Thomas av Kempen. Några ord till 450-årsminnet av hans död

Av Ansgar Meyer

Alla, som äro praktiskt intresserade av kristlig askes, känna de fyra böckerna om ”Kristi efterföljelse.” Men huru många av alla de tusenden som hava öst tröst och kraft och uppbyggelse ur denna underbara lilla bok, veta något om bokens författare? Jo, att han heter Thomas av Kempis, det veta de flesta, men få, veta mera.

Men förtjänar icke den man, ur vars penna denna bok, nej ur vars hjärta dessa lyftande, tröstande, styrkande ord ha flutit, förtjänar han icke att vara mera allmänt känd?

Skulle icke var och en, som helt oförmodat ställdes inför frågan om vad han tänker om bokens författare falla på den tanken, att ”Kristi efterföljelse” måste ha skrivits av en gammal munkepräst, som under ett långt liv hade burit egna och andras bekymmer och kämpat både för sin egen själ och andras själar?

Men om vi nu fråga historien, så få vi till svar, att ”Kristi efterföljelse” icke måste betraktas som frukten av en själs mödosamma personliga utveckling, utan mycket mera, som ett typiskt uttryck för en religiös rörelse, full av ungdomlig friskhet och idealitet. Väl blev detta uttryck format av en stark personlighet, men sin kraft, sin verksamhet, sitt livsvärde mottog boken icke av personligheten, utan av den religiösa rörelse, som den är ett uttryck för och som själv hämtat sitt eget liv ur kyrkans djupaste apostoliska rikedomar.

Thomas Hemerken föddes år 1379 eller 1380 i Kempen i den nordvestliga delen av Rhenlandet. Vid 13 års ålder sändes han till Deventer i Nederländerna för att där börja sina gymnasialstudier.

Deventer var medelpunkten för en stark religiös rörelse, som just då stod i sin första blomstring. Den ”nya fromhetens” mästare prosten Gerard Groote levde ännu, och dess organisator, Florentius Radewyn, blev den unge Thomas lärare. Den ”nya fromheten”, nova devotio, hade icke något mindre syftemål än att i 13-hundratalets Nederländer återuppväcka det ideal-religiösa liv, som de första kristna i Jerusalem enligt Apostlagärningarna levde, vars vidare utformning man trodde hava för sig i Philos alexandrinska berättelse. Groote och Radewyn insågo dock mycket väl att, om den så lyckligt startade religiösa rörelsen skulle hålla sig uppe, en fast moralisk stödjepunkt vore nödvändig; ett prästseminarium med klosterlig organisation blev sålunda stiftat. På Agnetenberg bredvid staden Zwolle höll man just på med att resa klosterseminariets byggnader, då Thomas 1399 inträdde som theologie student. Det gick långsamt med byggandet, det gick lika långsamt med hela institutionens consolidation, det gick därför också långsamt med den theologisk fackliga utbildningen hos Thomas, medan däremot det religiöst asketiska livet, obekymrat om alla yttre svårigheter, växte sig starkare och slog ut i en omedveten mystiks allra ljuvligaste blommor. År 1412 kunde Klosterkyrkan invigas, året därpå blev Thomas vigd till präst. Här i klostret på Agnetenberg dog också Thomas den 25 juli 1471 i en ålder av 91 år efter ett outtröttligt liv, som i första rummet hade varit ägnat åt olika prästerliga ämbeten inom stiftelsens organisation och därjämte helgat åt avskrivnings och författareverksamheten. I bokskrivningskonsten var han efter hans samtidas vittnesbörd en sann mästare, och om hans andliga fruktbarhet vittnar den långa raden av hans ”samlade arbeten”, alla av religiös uppbyggelig art.

Men när skrev han sitt berömdaste verk, ”Kristi efterföljelse?” Verket utkom anonymt 1418. Thomas har alltså författat det eller åtminstone avslutat det de första åren efter sin prästvigning. Han var knappast 38 år gammal. Verket är sålunda icke en gammal prästs avskedsgåva till de sina, utan snarare en ung prästs program för livet. Efter detta program har han ännu över ett århundrade bett, arbetat, lidit.

Vi hava därför i ”Kristi efterföljelse” icke så mycket Thomas Hemerkens personliga erfarenhet inför oss, utan den ”nya fromhetens” lärdomar, återgivna av ett ungdomskraftigt och djupkännande hjärta.

Månne det i detta förhållande icke ligger en förklaringsgrund för många litterära och religiösa egendomligheter, som kännarens öga lätt upptäcker i en latinsk originalupplaga?

Månne icke den lilla bokens suggestiva kraft beror på detta, att vi här ha framför oss de praktiska fromhetsidéerna i en entusiastisk religiös rörelse, som hade framgått av Kyrkans oförfalskade kraftkällor, sådana, som de verkade på ett ungt, livskraftigt, mottagligt sinne?

Och ännu en tanke: vi höra det så ofta, det har nästan blivit till en dogm, att Kyrkan på 1400-talet, sjunkit ner till ett ytligt, mekaniserande andaktsliv, i vilket helgondyrkan och avlatsoväsen hade undanträngt all tillbedjan i ande och sanning?

Finns det väl ett bättre försvar för Kyrkan emot denna beskyllning, än Thomas av Kempen’s fylla böcker om Kristi efterföljelse? Till var och en, som kommer med denna beskyllning, kunna vi lugnt säga: Tag och läs!

Ja, tag och läs denna gyllene bok om Kristi efterföljelse, som skrivits av en ung präst i munkkåpa i början av 1400-talet på Agnetenberg vid Zwolle i centrum av dåtidens religiösa rörelse; tag och läs den antingen i originaltexten eller i verklig översättning, men icke i en av dessa bearbetningar, som ha lämpats för lutherska ögon, ehuru de kanske skryta med underrubriken ”Praktupplaga.”

Tag och läs den verkliga Thomas av Kempen och fråga dig sedan, om ett liv, som har denna bok till regel och program, var ett ytligt liv, som egentligen bestod i det mekaniska uppfyllandet av vissa ”goda gärningar” eller om det ej mycket mera var ett liv, som till sitt innersta närdes av Kristi och evangeliets ande? Thomas av Kempen, hans krets och hans tid behöva sannerligen inte frukta svaret.