Återigen har representanter för katolska föreningar, kvinnliga professorer i teologi, ordensfolk och biskopar diskuterar med varandra under tre dagar i Frankfurt och arbetat med texter. I och med detta tredje plenarmöte har de nu tillryggalagt lite mer än hälften av sträckan på den ”synodala vägen”, som de påbörjade år 2019. Att denna väg även har förändrat deras bild av kyrkan och också av sig själva berättar många biskopar i dessa dagar, lika förundrade som lättade. Och utan att biskoparna hade förändrats så, skulle väl många av besluten vid det tredje synodalmötet inte ha kunnat komma till stånd.
För första gången har reformprojektets högsta organ godkänt några texter i andra läsningen. Genom att dessa texter har vunnit bifall från mer än två tredjedelar av de röstande biskoparna, är de i högre grad kyrkopolitiskt och dogmatiskt bindande. Biskopskonferenserna är nämligen i den katolska kyrkan ett officiellt läroämbete – vid sidan av påven, koncilierna, världsbiskopssynoden och de enskilda biskoparna. Och när som mer än två tredjedelar av medlemmarna i en konferens antar och förkunnar en ny kyrklig lära, då har detta en annan tyngd än en omröstning i någon kyrklig församling vilken som helst.
Kravet på biskoplig två tredjedelsmajoritet hade ursprungligen uttryckts mindre tydligt i stadgan för den ”Synodala vägen” – förmodligen för att förhindra att på detta sätt beslut togs som skulle betyda ett brott med läran och därmed kunna riskera enheten med världskyrkan. Redan 23 biskopliga nejröster skulle räcka för att få allt för djärva krav på fall. Men när allt kommer omkring betyder samtycket från mer än två tredjedelar av en biskopskonferens, som inom ramen av den synodala vägen bara kan komma till stånd i enstaka fall, ett slags godkännandestämpel som inte så lätt kan tillbakavisas av andra läroämbeten, även det i Rom.
Kanske är det orsaken till att många iakttagare menade att det föreföll blåsa en fläkt av kyrkohistoria genom Frankfurts dragiga mässhallar på fredagen, som var den viktigaste dagen under det tre dagar långa mötet. Flera, framför allt kvinnliga deltagare, talade om ett ”historiskt ögonblick”, ett ögonblick som uppmanade biskoparna att ”våga språnget”. Det som denna första dag, som första bindande synodaldokument antogs med biskoplig två tredjedelsmajoritet, var ett grundläggande dokument om likaberättigande mellan könen i den katolska kyrkan, som om det skulle omsättas i praktiken med nödvändighet går så långt att såväl kvinnor som icke-binära personer skulle få tillträde till präst- och biskopsämbetena.
Den text att agera utifrån, som strax därefter antogs, nådde dock inte fram till detta mål. Den föreslår – återigen med biskoplig två tredjedels majoritet – att man ska vända sig till Rom för att verka för ett specialtillstånd från påven för att ge kvinnor tillträde till diakonatet. I debatten motiverade man denna beskedliga målsättning med att man förmodade att mer än så skulle man för närvarande – om ens någonsin – inte kunna få igenom i Rom.
Sneglandet mot Rom – konkret: påven som högsta läroämbete – spelade också en roll i andra texter, som man kämpade med på mötets tredje och sista dag. Det handlade först och främst om en förändring av sexualetik. Inte bara preventivmedel ska påven tillåta, enligt viljan hos en majoritet vid synoden. I en anda av icke-diskriminering ska han inte längre läromässigt betrakta homosexuella handlingar som syndiga.
Till dess att påven eller ett koncilium förverkligar dessa idéer, kan kyrkan i Tyskland ändra några på egen hand. I den kyrkliga ”grundläggande förordningarna”, som kräver av anställda i kyrkan att de följer den katolska läran i sina privata relationer, skulle den förväntade öppningen och liberaliseringen av moralläran föregripas, genom att de sexualmoraliska riktlinjerna stryks utan att ersättas av något annat.
Och när det gäller praktisk själavård uttalade sig synodalförsamlingen bland annat för att man skulle införa en kyrklig välsignelseakt för par som älskar varandra, oberoende av sexuell identitet och inriktning. Angående denna begäran blev det dock i första omröstningen ett betydande antal nejröster. 34 deltagare röstade emot, däribland möjligen 23 biskopar.
Kathpress 2022-02-05
Detta är en nyhetstext.