Av F. Borka
Jordens folk befinna sig i nöd, många av dem i den yttersta nöd. Vem vågar förneka detta? Men vilka följder och verkningar se vi av denna nöd?
Icke få äro de, som komma till bättre insikter och som avsäga sig det egna förnuftets stolta tro på den mänskliga naturens oinskränkta herravälde. Icke få äro de som mer och mer lära sig akta och sätta tillit till en helig Augustinus’ och en helig Thomas’ världsåskådning, sådan den så förträffligt skildras i den förres bok ”Civitas Dei”. I tysta kamrar flyta ångerns tårar, och icke sällan kristalliseras dessa tårar till hjältemodiga beslut. I kyrkorna ökas de bedjandes antal. I det bildade folkets kretsar bortlägger man gårdagens tillbakadragenhet och bekänner öppet sitt kristliga ”Credo”.
Och likväl måste vi ännu alltjämt bevittna, hurusom den okultur obehindrat gör sig gällande, som bragt oss världskrigets och revolutionernas fasor och som fortfarande är ett hinder för världskrigets och revolutionens övervinnande. Furstar och ministrar har man avsatt, och dock voro icke många av dem alldeles oskyldiga?
De allramest skyldiga däremot, vi mena gudlösa professorer, libertina författare, frivola teaterdirektörer, korrupterade och korrupterande journalister, lättvindiga demagoger inom och utom parlamenten, dessa finnas kvar och locka alltjämt folk till dans omkring sin majstång.
Men bakom denna ödesdigra dans lurar den ekonomiska nödens spöke; hungerns ulv strövar genom städer och byar; millioner av förut välmående folk proletariseras. Många, som vilja arbeta få intet arbete, mångenstädes ligger arbetet ju helt nere för segslitna strejkers skull eller av brist på köpkraftiga konsumenter. Väl är det sant, att ”nöden lär att bedja”. Tyvärr synes dock antalet av dem dagligen växa, vilka tvärtom av nöden taga sig anledning till att resa sig upp mot Gud och hela världen, som förledas till meningslös radikalism, eller som begiva sig ut på ockrets och brottets hemska vägar.
Nöden är onekligen stor, men stor nöd kan icke avhjälpas med obetydliga medel. Där det handlar om det största, om det hela, där måste även det största, ja det hela bjudas till. När man läser tidningarna, så är man färdig att tro, att det är fråga endast om ekonomiska överenskommelser, om politiska förhandlingar, om föreningsorganisationer, prisfrågor, lönefrågor, om bildandet av kabinetter och koalitioner eller om politiska krisers lyckliga lösning. Men i själva verket handlar det om mycket viktigare, om mycket större ting. Det handlar om mänsklighetens nya ande, nya själ. Det handlar om folkens ”Credo” och sedlighet. Det handlar om sanningen angående Gud och människan, angående människans högsta och sista bestämmelse och uppgift. Det handlar om att sanningen om allt detta genomtränger det mänskliga samhället och blir allas övertygelse.
Det onda i världen, all den nuvarande generationens nöd, kristillståndet på alla områden härleder sig i främsta rummet icke av politiken och kan därför ej heller botas med politiken ensamt, det kan ej botas med partisegrar och regeringsförändringar. Oordningen har sin orsak mindre i nutidens inrättningar än i nutidens ande. I vår tid gäller vad den spanske statsmannen Donoso Cortes redan för 70 år sedan sade: ”Sociala reformer äro icke tillräckliga läkemedel, lika litet den ena regeringens störtande och dess ersättande med en annan. Det är ett grundfel att man tror, att det onda varav Europa lider härleder sig från regeringen. Visserligen får man inte bortse från det inflytande regeringen har på dem som regeras, men det onda har dock en djupare rot, och till på köpet en mycket mera elakartad. Det ondas verkliga rot ligger däri, att begreppet om den gudomliga och den därpå beroende mänskliga auktoriteten försvunnit. Detta är det onda, varav samhället, Europa, hela världen lider, och detta är orsaken, varför folken icke mera kunna styras.”
Om än de ordningsälskande delarna av befolkningen erövrade fyra femtedelar av parlamentsplatserna, om än tre fjärdedelar av befolkningen tillhörde fredliga föreningar, så vore detta ändå till ingen nytta om icke framförallt eller samtidigt folkets själsliv, folkets moral omdanades i kristlig anda. Nog skola vi sörja för och bedja om goda valresultat och organisationsförbättringar, men mycket mera måste dock ögonmärket riktas på universiteten och skolorna, på litteraturen och konsten, på teatrarna och på journalisternas alster. Parlamentsdebatter och myndighetsbeslut äro nödvändiga, men än viktigare är att professorerna i filosofi och historia, i juridik och nationalekonomi inför ungdomen låta det kristliga kultur- och sedelivets höga, himlarena majestät lysa. Till och med en statsman som Lloyd George bekänner, att det är den kristliga Kyrkans uppgift, att skapa en atmosfär, i vilken reformer äro möjliga och ett evigt tvistande blir omöjligt.
Och härvidlag är det icke tillräckligt, att de eviga sanningarna framställas och allt mera bliva människornas övertygelse! Vi behöva i vår tid mer än någonsin karaktärer, hjältar, ridderligt sinnade själar, vi behöva helgon. Vi måste övervinna det onda, icke endast med bättre lärdomar utan med bättre seder, med ett sedligare levnadssätt. Nu som alltid sker ingen mänsklighetens förnyelse utan martyrer och helgon. Falska lärors makt, ivern hos de falska lärornas bekännare, likgiltigheten hos de tvivlande kan endast övervinnas genom den sanna lärans större kraft, genom de rättroendes större offerliv och genom de övertygades större iver.
Detta är vad tiden kräver, icke endast i de länder, som mer än Skandinavien nedtryckas av världskrigets och revolutionernas följder; även för Skandinavien stunda tider, då alla troende böra hålla orubbligt fast vid och leva enligt Kristi Kyrkas Credo!