av gästkrönikör: HANS RUIN
Denna vinter undervisade jag Spinozas Etiken för våra filosofistudenter på andra terminen. På denna nivå ska de alltid läsa åtminstone ett klassiskt originalverk. Etiken, skriven på 1660-talet, är särskilt krävande. Med förebild i Euklides Elementa är den uppbyggd utifrån ett antal axiom och definitioner, från vilka det härleder sina teorem. Det handlar om Gud eller om substansen eller naturen, vilket för Spinoza är ett och detsamma. Av denna yttersta verklighet kan vår tanke bara se och greppa enskilda attribut, inte helheten. Vi tror oss ha en fri vilja men är i själva verket bara en effekt av krafter vi inte kan påverka. Slutligen pekar den ut en smal nisch av mänsklig frihet, som vilar på att förnuftet kan se hur allting hänger samman. Det är en kontemplativ rationalism där Gud är både allt och inget särskilt. Så blev den fritänkande Spinoza också beskylld för att vara såväl en nihilistisk materialist som en gudsberusad metafysisk mystiker.
När en ung människa född på 2000-talet får denna text i sin hand, i Dagmar Lagerbergs fina översättning från 1987, väcker den först förundran och frustration. Hur kan någon tala med säkerhet om Gud, substansen och nödvändigheten på detta sätt, som det vore ett logiskt system? Vi lever ju efter upplysningens uppgörelse med den rationella teologin. Men efter hand öppnar sig texten ändå, genom läsning, samtal och tanke. Genom sprickorna i stilens rationella pansar framtonar dess etiska budskap, att ta ansvar för tänkande och liv, även kollektivt politiskt.
Det finns mycket som skiljer vår tid från Spinozas, teologiskt, vetenskapligt, filosofiskt och politiskt, och kanske framför allt teknologiskt. Genom en enorm omsättning av energi sker alltmer arbete av maskiner, genom vilka människor färdas, handlar, ser, läser och numera även tänker. Men när det gäller de stora frågorna, hur vi ska tänka om alltet, förhållandet mellan frihet och nödvändighet och själens plats i naturen, befinner vi oss på samma plats. Och i förhållande till den pågående ekologiska katastrofen öppnar sig Spinozas radikala panteistiska materialism som en möjlighet.
Den högteknologiska kulturen framkallar lätt en hybris. Den leder människan att tro att hon lever på en alldeles särskild historisk tröskel. Framtiden uppträder här ömsom som utopi, ömsom som dystopi, beroende på vem som talar. Men överallt upphöjer sig nuet till ett allt omslutande mått.
Vikten av en humanistisk skolning får här en djupare innebörd: att påminna människan om det historiska samtal i vilket hon befinner sig. Det räcker inte med historisk allmänbildning. Det sker först när en röst ur en avlägsen tid får tränga in i ens egen verklighet. Det var vackert att se en grupp unga människor röra sig från förvirring och tvivel till insiktsfulla uppsatser om Spinozas metafysiska och teologiska system och dess bäring på deras eget nu. Därmed hade det utvidgats till att rymma också ett samtal med en fritänkande judisk linsslipare och författare som levde i Haag 350 år tidigare och som skrev på latin. Genom dem rörde sig därmed också denna gestalt genom söderförorten Flemingsberg.
Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola.
Ur Signum nr 3/2024, s. 3.