svensk-lutherska och anglikanska kyrkorna som omnämndes i inledningen. De ungkyrkliga äro, på grund av sin modernistiska filosofi och teologi, trots allt sitt högkyrkliga snobberi, mindre ägnade att mottaga sunda inflytelser från väster. Men även Sverige har på den allra sista tiden fått en verkligt ritualistisk rörelse, som särskilt bland intelligensen av våra unga protestantiska prästmän tycks ha vunnit mycken anklang och vara stadd i frisk frammarsch. För bevarandet av den skatt som även den protestantiska kyrkan äger i sin apostoliska tro har stiftats ”Helga Kors gillet” och ”Sodalitas Confessionis apostolicae” (”Den apostoliska trons brödraskap”). För omkring en månad sedan utgåvo t. o. m. några oförskräckta statskyrkopräster 30 teser, i vilka varmt förordades återupplivandet av sådana äkta kristna andaktsövningar som helgonens vördande, bönen för de avlidna, asketiska botövningar och en allvarlig biktpraxis.

Kanske skall en vänlig västanvind även föra en ”second spring”, en andra vår, till vinterlandet Sverige.

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)